När orden inte hittar rätt och svämmar över

”När man öppnar upp den här stinkande burken av PK-lögner så kommer det obönhörligen sippra ut en hel del illaluktande skit” –Exakt så tänkte jag för drygt ett år sedan.
Det var ett annat debattklimat då. Folk höll käften. Fastän dom led höll dom käften.

Jag tänkte på tjejerna. Jag tänkte på bloggbrudarna.
Jag tänkte på hur länge tystnaden skulle hålla i sig?
Dom levde ju trots allt mer i verkligheten än vad jag, som arbetande vuxen gjorde.
Jag tar sällan dom där nattbussresorna. Jag har ingen skola att gå till med skåphallar där kungar styr.

För min egen del drivs jag främst av minnet. Hur det var. Hur det kändes.
Men i dag? Jag har mitt 9-5 jobb. Jag har resvägen till och från jobbet. Sedan är det inte mycket mer. Besök i matbutiken då kanske? Ja, där stöter man ju på lite olika karaktärer förstås…
Men jag har lovat mig själv att aldrig glömma, att aldrig se ner på dom som lever i den verklighet som jag själv sett för mycket av under tidigare år.

Och ni ska veta att jag sett och upplevt. Jag är uppvuxen i förorten. Men till skillnad från hårda hiphopare så är det utan stolthet och coolhet som jag deklarerar det faktumet.
Jag kan inte påstå att den bakgrunden gett mig mer än cynisk hårdhet och nedstämdhet.
Att lämna mina ”kamrater” bakom mig var det lättaste steget jag någonsin tagit. Vad fanns det liksom att stanna kvar vid? –Vetskapen att det i min klass fanns både mordoffer, mördare och barn som fick något ofantligt jävla mycket stryk av sina fäder?

När blogggtjejerna plötsligt tog ton hade ilskan kokat upp under så lång tid att allt bara svämmade över. Det var inte tillrättalagt eller genomtänkt. Det var rent HAT som slammade upp.

När Paow, Katrin Z och andra bloggtjejer började spy upp sin galla över den havererade invandringspolitiken så var det med ordval som ”blattar” och ”abou” snarare än ”assimilering” och ”kulturer”.

Ärligare så kan tyckas, mer sanningsenligt?
Jag vete faan, mer frustrerat om inte annat.

Det var tydligt att dessa tjejer inte var vana vid att sätta så komplexa tankar i pränt. Dom hade inte tränat på återhållsamheten. Dom lät det bara spys upp: totalt! Potatisskal, magsaft och fiskrens i en illaluktande rasistisk sörja!

Och tankegångarna från tjejerna var liberala förstås. Snack om hårdare straff, utvisningar och indragna bidrag: Sådant där som jag själv slutade tänka för hundra år sedan.
Men jag minns. Det fanns en tid då jag kunde tänka saker i stil med ”alla störiga människor borde skjutas i knäskålarna” eller ”släng in alla rasister och kickers i Globen och låt dom ta död på varandra”.

Det var verkligen tvunget att vara så oförsonligt, fult och hårt.
Alternativet hade varit fortsatt tystnad.

När det nu kommer så kommer det i kaskader och fontäner.
Fullkomligt oförmildrat. Ungdomligt radikalt som en sten i ansiktet på en polis.

Exakt samma frustration som den hos förortskillen som blivit sviken av samhället gång på gång på gång. Samma ilska. Samma brist på passande ord.
Är det förvånande eller ens fel?
-Knappast.