Jag lägger min röst på SD nu i September

Kanske känns det som om jag redan har gått ut med det här, som om jag redan har skrivit det tidigare? Men näe, jag har faktiskt inte yppat ett ord om detta förut. Varken i text eller i tal.

Anledningen till att jag inte gått ut med det har i huvudsak berott på att jag inte velat att folk ska ha förutfattade meningar om mig.
Min blogg har i huvudsak haft en realistisk agenda snarare än partipolitisk.

Jag har velat skriva ur ett medelklassperspektiv. Försökt vara en motvikt till många andra SD-vänliga bloggar som i ALLA frågor håller med moderpartiet, och som tycker att varje kriminell handling gjord av en invandrare är värd att presentera på sin blogg (inklusive personnr och foto på personen i fråga).

En annan anledning till att det varit viktigt för mig att vara en realistik blogg snarare än Sverigedemokratisk, beror på att jag i stort sett bara håller med SD på en enda punkt i partiprogrammet, och det gäller invandrings/integrationspolitiken.

I övriga frågor är jag emot deras politik.

Några exempel:

SD vill att försvaret ska stärkas samtidigt som utlandstjänsterna i Afghanistan tas bort. Jag är helt för att vi drar oss bort från Afghanistan, men jag förstår inte för ett ögonblick vad vi ska ha ett starkt försvar till?
Hotet mot Sverige kommer inte från markinvasioner eller ryska ubåtar. Hotet är internt. Hotet är terroraktiviteter på svensk mark.
Jag vet inte vad ett infanteri ska göra i en sådan situation? Ska vi jaga civilklädda ”svenskar” i stadsmiljöer med dragna raketgevär?

SD vill införa hårdare straff.
Jag vet att det är en populär åsikt i alla politiska läger, och hade jag varit aktiv i partiet så hade jag vikt mig här, men jag förstår inte på vilket sätt hårdare straff skulle hjälpa?
Jag skulle snarare vilja föreslå LÄGRE straff.
Jag menar, titta hur det ser ut runt i världen. Har länder med långa straff mindre kriminalhet? Avskräcks verkligen folk om dom riskerar tio års fängelse istället för två?

Dom länder i världen med riktigt låg kriminalitet har uppnått detta genom att bevara sin kulturella homogenitet. Men kulturell homogenitet (till skillnad från etnisk homogenitet) innebär också avsaknad av oliktänkande…

I riktigt ”skötsamma” länder finns förutom avsaknad av invandrare, oftast även avsaknad av fria åsikter och demokrati.
Hjärntvätt om ni så vill.
Mitt ideal-samhälle har ett visst mått av smuts och fel. Jag vill inte att Sverige ska förvandlas till ett sydostasiatiskt buga och be samhälle där staten är gud och kulturella uttryck måste vara samhällsnyttiga.

Och därmed glider jag in på SD: s kulturpolitik. Jag ligger generellt sett närmare vänstern i mina åsikter här. Jag tycker att kultur ska få vara obegriplig, provocerande och dålig. Jag tycker att den ska få kosta pengar och inte tala till alla människor.

Däremot är jag helt emot den jäviga vänsterkulurismen där man gör skillnad på olika avsändare och lämnar någon som Lars Vilks åt sitt öde medan någon som Elisabeth Olsson får allt skydd hon kan önska (skillnaden på att attackera fanatisk Islamism och att attackera fanatisk kristendom).

När man talar om yttrandefrihet så måste det vara helt utan förbehåll. Toleransen mot brott ska naturligtvis vara noll, men ord, bild och ljud kan aldrig vara ett brott.

I Vilks-debatten har man sett hur folk börjat rucka på dom här principerna genom att benämna honom som "kontroversiell", eller säga att man borde låta bli att provocera i onödan. När man framställer Jesus som homosexuell så finns det ingen som hävdar att det är onödigt, eller som i varje uttalande lägger till att konstnären i fråga är "kontroversiell".

Jag blir förbannad när jag ser hur ”vänster” i det närmaste ses som en förutsättning för att hålla på med kultur. Det är egentligen inte så mycket en fråga om höger och vänster som det är en fråga om PK och icke-PK.

När jag skriver dikter, målar tavlor etc så vet jag EXAKT var gränsen går. Jag vet exakt vad jag ska göra för att framhålla mig som ”vänster”. Jag kan spelreglerna, men jag vill inte spela det spelet längre. Det är dags att inse att musiker kan ha en mängd olika åsikter som dom håller inom sig för att inte förskjutas.

Debatten här är viktig och får aldrig dö. För som det är i dag så kniper folk käft och spelar med i palestinasjalspelet för att inte framställa sig som kulturellt avvikande. Att en konstär skulle kunna vara pro-Israel exempelvis ses närmast som otänkbart, men ändå är jag säker på att det existerar: det är bara att dom väljer att knipa käften för att slippa nazist-stämpeln.

När det gäller arbetspolitiken så vill SD införa instegsjobb. En ny anställningsform för ungdomar. En lärlingsanställning som kan pågå ett år eller två med lägre lön.
För mig är detta den mest problematiska av alla SD: s förslag.
Själv var jag över 30 år innan jag fick mitt första fasta jobb. 30 år!
Då hade jag arbetat heltid sedan jag var 19 år.

Man kan gorma sig hes om lathet, att skolan har blivit sämre. Men den främsta anledningen till att ungdomar inte kommer ut i arbetslivet beror på att det inte finns några fasta jobb att söka. Så ser verkligheten ut.

En majoritet av jobben som utannonseras på Arbetsförmedlingen är olika typer av osäkra anställningsformer: visstidsanställning, timanställning, timvikarie, projektanställning etc.
Sedan har vi hela bemanningsföretagshelvetet också!

Det finns redan i dag OTALIGA sätt för företag att anställa ungdomar billigt.
Dom väljer att inte anställa folk fast för att det kostar för mycket helt enkelt.

Det här problemet har jag ett väldigt krasst synsätt på. Som jag ser det så ska avtalsenliga löner gälla. ALLTID. Om då företaget inte kan gå runt ekonomiskt så får dom lägga ner sin verksamhet eller skita i att anställa. Så enkelt är det.

Jag är dock enig med SD om att man borde kunna göra fler undantag i turordningsreglerna. Kompetens borde gälla i större utsträckning. Det är rättvisare. För jag menar, det är väl inte rättvist att den som senast blivit anställd jämt ska få sparken om företaget varslar? Vad finns rättvisan i det?
För ungdomar är detta extremt orättvist.

Överlag ligger jag helt klart till vänster om SD: s program. Jag gillar inte kulturkonservatismen. Jag ser mig inte som särdeles nationalistisk och skulle aldrig vifta med svenska flaggan, eller gå på traditionellt nationaldagsfirande.
Jag mår alltid lite illa när jag ser välartade lintottar, och tar någon fram ett dragspel så springer jag!

Trots det, och trots att det smärtar i mitt bröst av vit skuld nästan varje dag så är det självklart att jag kommer att lägga min röst på SD nu i september. Det är för mycket som står på spel helt enkelt. Redan i dag brinner Sverige, men det kommer bli ännu värre om vi fortsätter i samma hjulspår, tro mig.

Den samhällsförstörande politik som förs i dag kommer obönhörligen leda till segregering: ett vi och dom samhälle där samhällsklyftorna ökar.

När politiker talar om all arbetskraft som kommer att behövas inom vården när vi blir äldre, och Täppas utan omsvep säger i Ring P1 att man inte behöver kunna tala svenska för att kunna torka gamlingar i röven så svider det i mitt socialistiska hjärta.

Att det inte är en självklarhet för vänstern att stoppa framväxten av detta tjänstejonsamhälle, som massinvandringen leder till är för mig det största mysteriet någonsin.

Att det ligger i högerns intresse förvånar mig dock inte. Att dom vill ha en reservpool av ryska städerskor som kommer och tvättar rent deras trapp från fekalier ligger helt i linje med deras ideologi.

Så, för första gången då: SD 2010!