Johan Kling

Jag har tusen idoler.
Lite pubertalt kanske, men jag blir verkligen stars truck av vissa individer.

Johan Kling är en sådan person.

Johan Kling är väl inte direkt ett namn som sådär jättemånga känner till?
Om man skulle visa en bild på hans flintskalle så tror jag inte ens att en procent av Sveriges befolkning skulle känna igen honom.

Johan var HELT okänd fram tills för något år sedan då han gjorde filmen Darling.

Ni som ännu inte sett den filmen gör rätt i att genast köpa/hyra/lagligen ladda ner ett exemplar. Det är en av dom bästa svenska filmerna genom tiderna (bakom Fucking Åmål, Den enfaldige mördaren, Yrrol, Sånger från andra våningen och Smala Sussie skulle jag säga).

Det är en fantastisk skildring av ensamhet, obesvarad vänlighet, likgiltighet och mänsklig elakhet.
Michael Segerströms tragiska karaktär ”Bernard” är verkligen hjärtskärande i all sin naiva godhet. Han ger aldrig upp trots att allt går emot honom.
Michelle Meadows ”Eva” kan vara den mest livlösa, iskalla filmfiguren någonsin. Absolut ingenting bränns eller är på allvar i hennes liv.

Men min vurm för Johan Kling började långt innan Darling-hypen.
Det var genom Kanal 5 som jag lärde känna hans namn. Redan då jobbade han åt produktionsbolaget Spader knekt.
Dom låg bakom fantastiska TV-program som Nalles show, Stockholmare och Spacer etc.

Nalles show var mer eller mindre en dokusåpa med inslag av skådespeleri.
Det var svårt att sätta fingret på var manuset slutade och var verkligheten tog vid.
Det var hysteriskt kul att följa denna katastrof till show. Showens regissör, Nalle Knutsson, hade redan tidigare gjort entré i TV-rutan genom andra Spader Knekt-produktionener, bland annat i tv-programmet Estrad, där han i baksätet på en limousine agerade mentor åt Peter Siepen.
Som kontrast till Nalles extravegans och dyra pälsar fanns den ovårdade turnéledaren Jugge Nohall, och den supertråkiga revisorn Olle Kvarnsmyr.

Spacer var mer allvarlig. Mer manusbaserat. Ett drama om en kille som ska dra ihop en klassåterföreningsfest. En av dom bästa dramaserierna som gått i svensk TV. Exakt samma mix mellan humor och allvar som i Darling.

Jag skickade till och med ett pinsamt hyllningsmejl till Spader knekt när det begav sig. Dom lovade att vidarebefordra mitt mejlet till rätt person.

När jag nu har läst ut Johan Klings debutroman ”Människor helt utan betydelse” så är jag inte säker på att det där mejlet någonsin nådde honom.
Det går en röd tråd genom hela hans produktion. Det handlar mycket om ytligheten i Stockholms innerstadskretsar, om brustna förhoppningar, om osäkerhet i förhållanden, brist på tilltro.

Jag tror alltid att det man skriver reflekterar saker från ens inre. Saker man varit med om.
Ska man tro att det han skriver i boken är det minsta självbiografiskt så kan man gissa att dom där frilansåren inte alltid var så feta.
Kreatörer uppskattas inte helt enkelt.

Jag är säker på att mitt mejl hamnade i händerna på nån smilfink till producent, någon talanglös nolla som inte förtjänade berömmet.
Därför vill jag med denna text lyfta fram en person som verkligen förtjänar det!