Misantropi vs Filantropi

Jag kan inte släppa dokumentärfilmen ”När jag blir stor”. Det är så sällan man får uppleva kultur där humanismen känns så äkta. Oftast brukar det vara något påklistrat ljug om trevliga pizzagbagare (sådana existerar väl inte?) eller någon solskenshistoria om skolelever som nått otroliga framsteg när en ny grekisk pedagog gjort entré i förortsskolan.

Det har aldrig känts särkilt äkta.

När Kurdo Baksi beskrev sitt utopiska Sverige, där han hyllade starka, rullstolsburna, slöjbärande kvinnor med mandelformade ögon så kändes det fruktansvärt naivt och verklighetsfrånvänt.

Rainer Hartleb som regisserat ”När jag blir stor” skulle aldrig vara så banal.
Han beskriver saker som dom är.
I och med det så förmänskligar han alla dom som misslyckas, som inte får dom där betygen, som fastnar i gängen, som fastnar i drogerna, som aldrig tar sig upp till ytan.

Det är beundransvärt. Eftersträvansvärt. Förlåtande.

Han visar kanske inte hela bilden. Klipper bort våldet och barnen som tvingas betala tull till andra elever för att slippa att få stryk, men jag som misantrop visar heller inte hela bilden.
Jag redigerar bort människor som avviker från fördomsmallen. Nämner inte dom vardagshjältar till ensamstående mammor som kämpar för sina barns väl i en svår ekonomisk och social situation.

Om jag hade kunnat vara filantrop utan att bli oärlig så skulle jag vara det.
Men samtidigt så är jag säker på att mitt och Rainers mål är det samma: ett bättre samhälle.
Han vill nå dit genom att peka på det som är bra.
Jag saknar den talangen, så jag pekar istället på vad som är dåligt.

Där Rainer hade tryckt på dom positiva sidorna, berättat om ungdomarnas vänskap och känslor så väljer jag att skriva en text om att det är rätt med arbetarklassförakt.

Det är en fråga om strategi och kunnande.