Osorterat pladder om Jan Guillou, Sverigedemokraterna, media och självpåtaget martyrskap

Jag älskar ramblings. Jag älskar att slänga in engelska ord i svenska meningar, jag är väl lite multikulturell på det viset antar jag?
Allvarligt talat så vet jag inte om jag kommer att kunna få ihop den här texten på ett begripligt och intressant sätt, men jag gör ett försök.

Först skulle jag vilja komma med några uppmaningar så att ni lättare kan hänga med i det jag skriver:

1). Läs denna artikel om Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna av Jan Guillou:
Del 1:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4449732.ab
Del 2:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4450932.ab

2). Lyssna sedan på denna radiointervju som Sveriges radio gjorde med Jan Guillou
http://www.youtube.com/watch?v=7dwmYzZwxrQ

3). Lyssna slutligen på denna debatt i Radio Sjuhärad mellan: William Petzäll (Sverigedemokraterna) Lennart Andreasson (Vänsterpartiet) Anna Grahn (Vägvalet) och Sheeda Firouzfateh:
Del 1:
http://www.youtube.com/watch?v=zjzMQP4JaZo
Del 2:
http://www.youtube.com/watch?v=zjzMQP4JaZo
Del 3:
http://www.youtube.com/watch?v=Bc948uBQNwM&feature=related
Del 4:
http://www.youtube.com/watch?v=67m1SYaqZoA&feature=related

Pust, så där ja! Är ni med nu? Okej, då kör vi.

Jan Guillous reportageserie om Sverigedemokraterna har blivit något av en följetong på den här bloggen. Till och med redan innan den första artikeln var publicerad i Aftonbladet så hade jag behandlat ämnet.
Mina farhågor var stora. Inte så att jag trodde att Janne skulle komma med något fantastiskt avslöjande, utan mer att han skulle vinkla den insamlade informationen på det sätt som hundratals journalister har gjort innan honom när det gäller Sverigedemokraterna..
Nu visade sig dom farhågorna komma helt på skam.
Visserligen använde Guillou språket på ett nästintill thrilleraktigt manér. Man satt verkligen på helspänn genom hela texten och tänkte, nu kommer det, nu kommer det där ”dräpande” avslöjandet snart.
För texten var ju verkligen skriven så: suggestiv och spännande..
Men dom hårdslående ”avslöjandena” uteblev och var istället ersatta av saklighet(!).
Det var i sanning chockerande, för jag har aldrig tidigare sett en kvällstidning ge Sverigedemokraterna en sådan rättvis behandling
Det var också överraskande eftersom att jag inte hade så höga tankar om Guillou.
Jag var övertygad om att han skulle låta egot ta över historien, att han skulle fabricera lite fakta på samma sätt som han gjorde när han skrev Ondskan.
Men han var alltså helt ärlig och inlyssnande, vilket även radiointervjun som gjordes med honom bevisar. Lyssna noga på hur chockad den manlige clownen till programledare blir när Jan presenterar Jimmie Åkerlund som en mänsklig och tänkande individ. Man riktigt märker att intervjun inte går den väg som programledaren hade önskat och trott.
Man kan riktig se framför sig hur programledaren tänker ”men vad tusan sysslar Guillou med, han ska ju säga saker i stil med ”Jimmie är Sveriges farligaste man” eller ”Ser man bakom dom fina orden så finns där ett unket 30-tals spöke”.

Det finns förstås vissa saker i Jan Guillous artikel som dock tydligt visar att det är SD som han skriver om. Det är helt enkelt så att det är lite andra regler som gäller då än när man skriver reportage om andra politiska partier.

Sverigedemokraternas mörka historia tas förstås upp i artikeln.
Det är inte mer än rätt. Det finns många lik i den garderoben, och även om Sverigedemokraterna har arbetat hårt med att få bort dom värsta rättshaveristerna och galenpannorna ur partiet så finns det säkerligen kvar en och annan idiot fortfarande.
Bland röstarna finns det dessutom väldigt gott om idioter.
Detta normaliseringsarbete med uteslutningar av kriminella och tokskallar beskrivs på ett bra sätt i artikeln.
Det här med övergripande förändringar inom partier i Sverige är dock inget nytt: Vänsterpartiet har tagit bort k: et från sitt namn, och Miljöpartiet har gått från att ha varit ett enfrågeparti om sjuka sälar till att bli ett etablerat mitten/vänsterparti med väldigt divergerande frågor på dagordningen.
Bara när det gäller Sverigedemokraterna skulle en journalist beskriva förändringen inom partiet i ordalag som ”en Parasitstekel som angriper sina närbesläktades larver och lägger sina ägg där”.
Att Sverigedemokraterna hämtar sina röster bland vanliga svenssons från låg- och medelklassen är också något som det sätts språkliga skräckfilmstoner alá Thermin på.

Martyrskapet som många av Sverigedemokraterna känner nämns också utan att Guillou tar ställningen till om analysen är felaktig eller korrekt.
Är det rätt eller fel om Jan Mildh om den gamla Socialdemokraten känner sig som en martyr när han håller ett torgmöte och möts av stenkastare, bara för att nästan dag få läsa i tidningen att ”nazismen har visat sitt fula tryne i stan”?
Jan Guillou ställer inte den frågan.
Jag tycker dock att den är för intressant för att släppa.
Alltså, är Sverigedemokrater martyrer?
För mig är det självklart att dom är det. Dom skyltar offentligt med sina namn och står för sina åsikter trots att det kan leda till många tråkigheter.
Snarare borde frågan vara: är deras martyrskapet självpåtaget eller ej?
Jag skulle vilja säga att martyrskapet kanske är självpåtaget i någon utsträckning (exempelvis när Sverigedemokratiska ungdomsförbundet på kort tid anordnade TVÅ torgmöten i Malmö bara för att mötas av en massiv ljudvall av busvisslingar bägge gångerna). Då visste dom att händelserna skulle få spridning i media på riksnivå, och det skulle hjälpa dom när det gäller rekrytering av nya medlemmar.
Många inom Sverigedemokraterna jublar säkert också när Kvällstidningar skriver om ”svenskar” som strider i Somalia eller när kriminella vitpixlas på tidningarnas löpsedlar. Man jublar eftersom att den typen av medialögner är så lätta att avslöja i det informationssamhälle som vi lever i. Informationen finns där för alla att se, på bloggar och på Flashback. Sverigedemokraterna vinner nya röster varje gång som en galen islamist beskrivs som en svenska familjefader.
Men sedan finns det den andra sidan av martyrskapet, och det handlar om att Sverigedemokratiska politiker får motta mordhot, att man misshandlas, att ens barn trakasseras etc. Den typen av martyrskap är det ingen som önskar sig.
Man vinner säkert röster på sådant, men avhoppen från SD har varit många ute i landet just pga hot om våld, och det är något som alla skulle vilja slippa.
Alltså, jag tror verkligen att det handlar om en genuin önskan om förändring i samhället, och inte att man vill skapa konflikter som leder till att man får fler röster.
Jag tror till och med att många som röstar på Sverigedemokraterna skulle låta bli att rösta på Sverigedemokraterna om något av dom etablerade partierna började uppmärksamma, och göra något åt dom problemen som finns med invandringen idag.
Men där är vi inte än, och därför kommer Sverigedemokrater fortsätta och växa, och därmed även antalet martyrer.
Jag tror helt enkelt att det finns en offermentalitet hos många Sverigedemokrater därför att dom i så många fall har varit just offer.
Att stå för SD: s åsikter i invandringsfrågan är inte bara farligt för ens egna fysiska välbefinnande, det kan även leda till att man mister sitt jobb, kanske till och med sina vänner. Det finns många som är så rädda för att säga sin åsikt att inte ens deras egen familj vet var dom står i frågan.
Rädslan att stå för en normavvikande åsikt i den här frågan är enorm. Lyssna bara på vad folket på gatan säger när dom får frågan i radiodebatten i Radio Sjuhärad. Så fort dom hör ordet ”Sverigedemokraterna” så hör man paniken i deras röster.
Jag hånar dom inte för det, jag hade blivit lika rädd själv om jag hade fått frågan.

Med radiodebatten på Sveriges radio Sjuhärad vill jag visa på skillnaden mellan det som Jan Guillou skrev, och hur det BRUKAR låta när Sverigedemokraterna är med i Media, den här radiodebatten innehåller nämligen alla klyschor som en ”god” debatt med Sverigedemokraterna ska ha enligt den gängse mediamodellen.
För det första är det nästan alltid en mot tre (minst) när Sverigedemokraterna bjuds in till debatt. Motståndarna till Sverigedemokraterna brukar förutom det numerära övertaget dessutom kunna delas upp i fyra ganska så klyschiga personlighetstyper. Tre av dessa personlighetstyper är representerade i denna specifika radiodebatt (ni får själva lista ut vilka dom är)

Typ A)
Denna person presenterar inte några argument utan spottar enbart ur sig floskler som ”Vi måste våga ta debatten med extremister för då kommer deras argument smulas sönder”, ”Sverigedemokraterna vinner legitimitet om dom tystas ned” eller ”Sverigedemokraterna är ett populistiskt parti som plockar poäng genom att framstå som martyrer”.

Typ B)
Detta är en proffspolitiker från något av dom etablerade partierna som sitter, eller har suttit vid makten. Denna person håller med Sverigedemokraten under debattens gång när det gäller att invandringspolitiken har havererat, men skyller detta på dom som satt vid makten förr, eller på det faktum att han inte längre själva sitter vid makten. Denna person pekar dessutom gärna på att ”skillnaden mellan oss två är milslång”. Vari skillnaden ligger behöver inte artikuleras. Argument som ”Pizza” och ”Zlatan” och ”min vän från Spanien” är vanligt förekommande.

Typ C)
En person som framför sakliga argument men som helt fastnat i en förlegad bild av samhället tillhörande 1970-talet. Argumenten är ”solidaritet” och ”medmänsklighet”. Den person är i mångt och mycket sympatisk, men har en naiv tro på att invandrare från Afrika och mellanöstern är lika lätta att integrera som dom Jugoslaver och Finnar som kom hit som arbetskraftsinvandrare på 60-talet.

Typ D)
Den rabiata invandraren (oftast muslim). En person som trots nära tjugo år i landet fortfarande varken pratar eller förstår svenska. En person som gärna svänger sig med uttryck som ”Vi byggde Sverige” eller ställer retoriska påståenden utan frågetecken, som ”Du tycker att jag ska åka hem”. Dom sakliga argumenten är noll och inga. Kunskapsnivån hos denna individ är ofta så låg att Typ C oftast brukar ta över och tala i denna persons ställe.

Jag har hört/sett den här typen av debatt där en ensam representant från SD möter två-tre meningsmotståndare ett tiotal gånger. Aldrig någonsin har jag sett/hört SD förlorat en sådan debatt. Hur många gånger det än framförs att ”lyser man bara på deras argument så spricker dom som troll i solen” så kvarstår ändå fakta: på 2000-talet har Sverigedemokraterna ännu inte förlorat någon radio- eller TV-debatt. Gå tillbaka och titta själva.
Anledningen till att dom inte förlorar beror på att meningsmotståndarna så tydligt faller under någon av dom fyra klyschiga kategorierna här ovan. Hade någon debattör från dom etablerade partierna vågat vara djupt och innerligt självkritisk samtidigt som dom hade attackerat SD när det gäller moral och etikfrågor (där SD har en väldigt omodern och backwards politik) så hade man kunnat vinna en debatt mot SD.
Det är dock ingen som har gjort det hittills och det är, tja, konstigt.

Det roligaste i allt det här är förstås att Jan Helin (se bilden i Jan Guillous artikels inforuta) ser ut som en exakt kopia av Jimmie Åkesson. Är dom månne släkt?
Gode gud, hur ska man kunna se skillnad på dom onda och dom goda om bägge har samma designerglasögon och båda handlar på Dressman!?