Killinggängets svarta får

Den här texten är enormt spekulativ och ska inte tas på så stort allvar, men ibland slås jag av tanken ”hur står Killinggänget ut med Robert Gustafsson?”.
Personligen har jag ingenting emot Robert, jag tycker att han gjort många saker som är jävligt roliga, men hur en elitistisk stropp som Andres Lokko kan stå ut med Roberts snubbelhumor, det är faktiskt bortom min fattningsförmåga?

Andres Lokko har på kort tid skrivit två kolumner i Svenska dagbladet där han dissar Sascha Baron Cohen och Quentin Tarantino just för att dom är för folkliga.
Robert måste ju anses vara mer folklig än Beck-filmer, Millenium-trilogin och Schlagerfestivalen tillsammans…

I extramaterialet på DVD:n till ”Nile City 105,6” så finns en del bortklippta scener.
Bedrövliga scener. Ordvitsar och dialekthumor.
Roberts idéer naturligtvis…

I bakom-kulisserna-materialet på DVD: n så ser man hur Killinggänget sitter och diskuterar sketch-idéer.
Även om dom aldrig säger det rakt ut så kan man se hur dom andra i gruppen är väldigt reserverade när Robert presenterar sina förslag. Dom säger inte NEJ rakt ut, men det är tydligt vad blickarna förmedlar: Dom tycker att Roberts idéer suger kuk!

Roberts folklighet står i bjärt kontrast till allt som dom andra i gänget står för.
Dom har honom att tacka för populariteten, och dom är säkert tacksamma, men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att det finns en missunnsamhet där.

Värst måste det nästan vara för Jonas Inde. Det är ju knappt nån som ens minns hans namn. Loke Martinzon kan mycket väl vara den bästa karaktär som Killinggänget någonsin har skapat men Jonas är och förblir den där anonyma snubben som hoppade av och blev en deprimerad räv i serien Rocky.

När dom andra i gänget sitter och skriver manus så antar jag att det lätt uppkommer tankar i stil med ”först låter vi Inde och Henke dra lite hårdsmält referenshumor om studiomusiker som har arbetat tillsammans med Toto. Det kommer att vara genialt men ingen kommer att fatta ett smack. Sedan låter vi Robert komma in, dricka klorin och drar ner skratten”.

Martin Luuk är ju något av gängets Mastermind när det gäller dom mer sentida produktionerna. Hans inflytande har inneburit införande av en sublim surrealism.

Ärligt talat så har jag svårt att tro att Robert ens till hälften förstår det som Martin försöker förmedla. Det sublima har aldrig varit Roberts likör.
Jag tror att Robert hellre gör en fullgubbe med hostattacker än en brännskadad man med en strulig tonårsson.

Johan Rheborg är väl den enda som såhär sett utifrån tycks ha något gemensamt med Robert. Han och Robert är dom enda skådisarna i gänget. Ändå får jag känslan av att Johan är betydligt mer i fas med dom andra i gänget. Johan förstår sig på referenser till XLNT-Marc, och han är förmögen att komma med betraktelser i stil med: ”SVT är inget annat än ett jävla onanihus för Suzanne Osten och hennes moatjé Etienne Glaser. Det är en massa kulturkärringar som springer runt där klädda i senapsfärgade stuprör. Springer runt och hyllar Kerstin Thorvalls vitala sexliv”.

Det är väl sådant som inte existerar i Roberts begreppsvärld?

Sedan har vi Henrik Schyffert.
Robert har uttryckligen sagt att han inte förstår sig på ståuppkomik.
Han är inte mycket för referenshumor heller.
Således begriper han inte ett smack av vad Henrik gjorde i ”90´s -Ett försvarstal”.
Han har inte ens bemödat sig med att se föreställningen eftersom att han tycker att det är så sövande tråkigt.
Det låter inte riktigt som om Henrik och Robert är på samma våglängd där.

Robert är ju gubbe dessutom.
Han har varit det ända sedan han slog igen som ”Robbert” i Björnes magasin.

På 90-talet, när Henrik hängde på Fritz corner och hade på sig en T-shirt (med obskyrt bandnamnstryck i stil med Big Black) OVANPÅ en långärmad tröja så hade Robert på sig en spräcklig turkos skjorta och lekte hund i ”Gester med gester” tillsammans med Jeja Sundström.

Kontrasten kan knappast bli större.

Robert är en viktig pusselbit i Killggänget, men jag förstår ärligt talat inte hur dom andra står ut…