I taket lyser stjärnorna

Häromdagen gjorde jag misstaget att börja se på filmen "I taket lyser stjärnorna".
Nu kommer ett råd: Gör för allt i världen inte det!
Jag var tvungen att stänga av halvvägs in och det är ett väldigt ovanligt beteende för min del.
Det spelade liksom ingen roll att det någonstans fanns en ganska känslig berättelse om en cancerdöende mamma och hennes dotter.
Det spelade ingen roll att en av mina absoluta favoriter, Anki Liden spelade rollen som mormodern.

Jag älskar svensk film och förväntade mig någon skönt anspråkslös ungdomsfilm i stil med "Krama mig" eller eller "Tictac".

I värsta fall tänkte jag att det skulle vara en illa spelad tvåplusfilm i stil med "Fjorton suger", "Vackert Väder" eller "Hata Göteborg". Men jag trodde ALDRIG att jag skulle få se en film som så värdelöst beskriver hur det är att vara ung på 2000-talet.

Den som skrivit manus till det här måste vara i min ålder, det märks på referenserna. Det finns en kille i den här filmen som föreställer vara femton år gammal. Han går omkring hela filmen igenom och refererar till Steve Albini och Blonde redhead...

Dessutom tar han med sig huvudrollsinnehavaren till en skivaffär.

Alltså, det tycker till och med jag låter mossigt.

Och karaktärerna sedan då. Det föregår någon slags 80-tals mobbing i filmen som känns som om den hör hemma i ett avsnitt av Ebba och Didrik.
Man kallar varandra för "mongo" och är elak genom att säga saker i stil med "alla vet ju vem du är kär i". Jag förväntar mig att någon helt plötsligt ska yttra något i stil med "har du käkat blängsylta eller?"

I en scen så sjunger hela högstadieklassen "ja må hon leva" till den populära tjejen i skolan. Hon är dessutom ihop med en långhårig loser med hästsvans.
Det känns ju troligt.
Hela skolan är dessutom rasren. Inte en invandrare så långt ögat kan nå.

Naturligtvis är den populära tjejen skadad inombords och skolkar mycket. Hon har dessutom en alkad morsa som ser ut som Pia Johansson med illasittande peruk. Överspel så det förslår. Självklart har morsan kontorsdräkt och scarfs...

Jag förstår inte. Vad vill regisören och författaren förmedla?
Tror dom att året är 1992 och att Thurston Moore är det coolaste som går omkring i ett par jeans?

Det kanske har gått dom här människorna förbi, men Killinggänget är inte "the shit", Ungdomar mobbas inte genom att kalla andra elever för "mongo" eller "Cp".
Man är inte ball om man har hästsvans.
Man är inte ball om man äger hela bob hunds backkatalog.
Man sjunger inte "Ja må hon leva" i matsalen.

Jag är så gammal att jag inte ens skulle kunna gissa mig till vad ungdomar i dag har för kulturella preferenser. Jag vet inte om dom dansar jump style, kör crip walk eller ironiskt lyssnar på Roxette på sina fester. Men så skulle jag heller inte ha mage till att skriva manus till en ungdomsfilm.

Den som gett den här filmen bra betyg förtjänar ärligt talat en armbåge över näsan!