Svensk humor knäcker arsle för att vi är så jävla ängsliga

I Aftonbladet skriver Martin Ezpeleta om bristen på humor i Sverige. Framför allt i vardagen saknas den. Det är för mycket svårmod och ängslighet. Vi tar oss själva på för stort allvar. Hans argumentation kretsar en del kring Filip Hammars utspel i Boston tea party där Filip kommenterade Silvias ”gjorda lökar” och det faktum att hon ser ut som en avdankad porrstjärna vars stiffa överklasstil hade gjort sig bra på Madame Tussaudes.

Martins har naturligtvis rätt: vi svenskar tar oss själva på för stort allvar.
Det är på gränsen till dårskap. Ibland slår det verkligen över också, då kan det bli dubbelmord och rollatorn in på bussen med blodstänk på jackan.
Svenskar är ett folk som gärna ”folkstormar”. Svenskar är ett folk som kan bli heligt förbannade för saker som saknar betydelse (läs vinnaren av Melodifestivalen).

Som exempel kan jag ta den tjej som jag hörde talandes med sin polare på tåget i morse. Hon spydde ut sin ilska över dom värdelösa saker som hon fått i födelsedagspresent. Hon hade önskat sig en brödrost: ändå hade hennes föräldrar haft den dåliga smaken att ge henne en kaffebryggare och en vattenkokare. Vad skulle hon med dom värdelösa sakerna till? Det var ju ett hån!

Så visst, det svenska svårmodet handlar inte alltid om DÖDEN eller Bergmanska demoner. Ibland är ångesten sprungen ur tråkiga presenter. ”Ååååhhhgggh! Jag som inte ens dricker bryggkaffe!” för att citera den unga damen…

Men en stark anledning till att svenskar inte skämtar är också för att vi inser våra begränsningar.
Det finns nämligen ett stort mått av modesthet hos svensken. Man gör ingenting halvdant.
Som Tintins skapare Hergé uttryckte saken ”den enda censur som borde vara tillåten är den av det medelmåttiga”.

Jag tror att svenskar i ganska stor utsträckning lever under den devisen när det gäller just humor. Gör man något så gör man det ordentligt. Dom människor som säger saker vars upplägg liknar en vits men som sedan saknar det vitala: punchlinen, borde faktiskt lära sig att knipa pajhålet!

Det är enbart irriterande med folk som försöker vara roliga men som inte förstått att humor är ett hantverk, en absolut vetenskap som det inte kan fuskas inom.

Det är den svenska humorn ett manifest till.
Hur många exempel behövs?
Hur många svenskar finns det egentligen som satsat ofantligt mycket tid på att förfina den konstform som vi kallar humor?

Nu blir den här texten lite av en ursäkt till att lista roliga svenskar, men jag hoppas att ni har överseende med detta. Jag håller nämligen på att sammanställa en lista över VÄRLDENS roligaste människor, men jag har medvetet valt att exkludera svenskar i den sammanställningen eftersom att dessa inte konkurrerar på jämbördiga villkor med en amerikan eller engelsman.

Det handlar helt enkelt om att svenskar har ett FÖRSPRÅNG i det att dom känner det svenska sinnet och dom högt ställda kvalitetskraven.

Svenskar är därför generellt sett roligare än sina engelsktalande kollegor.
I Sverige var det länge sedan det räckte med lustiga peruker och roliga dialekter (läsa Helt appropå och Nöjesmassakern). Vi har lämnat den ”internationella” humorn bakom oss (förutom på TV 4:a, i Örebro och på friluftsteatrar i Halland).

Jag slänger väl ut några namn på random:

Kristoffer Appelquist, Yngve Gamlin, Peter Apelgren, Peter Wahlbeck, Lasse O´Månsson, Nina Hemmingsson, Sara Granér, Henrik Schyffert, Mia Skäringer, Hasse och Tage, Claes Eriksson, Jan Rippe, Kerold Klang, Sissela Benn, Sissela Kyle, Martin Luuk, Anna Blomberg, Jonas Inde, Kalle Lind, Fredrik Lindström, Felix Herngren, Pontus Djanaieff, Fredrik Ljungberg (ej fotbollsspelaren), Alex Schulman, Anders Andersson (ej fotbollsspelaren), Jonas Sykfont, Moltas Eriksson, Jonathan Unge, Rolf Börjlind, Aron Flam, Peter Dalle, Ulla Skoog, Klara Zimmergren, Per Andersson, Lars Ekborg, Kjell Bergqvist, Fille och Big Fred, Anders och Måns, Fredrik och Filip, Hans Furuhagen, Robert Gustavsson, Leifi, Gösta Ekman, Beppe Wolgers, Kalle Sändare, Jan Stenmark, Martin Kellerman, Johan Rheborg etc.

Vanligt folk har vett att inte försöka sig på lustigheter, förutom Pjamas/Hey Baberiba-gänget då…


http://www.aftonbladet.se/debatt/kronikorer/martinezpeleta/article6906369.ab