Sunday, January 10, 2010

Moors-morden

Moors-morden fick sitt namn efter dom sanddyner utanför Manchester där offren begravdes. Mellan åren 1963-65 så mördade Myra Hindley och hennes man Ian Brady fem barn i åldern 10-17 år.

Det var inte meningen att någon skulle hitta barnen. Hedarna var det perfekta stället att gräva ner kropparna på eftersom att landskapet där ständigt förändrades av väder och vind. Efter något år skulle inte ens Myra och Ian känna igen platserna. Det enda som skulle finnas kvar var deras minnen, samt deras egen dokumentation: fotografier och ljudinspelningar. Under rättegången spelades ett band upp där den 10-åriga Lesley-Ann Down bad för sitt liv och kallade Myra för "mamma".
Man bestämde att bandet aldrig skulle släppas till allmänheten. INGEN skulle någonsin behöva höra det där igen.

Sångaren Morrissey bodde i staden under denna period. Han var själv ett barn på den tiden. Han sjöng om Moors-morden i sitt vuxna liv i sången "Suffer little children".

Over the moor, take me to the moor
Dig a shallow grave
And I'll lay me down

Over the moor, take me to the moor
Dig a shallow grave
And I'll lay me down

Lesley-Anne, with your pretty white beads
Oh John, you'll never be a man
And you'll never see your home again
Oh Manchester, so much to answer for

Edward, see those alluring lights ?
Tonight will be your very last night

A woman said : "I know my son is dead
I'll never rest my hands on his sacred head"

Hindley wakes and Hindley says :
Hindley wakes, Hindley wakes, Hindley wakes, and says :
"Oh, wherever he has gone, I have gone"

But fresh lilaced moorland fields
Cannot hide the stolid stench of death
Fresh lilaced moorland fields
Cannot hide the stolid stench of death

Hindley wakes and says :
Hindley wakes, Hindley wakes, Hindley wakes, and says :
"Oh, whatever he has done, I have done"

But this is no easy ride
For a child cries :

"Oh, find me ... find me, nothing more
We are on a sullen misty moor
We may be dead and we may be gone
But we will be, we will be, we will be, right by your side
Until the day you die
This is no easy ride
We will haunt you when you laugh
Yes, you could say we're a team
You might sleep
You might sleep
You might sleep
BUT YOU WILL NEVER DREAM !
Oh, you might sleep
BUT YOU WILL NEVER DREAM !
You might sleep
BUT YOU WILL NEVER DREAM !"

Oh Manchester, so much to answer for
Oh Manchester, so much to answer for

Oh, find me, find me !
Find me !
I'll haunt you when you laugh
Oh, I'll haunt you when you laugh
You might sleep
BUT YOU WILL NEVER DREAM !
Oh ...
Over the moors, I'm on the moor
Oh, over the moor
Oh, the child is on the moor


Ian och Myra hade säkerligen fortsatt med sitt barnmördande, och sitt dokumenterande om det inte hade varit för Maureen och David Smith.
Maureen var Myras yngre syster. En skam för familjen eftersom att hon var höggravid när hon gifte sig den småkrimminella strulpellen David.
David fick dock snart bra kontakt med Ian och dom två började diskutera planer på bankrån. Dom delade även många fascistiska ideal.

Det var inget snack om att David var en jävla idiot. Men han gjorde det rätta till slut och såg till att morden upphörde. 1965 bevittnade han hur Ian högg ihjäl sjuttonåringen Edward Evans. Det var inte meningen att han skulle komma in i Myra och Ians hus där och då. Han skulle egentligen sitta kvar och vänta i bilen.
Eftersom att David klart och tydligt hade sett när Ian slog yxan genom huvudet på den unga pojken så var det ingen mening för Ian och Myra att ljuga om det inträffade. Dom bad David komma tillbaka nästa dag och hjälpa dom med att begrava pojken.

När David kom hem den natten så väckte han Maureen och berättade han vad som hade hänt. Hon övertygade honom om att ringa polisen. Beväpnad med en skruvdragare och en kökskniv gick han ner till telefonkiosken på gatan utanför och ringde samtalet.
Kort därefter knackade polisen på Myra och Ians dörr. Evans kropp låg fortfarande kvar i huset. Ian greps för mordet och Myra insisterade på att få följa med till stationen.

"Whatever he has done I have done"

Myra dog i fängelset år 2002. Ian lever än idag och sitter på sinnessjukhus.
Keith Bennetts kropp har ännu inte hittats, hans mor fortsätter letandet bland dom vindpinade sanddynorna. Hon kommer inte få någon ro.

David och Maureen i konstnären Raymond Pettibons tolkning. Denna bild är omslag till Sonic Youths skiva "Goo":





















Fotoförlagan:













Myra Hindley och Ian Brady:

No comments:

Post a Comment