Saturday, August 29, 2009

Bok: Det börjar inte här. Kapitel 14 –Man slår inte en komiker

Anna har haft en sådan där morgon där hon aldrig tycks vilja vakna riktigt. Väckarklockan har ringt flera gånger men hon har bara tryckt på snooze och somnat om. När det nu ringer på telefonen igen så förvandlar sömnen telefonens ringsignal till ljudet av kyrkklockor i hennes huvud.
Det tar en minut innan hon inser vad som sker och var hon befinner sig. Hon ligger så tills signalerna slutligen dör ut. Hon har ingen lust att tala med tidningarna igen.
Men så ringer det igen, denna gången från mobiltelefonen på nattduksbordet.
Anna tittar yrvaket på displayen, det är Karin som ringer..
– Anna är du där?
Karin är så snabb med att ställa frågan att Anna inte hinner svara med sitt namn som hon brukar göra.
– Ja, jo, jag är här, svarar Anna i en gäspning.
– Jag har försökt nå dig i flera timmar nu, har du hört vad som har hänt med Otto?
– Otto, vilken jävla Otto, svarar Anna med högljudd morgonilska.
– Otto, han politikern du vet, han som vill att alla sjuka ska jobba
– Jaha, jasså han, nej.
– Han är död
– Vad tråkigt, säger Anna med en spelat empatisk röst samtidigt som hon gäspar stort.
– Men det värsta är… dom tror att det är Peter, han du skrev om som har gjort det!
Anna håller nästan på att tappa mobilen i golvet när hon hör dom orden. Mord, skulle Peter verkligen vara kapabel till något sådant?

En vänlig knackning är den initiala taktiken. Peter står kvar och väntar på en reaktion där inifrån. Han kan höra att någon befinner sig där inne. Han hoppas att det är hon. Ensam.
Peter rättar till den leriga kragen som om det på något sätt skulle få honom att se mer respektabel och förtroendeingivande ut.

Dörrknackningen stör Ebba. Hon vill verkligen inte behöva gå upp från soffan nu när hon ligger där så slappt med glassmustach och mysbyxor. Motvilligt trycker hon på fjärrkontrollens Pause-knapp samtidigt som hon suckar djupt. Hon drar tröjärmen över läpparna och ställer sig upp. När hon reser sig så bedåras hon av stadens skönhet utanför fönstret. Det gulröda skenets reflekterande från hustaken på andra sidan gatan är verkligen makalöst. En andra och tredje knackning på dörren får henne att överge tanken och gå vidare mot hallen.
Knackningarna har ökat i frekvens när hon kommer fram till dörren. Dom känns hotfulla.
Ebba ryggar tillbaka när hon ser Peter i fisheye-linsen. Den där långhårige, lerige, blodiga mannen där utanför är ingen som hon känner eller vill lära känna. Just som hon står så med ögat mot linsen så knackar han hårt på dörren igen. Hennes hjärta hoppar till av rädsla och hon känner paniken sprida sig genom kroppen. Vad ska hon göra? Kan han inte bara försvinna?

– Vem säger att det är Peter som skulle ha gjort det!?
Annas röst är upprörd och anklagande. Hon vet ju att Karin bara är budbärare men morgonhumöret är inte det bästa, speciellt inte när någon kommer med dåliga nyheter.
– Jag vet inte, folk, det är i alla fall vad dom på redaktionen säger
Egentligen är Otto oviktig för Anna. Så blödig att hon skulle börja bry sig om det svinet är en omöjlighet. Det Otto har gjort mot sjuka och svaga i detta land är inte värdigt en välfärdsstat. Näe, det är inte det som gör Anna uppriven, det är akten i sig, att döda en annan människa. Anna hoppas innerligt att det inte är annat än just ”snack”.

När det första taktiken inte fungerar så påbörjar Peter plan B, en inte fullt så sofistikerad plan. Han hör Ebbas rörelser där inne i lägenheten och han gissar att hon inte tänker öppna dörren frivilligt.
”I´ll huff and I´ll puff” tänker Peter när han smäller axeln mot dörren för första gången.
Han gör det sedan igen, och igen. Varje gång han slår i axeln så känner han hur dörren är närmare att ge vika, men så också hans egen kropp. Smärtan är enorm. Peter grinar illa och ger ifrån sig ett isande inandningsljud när saliven silas mellan framtänderna.
Ebba som fram tills nu varit tyst börjar skrika.
– Låt mig vara ifred! Gå! Stick!
Peter hör tydligt hennes skrik genom den tunna masonitdörren och han är rädd att hennes skrik i kombination med dunsarna från axeln slåendes mot träet kommer väcka hela grannskapets uppmärksamhet. En sista kraftansträngning nu, tänker Peter och tar sats från trappräcket några meter bort från dörren.
När Peter slår emot denna gång så flyger dörren upp med en våldsam kraft.
Han faller in i hallen, och Ebba, som i sista sekunden tagit ett steg åt sidan undviker med en hårsmån att bli träffad av dörren.
Peter reser sig upp, stänger igen dörren halvt med foten utan att vända sig om. Han går fram till Ebba och tar tag om hennes axlar. Inte hårdhänt, han bara håller händerna där för att markera sin närvaro, för att få hennes skrik att upphöra.
Taktiken fungerar och hennes rop byts mot ett tyst snyftande. I några sekunder så står dom så medan dom bägge väntar på att hitta andningen igen.
Sedan släpper Peter högerhanden från hennes axel, håller upp knytnäven, hotar med den framför hennes ansikte, sedan för han tillbaka handen ner till sidan av kroppen igen, ler och utbrister
– Man slår inte en komiker
Ebbas axlar slappnar av, faller ner. Faktum är att hela hon faller ner. Hon slår i golvet storgråtandes.
Lika snabbt som Peter har dykt upp så vänder han sig om och börjar sin vandring därifrån.
Men just som Peter ska till att gå ut från lägenheten så dyker en storvuxen man med rakad skalle upp i dörröppningen.
– Vem är du?! Vad faan gör du med min tjej?!
Mannen väntar inte på ett svar från Peter utan svingar ett slag i luften som missar sitt mål.
Knytnäven slår ett stort hål i tamburväggens röda vävnad.
Inte med en min visar mannen att slaget skulle ha orsakat honom någon smärta, men väggsnytingen resulterar i en kroppsviktsförflyttning vilket gör att en liten lucka mot dörren uppenbarar sig för Peter.
Med ett språng mot väggen försöker Peter klämma sig emellan som han gjorde vid fönstret på McDonalds när han slogs mot Mourat och hans gäng.
Denna gång fungerar det dock inte. Mannen i dörren är den före detta Giant Brother-deltagaren Robin Karlsson, tillika Ebbas pojkvän. En gigantisk karl som även hunnit med en sejour som Bodybuildare.
Peters ansikte tar stopp mot Robins enorma bröstkorg. Tre snabba armbågar mot näsan gör att kranen öppnas för fullt och Peter ramlar blodig ner på golvet.
Ett efterföljande språngknä över munnen och sedan ligger Peter raklång på linoleummattan.
– Vem är du?! Skriker Robin.
Denna gång väntar han in svaret.
– Jag heter Peter Zerdinski, svarar Peter dröjande med salivblandat blod bubblande från läpparna.
– Och vad faan gör du här Peter?
Peter svarar inte, rosslar bara. Han försöker komma på någon bra formulering men inser att han sedan länge har glömt varför han gör allt detta.
– Jag sa, vad faan gör du ...
Robin avbryter sig själv eftersom att Ebbas gråtande nu har tilltagit.
Han går fram till henne, ställer sig på knä och lägger sin kind mot hennes.
Hon viskar något ohörbart i hans öra och han ställer sig upp igen och vänder sig mot Peter.
– Peter Zerdinski, var det så du hette? Tonläget i hans röst är nu betydligt mer dämpat.
Peter blundar, lägger handen lätt mot näsroten men avbryter sig själv då smärtan är för stor.
Handen sträcker sig mot jackfickan istället.
– Låt bli jackan! Skriker Robin.
Uppmaning kommer för sent, Peter har redan fått tag på pistolen och siktar den nu, ännu blundande mot Robin.
Peter sätter sig upp, slår upp ögonen och klämmer av avtryckaren.
Skottet tar i benet på Robin som ger ifrån sig ett fasansfullt skrik! Han låter nästan som ett djur av något slag. En skadeskjuten älg?
Ebba krypspringer fram till sin hane och ger honom en kram.
Med händerna snett bakom ryggen så lyfter Peter upp sig själv till fötter igen. Det är förvånade att han ännu kan gå med tanke på all stryk han tagit emot, med tanke på alla dom mil han vandrat dom senaste dagarna.

Eftersom att hallen är smal så tvingas Peter kliva över Ebba och Robin för att ta sig till dörren. Det stramar till i låren när han tvingas lyfta knäna högt för att undvika deras huvuden. Det går vägen: inga händer försöker fånga honom, vägen lämnas fri mot dörren.
Peter stänger dörren bakom sig efter att ha gett det kramande, kvidande paret en sista blick.
När dörren går igen så släpper Robin bryskt greppet om Ebba.
– Gå till telefonen och ring polisen älskling, ta telefonen vid fönstret så att du kan se åt vilket håll svinet springer när han kommer ut från porten!

– Du Karin, jag får ringa tillbaka till dig, det är en sak jag måste kolla bara.
Anna slår av mobiltelefonen och lägger den på bordet bredvid sängen. Hon hasar på sig gårdagens jeans och tröja. Hon har hört konstiga ljud i trappgången under samtalet med Karin. Dova dunsar, sedan något som lät som ett pistolskott, och nu då den jämrande klagosången utanför dörren. Hon känner att hon bara måste få reda på vad det är som pågår.
Anna går till hallen och öppnar dörren. Där ute i tappuppgången står Peter på huk och håller händerna på låren. Förvånat tittar dom på varandra utan att säga något.
Dom står så, säkert i fem sekunder.
Sedan avbryts dom av grannens lås som börjar rassla.
– Kom, kom in, fort! Viskskriker Anna samtidigt som hon instinktivt greppar tag om Peters jacka och drar in honom i lägenheten.
Den äldre, mustaschprydde granngubben ser inget annat än Annas dörr som slås igen när han förvånat sticker ut sitt huvud.
Det är tomt i trappuppgången och ljuden som hade väckte hans intresse har nu tystnat. Han kliver ut en meter från lägenheten i sina skotskrutiga tofflor utan att släppa greppet om dörrhandtaget. Kisande tittar han upp för trappan, andas imma på glasögonen och torkar dom mot den beiga pullovern. Med den nyvunna skärpan kan han urskilja spåren hela vägen från det översta trappsteget. Peter har lämnat blodspår hela vägen fram till Annas dörr. Det ser värre ut än i Papa-Cees trappuppgång efter ett en blockljusincident. Gubben vänder in i lägenheten igen, låser noga efter sig, både det vanliga låset och polislåset.

No comments:

Post a Comment