När jag blir stor

Rainer Hartleb återvänder till förorten Jordbro för jag vet inte vilken gång i ordningen.
Man måste beundra hans ambition. 1972-2006 filmade och intervjuade han ettagluttare hela vägen upp till vuxenvärlden. Dom nya eleverna i ”När jag blir stor” följs mellan åren 1999-2008. Ettan till nian.

För er som inte sett Rainers Jordbro-filmer så är det lågmälda och melankoliska skildringar av livet. Eleverna berättar om längtan efter syskon, om tron på gud, om kompisarna, om resan till hemlandet Bosnien, om fotbollsträningarna.
Det kan tyckas trivialt, men inget är mer äkta än det här.

”När jag blir stor” går just nu på biografen Zita i Stockholm inför mer eller mindre tomma hus. Det hade ju varit trevligt om intresset hade varit lite större, för den här filmen säger faktiskt något väldigt viktigt om Sverige.

Det är oväntat, det är uppriktigt, det är sorgligt, och det är faktiskt på många sätt hoppfullt!
Kan ni tro det? I dessa tider med brinnande förorter så tar en äkta humanist ton och visar att allt faktiskt inte är bäckmörkt.

Jag behöver själv påminnas då och då.
Jag behöver själv le då och då.