Om sannolikhet

Centern backar i sin hjärtefråga och Alliansen står därmed eniga i frågan om utbyggnad av kärnkraft i Sverige. Ett sunt och nyktert beslut måste jag säga. Argumenten MOT kärnkraft har länge känts mossiga. När någon som är kärnkraftsmotståndare pratar så låter kärnkraften som något fruktansvärt farligt, som om Kärnkraftsverken vore tickande atombomber som kan explodera när som helst. Sanningen är ju att den senaste stora kärnkraftsolyckan inträffade 1986. Det börjar bli länge sedan nu. Man måste också betänka att det skedde i Östeuropa mitt under det kalla kriget. Det var en annan tid. Det skulle inte förvåna mig om dom på den tiden lagade läckor med gaffatejp och stanniol.
Att något skulle hända igen känns inte sannolikt helt enkelt, sedan får Tage Danielsson säga vad han vill om den saken från sin grav.
Att tala om kärnkraft som farlig är som att tala om flyg som farligt. Alla vet att kolkraft= bilar och att Kärnkraft= Flyg.
Flygning är i alla avseenden säkrare än bilåkning, men om något går snett så blir det en större smäll om du sitter i ett flyg. Kolen/bilen har en lite mer smygande effekt: fler folk dör, men inte alla på en och samma gång.
I Sverige har ”olyckorna” duggat tätt dom senaste åren, det har varit allt från några ”livsfarliga” kortslutningar, till en hantverkare som råkade ha med sig en påse raklödder in på säkerhetsområdet (jag ryser när jag tänker på vad som hade kunnat hända).
Men visst är frågan om lagring av avfallet en viktig fråga, men herre gud, så svårt kan det väl inte vara att borra upp lite fler bergrum (inga Rocha gil-skämt nu om jag får be!). Det är ju inte direkt så att något barn skulle kunna förvilla sig ner där av misstag och börja bygga ”självlysande klossar”.
Sedan får kärnkraften inte vara en ensam lösning. Jag hoppas att vi i Sverige bygger upp fler vindkraftverk, men det är bra mycket bättre att vi har el producerad av kärnkraft än att vi som nu köper in smutsig kolkraftsframtagen el från utlandet.
Det ska också bli skönt att slippa Maud Olofssons krokodiltårar. Jag minns fortfarande med skräck när Maud satt och grät i TV och berättade om den hemska tiden efter Tjernobyl. Jag tror till och med att hon talade om sig själv i form av ”offer”. Hon kunde ju inte gå ut och plocka bär i skogen till sina barn gud bevars!
1986. Det börjar bli länge sedan nu.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4331963.ab