Bok: Det börjar inte här. Kapitel 1 –Det börjar inte här

Nu börjar jag publiceringen av min bok "det börjar inte här". Totalt 18 kapitel. "Hjälten" är en realistisk socialist. En maskerad hämnare. Jag ska försöka publicera ett kapitel per dag.


Kapitel 1 –Det börjar inte här

Radioprataren Topas Engelbergs ansikte skiner upp som en sol när han får besked i hörlurarna om vem det är som har ringt in till studion.
Radioprogrammets idé är att vanliga människor ska få göra sin röst hörd och det
är sällan en så pass känd och aktuell person ringer in.
Topas harklar sig medan Judas Priest-låten tonar ut i etern. Han greppar mikrofonen.
– Nästa samtal är lite speciellt, vi kan inte säkerställa att det verkligen är med sanningen överrensstämmande, men mannen som har ringt in utger sig för att vara Peter, Ninjamannen. Ni har säkert hört mycket om denna man dom senaste dagarna i media? Han har bland annat hotat TV-mannen Anton Pave och Tidningsredaktören Mikael Festivus och…
Producenten tecknar till Topas att han måste skynda sig på så att inte Peter lägger på luren av tristess. Topas är förvisso nästan helt blind men uppfattar ändå armrörelsen på andra sidan glaset och avrundar meningen.
Och, ja, vi får väl ta och höra vad han vill? Är du där?
– Ja, svarar Peter.
– Varför har du valt att ringa till oss idag?
En tystnad på någon sekund följer vilket får Topas att ställa om dom första orden i frågan samtidigt som Peter börjar svara.
– Jag… jag vill tala om dom problem som finns i vårat samhälle, får Peter stakande ur sig.
– Som vaddå?
– Jag tror du vet själv? Jag tror du vet vad dom flesta människor i Sverige vill tala om när dom får chansen att tala helt ocensurerat.
– Invandringsfrågan kanske, svarar Topas avmätt.
Dom flesta samtal in till radioprogrammet rör detta ämne på ett eller ett annat sätt. Dom flesta av dessa samtal ratas till förmån för diskussioner om bakterier i mat, kaffedrickande eller något annat ”spännande” ämne men denna gång har Topas inte råd att tappa sin telefonare: En intervju med Peter kan ge honom stora journalistpriset.
– Ja, det vill jag tala om, men framför allt om hotet från islam
– Är det inte löjligt att tala om ett hot som inte finns?
– Som inte finns? Vi lever på medeltiden. Jag vet inte om du känner till det, men vi lever på medeltiden och tredje världskriget har redan börjat. Kriget står mellan civilisation och barbari; dom som lever på medeltiden som accepterar kvinnoförtryck, halshuggningar, och så vi andra som inte kan acceptera det
– Det låter mer som att det är du som propagerar hat. Du kan inte jämföra en fredssträvande religion med en hatspridande våldsideologi! Du låter som en riktig islamofob!
Röstnivån höjs både hos Topas och Peter, det är uppenbart att dom inte kommer nå någon koncensus i denna fråga.
– Du tycks inte veta vad ordet fobi betyder Topas, en fobi är en ogrundad rädsla. Någon som har ormfobi till exempel vågar oftast inte befinna sig i samma rum som en orm även om den är ogiftig. Jag har aldrig känt den formen av skräck. Jag har aldrig skrikande och gråtande sprungit ut ur ett rum bara för att en muslim trampar in.
Dessutom så pratar jag om väldigt konkreta saker som alla med ögon kan se. Jag talar om muslimer som vägrar låta sina barn delta i skolgymnastiken. Jag talar om unga muslimska tjejer som opererar sina mödomshinnor så att dom ska blöda på bröllopsnatten trots att läkarvetenskapen är överens om att mödomshinnor inte ens existerar. Jag talar om en epidemi av tjejer som faller från balkonger när deras umgänge sträcker sig utanför klanen.
Ja, och om jag hade varit jude på 40-talet så hade jag varit nazistofob. Det hade förstås varit helt förkastligt eftersom att jag då hade dragit alla nazister över en och samma kam.
Dom flesta nazister i Tyskland var naturligtvis helt vanliga människor som inget hellre ville än att leva i fred med andra, säger Peter med illa dold sarkasm i rösten.
– Jag tycker ändå att det låter som om du har en fobi eftersom att du anser att man måste göra skillnad på dom och oss. Tack och lov så är du ganska ensam när det gäller dom där åsikterna i Sverige
– Tror du det?
– Ja, det tror jag faktiskt, svarar Topas med självsäkerhet i stämman.
– Detta är saker som sker varje dag i det här landet som har med den ökade invandringen från muslimska länder att göra. Jag tror att det är väldigt många som ser det även om dom väljer att hålla tyst. Ta bara det här med våldtäkterna. Två tusen anmälda våldtäkter i Sverige per år, mörkertalet tros ligga på tjugo. Räknar vi lågt så blir det hundratusen våldtäkter på en tioårsperiod. Det sägs att var tionde kvinna i Sverige kommer bli våldtagen någon gång under sitt liv. Misshandelsfallen blir på samma sätt att räkna en miljon på en tioårsperiod. Förstår du vad det innebär? Förstår du hur många människor det är!? Du skulle bli helt chockad om du visste hur mycket misshandelsfallen och våldtäkterna ökat sedan 70-talet. Du skulle faan i mig inte tro mig. Antalet våldsbrott har ökat med flera hundra procent
Peter tappar luften i lungorna, något som ofta händer när han blir upprörd eller kåt. Han hade velat fortsätta men rösten sviker honom.
– För det första, vad är det för siffror? Du slänger ju bara ur dig något utan att ha någon källa för det! För det andra, vad har detta med invandrare att göra och i synnerhet då muslimer?
Jag har massor av muslimska vänner, och dom brukar inte gå runt och våldta folk. Dom brukar dricka kaffe och äta Baklava.
Topas retas verkligen av ämnet. Han vet att dessa frågor vunnit legitimitet dom senaste åren och att till och med nazisterna i Sverigedemokrater får komma till tals i TV-soffor och i debattartiklar nu för tiden, men det är inget han själv vill vara med och främja. Egentligen skulle han vilja lägga på luren här och nu, men som sagt, Peter är en storymässig guldkalv och det tvingar honom att hålla linjen öppen.
– Det är BRÅ: s statistik, svarar Peter, dom har statistik över olika invandrargrupper också om du vill läsa det. Siffrorna är visserligen gamla men dom talar sitt tydliga språk, invandrare är överrepresenterade när det gäller all brottslighet, men när det gäller våldsbrott så slår staplarna i taket, och det är inte kineser och engelsmän som vi talar om här, det är i överväldigande majoritet folk från Afrika och mellanöstern som begår dessa brott
– Det finns ju ingen möjlighet för mig att gå i svaromål när jag inte har statistiken framför mig men jag kan i alla fall säga att jag inte tror på dom där siffrorna som du gav mig. Jag tror att svenska män är ganska bra på att våldta dom också, man vet ju hur det är med gråhåriga, tjocka gubbar som åker till Thailand
Topas kan verkligen se dom där gubbarna framför sig, ölmagade män som heter saker i stil med Bengt och Göran. Svin till män, sådana som sitter i Styrelserum på dagarna och knullar barn på nätterna.
– Det får tro vad du vill, siffrorna finns ju annars på BRÅ: s hemsida, det är bara att gå in och läsa. Det sägs ibland att folk är fega eftersom att dom enbart vågar yttra sig kritiskt till saker i skydd av anonymiteten på Internet, men det beror ju faktiskt på att man stenas i det offentliga rummet om man står upp för sina åsikter. För vissa människor är faktiskt vänner och jobb saker som är värda att försvara. Det är något som dom flesta inte vill förlora
– Och för dig? Frågar Topas med spydighet i rösten.
– För mig så existerar varken vänner eller jobb, för mig är offret så mycket mindre
– Men det är ju hjärnspöken det här, invandrare är inte mer benägna att begå brott än någon annan. Det finns rötägg inom alla grupper av människor. Svenskar som slår sina fruar finns det gott om. Svenska ungdomar som klottar och misshandlar finns det också
– Okej, jag släpper statistiken ett tag nu eftersom att jag förstår att siffror inte säger så mycket. Men vad säger känslan dig? Menar du att det är hjärnspöken när jag inte känner samma sak när jag förbi ett gäng svenska ungdomar som när jag går förbi ett gäng invandrare? Menar du att min och andras erfarenhet av situationer med glåpord, spottande och våld har allt att göra med slumpen och ingenting att göra med fakta?
– Jag menar att du kanske inte bemöter invandrare på samma sätt. Du kanske ger dom en dömande blick?
– Det är verkligen inte min mening, men eftersom att jag blir rädd i dom situationerna, främlingsfientlig, till och med fobisk om du så vill, så börjar jag andas tungt och fäster blicken i marken
– Du ger kanske en elak blick också?
– Jag försöker verkligen inte ge någon blick alls eftersom att jag ogillar att få stryk. Dessutom… Jag är socialt handikappad, så jag reagerar exakt likadant när jag möter en svensk. Skillnaden ligger i utkomsten. Den ena triggas av min osäkerhet, den andra känner av den men låter mig vara
– Du överdriver något fruktansvärt! halvskriker Topas.
– Ja, i en tid när nästan alla ungdomar i Stockholm, Göteborg och Malmö själva har blivit rånade, eller har en nära vän som blivit rånade så överdriver jag verkligen... Jag såg något reportage på TV om barn som hade blivit rånade. Dom fick rita sina känslor och där fanns bland annat bilder på hur invandrare kastades ner i brinnande gropar, hur dom matades till lejon. Dessa barn har naturligtvis föräldrar som vet vad som skett. Dessa föräldrar talar naturligtvis med andra föräldrar. Dessa föräldrar har självklart egna ögon att se med, och så undrar man varför invandrare diskrimineras… Självklart diskrimineras invandrare
– Jag tror inte riktigt att jag förstår vad du menar? Topas är uppriktigt nyfiken på vad en uppenbar rasist som Peter menar med att invandrare diskrimineras i samhället.
– Jag menar att fördomar och diskriminering mot invandrare existerar parallellt med våld och trakasserier mot svenskar. På 70-talet så var folk verkligen öppna i det här landet. Vi stödde kampen i Vietnam, Chile, Portugal och så vidare. Det var verkligen ett fint och eftersträvansvärt samhälle
– Det är inte sant, det fanns en massa människor som var emot allt det där
– Jo, men samtidigt så tillhörde dom människorna en annan era. Dom förlöjligades och det med rätta eftersom att dom var så gammalmodiga. Det var ju människor som ännu höll fast vid att kalla andra människor för fröken, herr och fru och som tyckte att jazz var negertrams. Den typen av människa var helt utrotad på 80-talet eftersom att dom var så föråldrade. Hade inte den stora invandringen skett sedan under slutet av 80-talet och 90-talet så hade vi alla kunnat leva kvar i den där tron om att alla jordens kulturer är fina och något som borde premieras. Vi hade gått på grekisk afton med vinrankor i håret och sjungit Victor Jara-låtar på Allsången. Vi hade fortfarande sett muslimer som något exotiskt, som tagna från ”Tusen och en natt” med bylsiga MC Hammer-byxor och snabelskor
– Du pratar en massa goja. Har du själv blivit rånad eller misshandlad av en invandrare, är det därför du är så upprörd?
– Nej, för jag har alltid backat undan. Hela livet har jag sprungit och gömt mig, har alltid gått med blicken i marken och gått omvägar för att slippa bekymmer
– Eftersom att du själv inte drabbats så låter det enbart som fördomar i mina öron
– Jag önskar verkligen att jag kunde skylla på fördomar. Jag önskar verkligen att du hade rätt. I gymnasiet så gick jag på Estetiska programmet. Vi var så jävla fördomsfria av oss. I andra ring så flyttade skolledningen oss till en annan del av skåphallen. Det var en flytt på inte mer än hundra meter och tanken var jättefin. Genom att placera oss med vårat fina ideal till en del av skåphallen där invandrarna från Fordonsprogrammet hade sina skåp så skulle vi integreras med varandra. Det tog inte mer än två veckor med söndersparkade skåp och en misshandel av en klasskamrat innan vi flyttade tillbaka till vår gamla del av skåphallen. Vi skämdes nog lite över tillbakaflytten, i alla fall så gjorde jag det. Men där fanns ingen i min klass som nämnde något om etnicitet som orsak till att vi flyttade tillbaka. Vi var alla sådana fina och fördomsfria människor förstår du. Vi snackades knappt om det efteråt. En vecka senare så var episoden glömd, och om det nämndes så sa vi att dom som ställde till problem för oss var ”ungdomar på glid” eller ”ungdomar med en hård uppväxt”. Vi var fördomsfria och fortsatte vara fina och fördomsfria människor genom hela gymnasiet. Vi hade våra hemmafester på säker mark och vi umgicks med folk som vi hade något gemensamt med. Dom flesta av oss fortsatte vara fina och fördomsfria även efter gymnasiet. Jag har aldrig hört någon i klassen, varken då eller senare yttra ett ont ord om invandrare eller islam. Sanningen är att dom flesta av oss inte ens har tillåtit tanken i vårt eget inre. Jag pratar om ett ämne som dom flesta av oss inte ens vågar tala med sin egen familj om. Vi har slagit bort tanken om den har dykt upp. Nu har den dock börjat väckas och jag märker att den väckts även hos andra med tanke på hur snabbt folk vill byta samtalsämne när frågan dyker upp. Den delen av klassen som det gick bra för, som lyckades få det där jobbet och den där lägenheten i innerstan besväras nog inte av frågan alls. Självklart så är jag avundsjuk på dom. Om jag själv hade kunnat ta det steget och flyttat från denna förbannade förort så hade jag nog fortfarande varit en fin och fördomsfri människa som inte dömer människor på förhand. Det är bara det att när man tvingats över på andra sidan trottoaren så många gånger som jag har gjort så slutar man tillslut låtsas att allt står rätt till. Man skiter tillslut i den rådande moralen i samhället och säger sin mening rakt ut även om man riskerar allt genom att tala sanning
Peter känner sig helt tom efter sin långa monolog, han tycker att det är helt fantastiskt att han fått uttrycka denna långa tankekedja utan att avbrytas.
Det är nästan så att han börjar gråta.
Hetsen försvinner ur debatten.
Peter känner det som om han fångat Topas och lyssnarnas öron.
– Du säger att du står för det du tycker, ändå så har du en mask på dig när du utför dina dåd, säger Topas i ett hopp om att ändra inriktning på samtalet.
– Inte alltid, men det spelar ingen roll egentligen, alla vet vem jag är i alla fall. Alla kan mitt namn. Jag heter Peter. Jag bor i Skogås. Jag är inte anonym. Jag är känd. Jag antar att jag är en kändis
– Vad ska du göra nu? Frågar Topas lirkande.
– Jag är på väg ut nu, jag ska besöka en känd politiker och diskutera några saker
– Vem är det som du ska besöka?
– Hehe, nänä, så dum är jag inte. Du får väl läsa tidningen imorgon.