Saturday, August 29, 2009

Paolo Roberto ryter till

Paolo Roberto gick till hårt angrepp mot feminismen när han deltog i radioprogrammet P3 Populär. Han kallade sig själv ”Militant antifeminist”.

Jag är själv feminist.
Det är självklart för mig att det fortfarande behövs en kraft som pekar på orättvisor.
För det är ju fortfarande inte jämställt när det gäller hur olika yrken och åsikter värderas i ett könsperspektiv.

Feminismen behövs eftersom att kvinnor fortfarande uppfostras till att inte ta plats, att inte göra något väsen av sig.

Det är liksom ingen slump att bara EN av bloggarna som jag länkar till här på sidan är skriven av en kvinna. Det är helt enkelt inte tillräckligt kvinnligt att ha starka åsikter (varken till höger eller vänster). Det är helt enkelt inte tillräckligt kvinnligt att vara initierad och ha detaljkunskaper om politiska frågor.

(jag kan tänka mig att jag får mothugg av Millan här men så borde hon egentligen inte känna sig träffad heller).

Titta i din egen bekantskapskrets. Generellt sätt, vilka är det som läser dom där tegelstenarna till faktaböcker och verkligen slukar kunskapen?
Är det män eller är det kvinnor?

Det är lättare då att vara ett fjantigt mähä: en appendix till den dominerande hanen.
Fördom? Nej, nej, fortsatt fnittrar VUXNA kvinnor när män spänner musklerna.

Innebär min feminism att jag sätter kvinnor utan skuld i den här frågan?
Nej, tvärtom, jag tycker att kvinnor själva är den STÖRSTA orsaken till att könsrollerna allt jämt är cementerad.
Jag har skrivit om det lite grann i min bok, och även i tidigare inlägg om kvinnliga bloggare etc. Det finns liksom ingen ursäkt att spela bimbo i Sverige år 2009. Man är INTE ursäktad när man fördummar sig själv på det sättet.

Innebär min feminism att jag inte tror på biologi? Nej, jag tror väldigt mycket på biologin. Jag tror dock att väldigt mycket av det som vi fördomsfullt benämner som ”manligt” och ”kvinnligt” kan påverkas, och BÖR försöka påverkas.

Ingen människa är satt utan påverkan från sin kultur.
Vad ”kultur” är kapabel till torde stå klart nu för tiden: Den kan till och med få ett barn att hata så innerligt att dennes högsta önskan är att dö för sin religion. Om det barnet hade placerats i en annan familj på andra sidan jorden så hade den högsta önskan kanske varit att få en docka som kan prata.
Bara en sådan sak.

Jag tror vidare att en feministisk revolution (snarare än kommunistisk) är det som slutligen kommer fälla dom patriarkala diktaturstaterna i mellanöstern och Afrika. Det är i alla fall min önskan.

I dessa länder kan inte feminismen betraktas som en ”låtsasfråga” som den ibland framställs i Sverige. Där handlar det verkligen om liv och död: Om steningar, religiösa ledare som stänger skolor för kvinnor, och om tvångsgiftermål.
Feminismen där är lika nödvändig som homorörelsen är i Östeuropa.

Men man behöver inte åka hela vägen ner till mellanöstern för att inse att feminismen är viktig. Ta bara Paolo Robertos Italien. Vi snackar Tutti frutti nu. Vi snackar hemmafruar som strippar på Ring-in-och-gissa-TV-program. Vi snackar valrörelser med bikinibrudar. Vi snackar om politiska församlingar och styrelserum där kvinnor aldrig har satt sin fot. Vi snackar män som behandlas som barn och bor hemma tills dom är fyrtio…

Även fast jag inte håller med Paolo om allt han säger i intervjun så kommer han faktiskt med en del viktiga poänger. Först och främst frågan om journalisters politiska hemvist och den ankdamm som SR/SVT verkligen är. Oliktänkande existerar inte och därför kan en helt normal Italiensk man få en fördomsfri innerstads-indie-brud (eller om hon nu bor i Hägerstensåsen, Bredäng eller någon annan hipp kvasiförort) att skaka i skorna av chock!



Här kommer en annan klassiker när det gäller journalisters bemötande av höger och vänster. Chopped and screwed men ändå väldigt sann:

2 comments:

  1. När jag kom till raden "Jag är feminist" då reste sig nackhåren och jag förvandlades i en kort sekund till en markatta, med vässande klor på väg till mothugg hehe

    Men..Måste säga att det var nog bland dom flrsta gångerna jag kunde läsa en text och hålla med i resonemanget som är skrivet av någon som kallar sig feminst.

    Du vet säkert redan att jag och feminism inte går ihop. Och det beror inte alls på att jag tror att kvinnor ska stå i bakgrunden och stryka skjortor till sina hårt arbetande män. Tror inte heller alls att kvinnor ska vara hemma och passa barn i 20 år för att sen inte få en vettig pension osv.

    Du har grepp om hur det är, vi kan om vi bara vill. Och det är dom grupperade vansinne-feminister a la Schyman och Tiina som ger ordet en så dåliga klang.

    Jag anser att det ska vara allas rättighet att kunna välja vilken typ av liv man vill leva. En del vill inget heller än leva efter dom känsnormer som gällde årtionden tillbaka medans andra har ett behov av att få höras, synas och ta plats på olika sätt, inom varierande områden.

    Ett stort problem är ju att man i ivern att vilja framstå som en riktigt synpatisk feminist så skapar man stora klyftor istället för att täta ihop dom. Idag är det sprättlätt som tjej att lyckas utan att behöva göra ett skit egentligen. För överallt ska man kvoteras in, man får som man vill för arbetsgivare och skolor är livrädda att åka dit för diskriminering osv.

    Sånt hjälper inte.

    Men om folk bara slutade att se på varandra i yrkeslivet med ett genusperspektiv så löser sig det mesta. Fast..man får vässa armbågarna lite extra som tjej om man ska in och leka med dom stora pojkarna :)

    Och nu slutar jag innan jag skrivit en hel avhandling haha..

    ReplyDelete
  2. Milla, hur man vill leva sitt liv måste självklart vara upp till var och en. Men det är verkligen inte sant att kvinnor kvoteras in överallt. Styrelserummen är fortsatt männens värld i stor utsträckning.
    Jag har aldrig upplevt att dom kvinnliga chefer som jag haft har placerats där framför en man som haft bättre meriter. Det är snarast tvärtom skulle jag säga: dom kvinnor som jag haft som chefer har alla varit otroligt ambitiösa och duktiga.

    ReplyDelete