Bok: Det börjar inte här. Kapitel 16 –Insikt

Ebba lägger handen över luren och vänder blicken mot Robin som sitter med plågad min på parkettgolvet.
– Dom säger att vi ska stanna i lägenheten. Polis och ambulanspersonal är på väg
– Okej, men släpp inte blicken från gården! Jag vill veta var det där svinet tar vägen!
Robin gestikulerar hetsigt med pekfingret mot fönstret.
Knäet är uppdraget mot hakan.
Tänderna blottlagda av smärta.
Ebba lutar sig fram och tittar ner mot porten igen. Ingenting händer där nedanför. Hon har inte släppt blicken från gatan sedan hon påbörjade samtalet med 112. Ärligt talat så hyser hon inget större hopp om att Peter ska komma att dyka upp i hennes blickfång nu så här lång tid efteråt.
Det ter sig mer och mer troligt att Peter av någon anledning fortfarande är kvar inne i huset. Tanken gör henne livrädd. Tänk om Peter kommer tillbaka för att mörda henne och Robin?

När Peter slutligen vågar sig in i köket så sitter Anna med den silvergrå laptoppen i knäet. Hon ger honom en mörk blick under ögonbrynen. Följer honom med ögonen när han sätter sig ner på stolen. Det är inte alls samma blick som hon gav honom tidigare, den av åtrå. Hatet lyser igenom i blicken nu och han vet exakt vad det är som stör henne.
– Jag lyssnade på din intervju på Ring P2 med Topas, den fanns på youtube, säger Anna svalt.
– Jag hörde det, säger Peter med huvudet böjt.
– Jag måste säga att jag hatar dom åsikter som du förde fram där
– För att? Frågar Peter kort och blåser spelat nonchalant i det redan kalla glaset med te.
– För att jag har flera invandrarvänner. Jag känner flera muslimer, och jag tycker att dina åsikter är rasistiska. Det är helt fruktansvärda åsikter
– Du tror alltså att jag talade om dina vänner? Varför skulle jag bry mig om dina välanpassade vänsterpolare som går omkring med palestinasjalar, hänger på Café String och pratar om det senaste avsnittet av Desperate housewifes. Varför skulle jag bry mig om dom?!
– Vi hänger inte på String…
– Näe, men då hänger ni väl på Stureplan eller Söderns hjärta då. Vem faan bryr sig om var ni hänger! Jag har inga vänner, ingen familj, inget jobb, det är därför som jag ser världen så klar och tydlig!
Ilskan är felriktad, han vet... Redan innan orden har formulerats klart känner han kallsvetten tränga ut i pannan. Han vet ingenting om Anna och hennes vänner.
– Du tror att du har en perfekt vy av verkligheten från fönstergluggen i din källare, men sanningen är att fönsterrutan har immat igen av din självgoda andedräkt. Världen hade inte varit så ful om du hade tagit dig tid att besöka den
Den välartikulerade formuleringen av Anna får Peter att andas tungt. Han skäms. Inte över sina åsikter, men över att hon ska behöva höra om dom.
Helst hade besparat Anna dom där tankarna om religion som ett satans gift. Han vill inte ge henne kunskap om vissa kulturers bakåtsträvande fulhet. Det står i total kontrast till hennes naivistiska barnatro och hennes förmenande om alla människors lika värde. Han vill inte gärna slå sönder sådana illusioner, i alla fall inte i detta fall då det gäller någon som han verkligen bryr sig om, och som mer än någon annan förtjänar epitetet ”god”.
Vad ska det fylla för funktion att få henne att hata?
Insikten om hur världen ser ut är inte en så särdeles skön eller tillfredsställande känsla. Det är mycket enklare att leva kvar i en värld där svaret på alla frågor om ondska kan förklaras med ”USA” och ”Imperialismen”. Den vite mannens skuld känns knappt ens som ett myggbett längre.
– Du har helt rätt, vi släpper det, jag vet ingenting om det där…
– Har du sett vad dom skriver om dig på Internet?
Annas fråga bryter av och fångar Peters intresse.
– Nej, jag har inte haft tid
– Jag kan visa dig, säger Anna och ställer ifrån sig datorn på bordet och skjuter sin stol intill Peters.

En del av honom vill verkligen inte veta, en annan del vill se exakt allt som finns att tillgå.
Karaktärsbeskrivningen av honom på info88 är äcklande.
Omgivningen hade betraktat honom som älskvärd och försynt i hans ungdom. Han hade betraktats som snäll. Lite för snäll för sitt eget bästa. Han var killen som aldrig sa ifrån. Han var killen som jämt gick åt sidan och som aldrig tog någon plats.
Nu är han plötsligt ansedd som stor och stark, en hjälte bland människor vars väggar pryds av Hitler och Mengele.
Hans samtal till ”Ring P2” har hittat sin plats till nyhetssidor och bloggar. Han är hatad av många förstås men det är ändå dom positiva kommentarerna som syns mest, och som sårar honom djupast. Hur kan dom anse att det han hade gjort är bra?
Där och då, läsandes kommentarerna så inser Peter vilken ynklig jävla fegis han verkligen är. Dom beskriver honom som ”en faderlandshjälte”, ”en arisk krigare”.
Han har hotat folk, skadat folk. Till och med dödat en annan människa för att för fram sin åsikt. Med vilken rätt har han gjort det?
När han läser hur han beskrivs som modig så vill han bara kräkas. Nu mer än aldrig någonsin förr är han den fegaste mannen på jorden.
Fortfarande fäster han blicken i marken när han går förbi folk på stan. Alltjämt vågar han inte närma sig andra människor.
Livet han levt har varit ledsamt. Ett liv fullt av brustna drömmar, men han drömde i alla fall förut, nu blir allt bara kolsvart när han stänger ögonen.
Anna har rest sig upp från stolen utan ett ljud och står nu snett bakom Peter. Framåtlutad över hans axel beskådar hon, utan att säga något, det som står att läsa på bloggar och Internetforum.
Peter vänder sig snett åt sidan och möter hennes blick. Det är inte samma blick som hon gav honom tidigare när han satt på stolen och hon tvättade hans sår, den av åtrå. Det är heller inte samma blick som hon gav honom när han kom in i rummet nyss, den av hat. Den blicken hon nu ger honom förmedlar bara hånfull överlägsenhet. Hon skakar på huvudet med näsan riktad uppåt och drar pekfingerspetsen från pannan ända ner till hakan.
Tystnaden bryts av Peter.
– Dom hyllar mig. Nazisterna.
– Och det smärtar dig? Frågar Anna med sylvass sarkasm i rösten.
– Ja, det sårar mig, för jag är inte som dom
– Inte det?
– Nej, jag hoppas i alla fall inte det…
– Du är innerst inne en snäll människa Peter, det tror jag verkligen att du är, men du måste förstå att det du gjort är fel
Sättet hon säger det på, ordvalen, tonfallet, det låter EXAKT som en mamma som talar till ett busigt barn. Den där åtrån känns väldigt avlägsen just nu.
Peter sitter tyst och fortsätter läsa. Ärligt talat så vet han inte vad han ska känna. Handen glider ner mot jackfickan. Pistolen! Han har fortfarande pistolen på sig. Handens rörelse stannar upp. Han vill inte skrämma Anna.