Jag är inte rasist men…

”Jag är inte rasist men…”
Jag har aldrig inlett en text med dom orden förut. Jag gör det nu enbart för att tillgodose Ronnie Sandahls uppfattning om hur en realist uttrycker sig.
Sanningen är att jag varken i text eller verbalt har hört/sett en realist starta ett resonemang på det sättet.

Man skulle ju kunna tro att jag skulle ha stött på dom där orden under dom tusentals timmar som jag suttit vid datorn framför realismens högborg, internetsidan Flashback. Men näe, inte en enda jävla gång faktiskt. Zip, nada.

Dom enda gångerna jag hört dom orden yttras har varit när ”humanister” på jobbets fikarast plötsligt vädrat sina åsikter om ”jallas” och ”blattar”.
Arbetskamrater som på ganska många sätt påminner om Ronnie när jag tänker efter.
Beskedliga typer med en inbyggd tryckkokare som bara väntar på att pysa över.

Jag blir alltid så illa berörd av sådant. Dels för att frustrationen är så påtaglig, men även för att det märks att dom där orden ännu inte hittat rätt: att dessa personer ännu inte nåtts av insikten av hur saker och ting fungerar.
Det är liksom inte invandrare som ska ut på gatan och förnedras, utan dom politiker och mediamänniskor som varit med att skapa utanförskap och rasism.
Det är dom som ska tugga det. Likt krossat glas ska dom tugga det!

På Flashback finns det gott om hardcore-nazister. Dom är lätta att känna igen på sina avatarer och användarnamn. Dom har läst en masse men inte förstått ett skit. Tunga, tjocka böcker om judars inbyggda ondska. Revisionister med hat på agendan.

Sedan finns då realisterna.
Vi som ser nyktert och sakligt på verkligheten.

Att vara realist är absolut inte bara kopplat till att man är emot den invandringspolitik som bedrivs i Sverige, det sträcker sig till långt många fler områden än så.

Att vara realist är nämligen samma sak som att vara upplyst.
Att kunna se igenom lögner och propaganda. Det är egentligen ganska enkelt att bli realist, det gäller bara att sluta ljuga, att sluta gå på lögner.
En realist kallar saker för dess rätta namn:
Om den muslimska fundamentalismen är ett större problem i samhället än den kristna så säger vi det utan omsvep.

Vi säger det utan att inleda våra meningar med ”Jag är inte emot Islam men…”.

Vi rankar kulturer och religioner efter dom stadgar som satts upp av FN när det gäller mänskliga rättigheter. Om någon tycker att det är skönt att bedriva könsstympning och tvångsgifte så säger vi ”nej, ni har fel, det är ett tankesätt som tillhör medeltiden och vi tänker inte be om ursäkt för att vi protesterar mot det”.

Den dagen då Pridefestivalen kan hållas i Rosengård kan vi börja tala om Islam som toleransen och fredens religion, men inte förrän då.

För mig som realist är det en självklarhet att vara ateist. Jag kan inte tro på något dravel som några tossiga män hittade på för två tusen år sedan.
Men samtidigt så är det ju så att en realist ALDRIG blundar för fakta.
Det finns studier som visar på att kristna människor lever längre, lyckligare liv än ateister.
Det är hårt att vara realist, för vi vet att vi skulle leva längre om vi levde kvar i fantasins värld.
Vi har dock valt att hålla ögonen öppna hur mycket det än svider.

Vi köper inga billiga konspirationshistorier om JFK, månlandningar eller elfte september.
Vi ser till fakta och fakta allena.

Vi tittar på jorden och ser att det inte finns ett enda exempel på en fungerande mångkultur.
Det är inte en fråga om tycke och smak, det är ren och skär sanning.

Vi tittar på förorterna till Stockholm, Göteborg och Malmö, och ser att det brinner i detta nu!
Det är inte spekulativt att påstå att det är dumt att placera alla människor från främmande kulturer på ett och samma ställe.
Det är inte spekulativt att påstå att det är dumt att bedriva en ”flyktingpolitik” där inte ens fem procent av dom människor som Sverige tar emot har flyktingsstatus.

Vi tittar på Irak och Afghanistan och inser att det aldrig kommer bli fred där med den rådande taktiken. Det enda som finns att göra är att lämna folket där åt sitt eget öde. Dom måste själva nås av insikten utan närvaron av amerikanska soldater.

Och det är inte omöjligt att insikten når majoriteten av afghaner och irakier så småningom. Vi har nämligen inte ras som förklaringsmodell förstår du Ronnie, utan kultur.
Och kultur kan förändras.
För vissa går det långsammare än andra, men det kan ske.
Överallt på jorden kan det ske.
Fråga ex-jugoslaver och iranier om du inte tror mig.

Den där grodan som kokas i grytan som Ronnie skriver om är det svenska folket.
Det är politiker och media som sakta höjer temperaturen.
Förändringen sker så sakta att vi knappt märker det. Saker tystas ner och vitpixlas.
Vi matas med bröd och skådespel för att hålla oss lugna.
Snart är vi så groggy att vi inte ser klart längre.
Snart blir vi alla hjärndöda idioter som törstar efter att läsa mer om Lady Gagas ”penisbit” istället för att lära oss om hur saker och ting verkligen ser ut.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/ronniesandahl/article5717178.ab