Bok: Det börjar inte här. Kapitel 12 –Konfrontation

Äntligen framme, tänker Peter. Han kan se Arbetslivsminister Otto Mittorins flådiga hus genom buskarna. Det står fem bilar parkerade på uppfarten, en mörkgrön Jaguar, en Hummer, en liten röd Nissan och två gigantiska stadsjeepar. När Peter vässar blicken så ser han att det sitter två män innanför dom tonade rutorna på Nissan-bilen. Att det skulle finnas livvakter i krokarna var inte oväntat, det kan nog finnas fler även inne i huset.
Utan ett ljud går Peter ner på knä, gräver fram masken ur fickan, snörar den noggrant och hårt i nacken. Ett av hålen i buskarna är stort nog för att han ska kunna pressa sig igenom.
Ljudet av dom prasslande löven och dom knäppande grenarna är inte höga nog för att väcka vakternas uppmärksamhet. Dom sitter där inne i bilen och lyssnar på Usher och äter Kahuna-burgare med extra allt. Faktum är att livvakterna inte är särskilt koncentrerade på det uppdrag som dom tilldelats. Troligtvis har dom inte insett uppdragets vikt trots att chefen hade pekat med hela handen vid briefingen.
Peter ålar sig fram över gräsmattan. Han stannar upp i mitten och funderar på vilken väg han ska ta? Huvudentrén? För vågat? Baksidan kanske?
Han tittar upp mot himlen igen och inser att solen nu helt försvunnit men att han ändå är ganska synlig i ljuset från fullmånen. Det skulle verkligen räcka med att någon av vakterna vänder blicken åt hans håll för att han ska bli upptäckt.
Så Peter bestämmer sig för att öka takten, ställer sig upp från liggande och börjar springa framåtböjd mot baksidan av huset. Vakterna tar ingen notis. Den droppande blue cheese-dressingen stjäl all deras uppmärksamhet.
När Peter kommer runt husknuten så ställer han sig tätt tryckt mot eternitväggen. Utan att reflektera över varför, så gör han korstecknet och kysser dom greppade fingrarna.
Det finns två dörrar på baksidan av huset. Peter går upp för en trestegstrappa, fram till den första dörren. Den vägen leder in till köket. Peter kan se spisen genom det runda lilla fönstret i dörren. Försiktigt greppar han handtaget och drar det nedåt. Dörren är låst och handtaget tycks vara kopplat till en stark fjäder.
Det stramar i handen och Peter är rädd att det kommer att låta en hel del om han släpper greppet direkt, så han släpper sakta, sakta upp tills handtaget hamnat i sitt ursprungliga läge igen.
När han står där på trappen så hör han plötsligt två mansröster som närmar sig från framsidan av huset. Panik!
Peter hinner inte hitta något ställa att gömma sig på så han går ner från trappan och lägger sig pressad mot den svartmålade husgrunden. Från sin position ser han männen när dom svänger runt husknuten. Det är dom två vakterna som lämnat bilen.
Dom går förbi, inte mer än fem meter från där Peter ligger. Hans svarta kläder och svarta mask mot den svarta grunden gör honom i det närmaste osynlig trots månskenet. Vakterna ställer sig vid tomtgränsen ett tiotal meter bort och börjar urinera ut den rootbeer som ingick i Big Kahuna-menyn. Den ena av vakterna tycks visa något för den andra vakten med sin lediga hand.
– Vad tycker du om min nya Eye-phone, flådig inte sant?
– Jo, men själv så väntar jag på Sonys nya release. Full HD i mobilen. Otroligt, men det blir som hemmabio fast på en liten skärm!
Peter ligger helt stilla, håller inne händerna i jackärmarna, håller armarna framför håret för att täcka sig själv helt i svart. Vakternas diskussion fortgår om olika mobilmodeller, megapixlar, Mp4:a format och facebook-applikationer. Peter kämpar med att hålla gäspningarna borta. Efter trettio sekunder, som i Peters värld upplevs som tio minuter börjar äntligen avskakandet. Vakterna drar upp sina gylfar och börjar sin vandring tillbaka till bilen.
Nu går dom verkligen rakt emot honom. Peter blundar för att hindra ögonen från att reflektera i månljuset. Den ena vakten stannar plötsligt upp, Peter hör i blindo hur stegen upphör. Han håller andan.

Ännu ett SMS. Ska det vara så svårt för folk att inse att man kan vilja vara ifred ibland, att man kanske inte orkar se andra människor varje dag? Anna stänger mobilen efter att ha skrivit ett kort nekande svar med en smiley. Är det detta kommunikationen har förvandlats till? Korta, koncisa meddelanden. Aldrig mer än vad som är absolut nödvändigt. Korta meningar. Snuttifiering, och sedan vidare till nästa scen, till nästa händelse.

– Är det något där borta? Frågar den ena vakten sin kollega och pekar rakt mot Peter.
– Var då, jag ser ingenting? svarar den andra vakten.
– Näe, det är nog ingenting, det såg ut som om väggen rörde sig eller nått
– Hahaha, rörde sig? Du borde vara med på nått sånt där spökprogram med hon Lill-Babsans dotter eller nått
– Äh, lägg av va! Jag såg väl fel bara.
– Ja, ja, kom nu så tar vi den sista repan innan vi blir avlösta. Du vet att Berglund skulle bli tokig om han kom hit och såg att vi hade lämnat våran position.
– Vaddåra, har man inte rätt att pissa eller?
Peter blundar fortfarande och hör hur samtalet dör ut i fjärran, han är genomsvettig och gör en lång utandning över händerna för att fläkta dom svettiga handflatorna. Sakta reser han sig upp på skakande knän och går bort mot den andra dörren.

Även den dörren är låst, Peter hade inte väntat sig något annat. Vad ska han nu göra?
krossa ett fönster?
Nej, vakterna skulle märka det och vara på honom direkt. Dessutom är det stor risk att dom är larmade. Mer än så behöver inte Peter fundera innan lösningen uppenbarar sig vid hans fötter. Den är inte stor, men nere i markhöjd på dörren finns en lucka, en hundlucka!
Peter lägger sig ner på rygg, lyfter luckan och börjar sakta kräla in. Innanför dörren ligger hunden för vem luckan egentligen är avsedd, denne tittar förvånat på när Peter hasar sig in.
Nu befinner sig Peter i farstun till Arbetslivsminister Otto Mittorins sommarstuga, det hade gått lättare än han hade trott. Hunden är inget hinder, den är visserligen av kampmodell men ögonen lyser av trötthet och den orkar inte ens med ett litet morrande när Peter tyst kliver över dess kropp, in i vardagsrummet.
Peter har sett det här huset från utsidan många gånger förr. Han har vandrat här många somrar. Han har sett huset byggas. Han har sett ”Privat mark-skylten” sättas upp.
Det här huset och dess tomt var det som slutligen åt upp den sista allmänna badplatsen runt sjön som han tidigare år brukade bada i.
Vardagsrummet är nedsläckt men Peter kan ändå urskilja möblerna och tingen genom månljusets sken.
Stilen i rummet känns gammalmodigt och spöklikt. Det är svårt att tro att Otto och hans flickvän verkligen lever här stora delar av året när man ser hur detta rum är möblerat.
På fönsterbrädena står porslinsfigurer i romantisk jugendstil, barbröstade kvinnor som poserar med handen mot pannan eller med armar sträckta mot himlen som om dom greppande en fiktiv pilbåge. Peters tankar går till nazismen och dess kroppsideal.
Bokhyllorna är överfyllda med böcker vars ryggar är tegelfärgade.
Boktitlarnas namn är etsade i guld.
Trots att dom är över hundra år gamla så ser dom olästa ut.
Inget i rummet tycks vara yngre än 1950-tal. På den röda sammetsklädda soffan ligger en rund vit spetsduk. Det är uppenbart att soffan är till för att beskåda, inte att sitta i.
Huset är stort, så Peters gissning är att detta inte är det riktiga vardagsrummet: det riktiga vardagsrummet finns säkert längre in i huset, det är där man hittar storbilds-TV: n och livsstilsmagasinen. Det här rummet fungerar bara som museum, ett rum att stolt visa upp för gäster.
Vandringen fortsätter ut ur rummet, in till en lång lavendelfärgad korridor. Återigen känner sig Peter trängd. Det känns som om utrymmet krymper för varje meter han går. Tavlor med marina motiv och tunga ramar får perspektivet att se skevt ut. Det känns som om golvet gungar under fötterna. Det är som om avsmalningen inte följer perspektivet. Det blir för drastisk, för overklig.
När korridoren upphör och trapprummet tar vid känner Peter en enorm lättnad. Han vet att det är en löjlig tanke, men varje gång han går genom en trång korridor så tror han att armar ska komma ut genom väggarna och greppa efter honom.
Peter stannar till vid trappan. Det lyser där uppe, troligtvis befinner sig Otto där. Detta är det farligaste av alla uppdrag som han gett sig in på. Det är inte bara på grund av vakterna, Otto själv är potentiellt farlig.
Otto har varit boxare innan sin politiska karriär. Han har till och med deltagit i OS på 1980-talet och har slagit Scott Cramne en gång i SM. Peter vet att det inte finns någon återvändo om han kliver upp för den där trappan.

Ibland fastnar Anna hålögt stirrande med tomt huvud. Sitter och tänker på inget alls. Numb. Så är det nu. Hon bläddrar mellan kanalerna på TV: n och glömmer bort att svälja saliven vilket resulterar i att en dreggelsträng släpper från läppen och landar på hennes byxben.
Precis i den sekunden ringer telefonen och Anna hoppar till i kroppen och slår upp ena handen mot taket i ren reflex.
När chocken lagt sig så reser hon sig upp från soffan, går fram till telefonen och lyfter luren mot örat.
– Hej på dig din cry wolf! Närmast skriker den gälla rösten på andra sidan luren.
– Tova? Frågar Anna som först inte kopplar vem det är som ringer.
– Klart det är Tova, dummer. Jag såg ditt inlägg på bloggen nyss, vad faan var dealen, försöker du skriva en roman eller?
Anna svarar inte utan förblir tyst.
– Hallå, är du där eller?
– Ja, jo… Nej, jag försöker inte skriva en roman, jag försöker bara börja skriva ärligt igen.
– Seriöst, annars låter det väldigt mycket som något Karin och du skulle kunna koka ihop efter en flaska rödtjut?
– Nej, det är på riktigt, jag höll på att bli våldtagen. Han den där Peter räddade mig.
– Shit, den där galna ninjadåren, du skojar inte nu?
– Nej allvar, jag klarade mig, han räddade mig
Nu är det Tova som tystnar, det märks att hon inte klarar av allvaret i samtalet. Hon hade ringt till Anna för att gratulera till det senaste skämtinlägget. Anna brukar skriva mycket bus av den sorten: dra igång låtsasfajter med andra bloggare, skriva ner folk som jobbar på TV, hela den biten. Om det är på riktigt så vet inte Tova om hon vill vara med, hon vet inte hur hon ska hantera sådant.
– Du, jag vet inte, det var kanske fel av mig att skriva… Jag menar nu ringer väl tidningarna snart
– mm, säger Tova kort efter att ha slagit bort tusen skämt i huvudet som inte skulle vara passande.

En djup in- och utandning så har Peter påbörjat sin vandring upp för dom knakande trappstegen. Först är Peter rädd att ljudet ska få Otto att höra honom och storma ut från något av rummen där uppe, men ju högre upp för trappan han kommer desto mer dränks det knakande ljudet av något annat: stön.
Halvvägs upp står det klart för Peter att Otto är upptagen med en aktivitet som troligtvis kräver all hans koncentration och som hindrar honom från att höra Peters antågande.
Vid översta trappsteg så hörs även kvinnans stönande.
Peter går till dörren där ljuden strömmar från men stelnar till av skräck just som han ska kliva in. Något slår till mot baksidan av hans ben. Kallsvettig står Peter så någon sekund innan han vågar vända blicken.
När han tittar ner bakom sig så upptäcker han att det är hunden som buffar sin blöta nos mot hans ben i en vänlig hälsningsfras. Peter vänder sig, går ner på knä och klappar hunden på huvudet. Hunden blundar och vrider huvudet uppåt i en uppskattande, nästan kattlikt rörelse.
Peter ställer sig upp igen och vänder åter blicken mot dörren. Den står på glänt med någon centimeter. Ljudet där inne tyder på att Otto närmar sig extas. Först funderar Peter på att vara schysst, att låta Otto nå sitt mål innan han klampar in men ångrar sig när han kommer på att det frustrerande ofullbordade samlaget faktiskt kan fungera till hans fördel.
Peter sparkar upp dörren och kliver in med ett språngsteg till mitten av rummet. Han drar fram kniven från byxlinningen i samma rörelse och ställer sig framför parets himmelssäng.
Ottos flickvän, den mörkhåriga, slanka Natasha Bohman, tidigare nakenmodell rycker snabbt åt sig täcket för att skyla sin kropp men Peter hinner ändå känna igen henne på tvåsekunderstitten.
Otto själv tycks inte bry sig så mycket om det kroppsliga utan ställer sig snabbt upp på knä i sängen ännu erigerad och börjar en utfallsrörelse mot Peter innan han stoppar sig själv i respekt för kniven.
– Stå kvar där du står, uppmanar Peter och viftar med kniven i luften.
Otto sätter sig ner i sängen och drar upp lakanet för att täcka dom mest vitala kroppsdelarna. Ett leende sprider sig dock över Ottos läppar när han upptäcker att hunden står strax bakom Peter.
– Buss på honom Ranko! Skriker Otto beordrande.
Ranko tittar trött ner i marken, lägger sig på mattan, placerar tassen över nosen och ger ifrån sig en frustande djup suck på ett närmast mänsklig manér.
– Odugliga hundskrälle, du ska bitas, huggas, förstår du inte det!?
Nu kan Peter inte låta bli att skratta.
– Hahaha! Ranko är inte mycket till vakthund måste jag säga, nu är det…
Peter avbryter sig själv och tittar mot Natasha som har börjat storgråta.
– Snälla du gråt inte, jag ska inte skada dig, säger Peter i en innerligt empatisk röst.
Natasha kan inte låta bli. Trots att hon beordrats att sluta så kan hon inte.
– Men tig nu för faan kvinna, håller du inte tyst så dödar han oss, skriker Otto i örat på henne.
Natashas snyftande upphör omgående och ersätts av ett kroppsligt skakande.
Peter chockeras inte av Ottos burdushet gentemot Natasha, den där stilen har Otto använt genomgående i sin boxnings- och politiska karriär.
Otto kompromissar sällan, är sin egen, tar inte skit från någon.
En kvällstidning kallade honom för något år sedan för ”Politikens Mike Tyson”.
Otto hade replikerat genom att stämma tidningen för förtal.
– Natasha, du kan ligga kvar i sängen, jag ska inte skada dig. Otto, du sätter dig i stolen där borta, säger Peter uppmanande och pekar mot rummets mitt där stolen står..
Otto ställer sig upp, hans resning har nu halvt om halvt lagt sig. Han går bort mot stolen som står tre-fyra meter från sängen och sätter sig.
– Är det okej om jag sätter på mig kavajen, jag fryser, säger Otto och pekar på kavajen som hänger på stolsryggen.
– Ja, gör så
– Tack, säger Otto samtidigt som han trär in ena armen i ärmen
– Du vet vem jag är antar jag?
– Ja, du är den där idioten som springer runt och hotar folk. Jag läste i tidningen idag att du hade snott din mask från någon japansk wrestlare. Vad var det nu han hette?
– Hayabusa
– Jaaa, just det, Habayusa. Han bröt nacken du vet, rakt av, säger Otto och lägger till ett ”knakljud” som illustreras med två parallella knytnävar i en brytrörelse.
– Håll dina händer längst med sidorna!
Peter höjer sällan rösten, men Ottos styrka oroar honom. Peter har kommit hit för att tala, men han är rädd att han ska få göra mer än så.
Peter lugnar ner sig själv och börjar sedan tala igen.
– När jag läste i Ilbudets Söndagsintervju om din definition av en trevlig helg var så ville jag kräkas. Minns du vad du sa?
– Ja, svarar Otto frågande utan att förstå vad Peter kan ha upprörts över.
– Jag tror sällan jag läst något så verklighetsfrånvänt som det. Jag tror dom flesta människor i Sverige har svårt att förstå sig på det överflöd som du och dina kollegor lever i. När du säger att du gillar att ta en weekend i Åre tillsammans med din nya 20-åriga flickvän, Anders Berg, hans familj, era barnflickor och 18 liter vin så tror jag dom flesta människor gapar. Vad lever du i för värld egentligen? Barnflickor? Seriöst, jag ville kräkas när jag läste det där.
– Det är inget fel på barnflickor, det är fina flickor, dom är duktiga, skötsamma
– Och lönen?
– Det är en bra ungdomslön, jag har inte hört några klagomål
– Tjugo kronor i timmen…
– Ja, men då får dom kost och logi också
– Du är så jävla givmild, säger Peter spydigt.
– Hörrudu din jävla kommunist, jag älskar att äga. Du tycker visst att man inte ska få äga något alls!?
– Jo, jag tycker att man ska få äga allt man vill, det är bara människor som jag anser att man inte ska få äga
– Jämför du mina lyckliga lettiska barnflickor med slavar? Förstår du hur mycket tjugo kronor är i Riga? Man kan få en Platt-TV för dom pengarna där
– Det handlar inte bara om dina barnflickor, det vet du. Du hade ju ett jävligt lukrativt bemanningsföretag förut också, jag antar att du ansåg att du gjorde en samhällstjänst när du anställde ungdomar på glid från din egen boxningsklubb? Du konkurrerade ut dom andra vaktbolagen i staden på ett kick, det var jävligt schysst gjort måste jag säga…
– Ja, det var min bästa affärsidé hittills. Lite konkurrens har aldrig skadat
– Du gav bort väktarlicenser i ”flingpaket”. Erbjöd dina anställa noll anställningstrygghet, obetald semester, ingen ersättning vid sjukdom, obetalda raster, scheman som omöjliggjorde att man över huvud taget kunde ta rast. Ja, du är verkligen en givmild människa. Som anställd erbjöds man, vaddå, femtio spänn i timmen?
– sjuttionio, skriker Otto protesterande.
– What ever! Min Poäng är inte att du ensam ska hållas som ansvarig. Det handlar inte bara om företagsägarna. Det handlar inte bara om borgare. Det har faan blivit ballt att spotta på fattiga arbetare, arbetslösa och sjukskrivna i dagens samhälle. Det tycks vara den enda frågan där Socialdemokrater och Moderater kan enas. Man ska ha utredningar om det utbredda fusket när det gäller sjukskrivningar, men när det gäller företag som erbjuder typ åttio spänn i timmen och som kan sparka sina anställda med en dags varsel så håller alla käft.
Det är erat svek som har tvingat mig till det här. Det är sådana som du som skapar utanförskap och rasism. Jag har aldrig haft ett riktigt fast arbete i hela mitt trettioåriga liv. Hela tiden har det vart något nytt: jobb utan anställningsskydd, olika former av provanställningar, timanställningar, uthyrning via bemanningsföretag. Jag har aldrig kunnat se längre än till dagens slut, jag har aldrig vetat vad som ska hända efter dagens slut.
Otto sitter längst ut på stolens kant, han ser ut vara nära att göra utfall hela tiden och studsar upp och ner av kokande ilska utan att lyfta.
– Skyll inte ditt eget misslyckande på mig! Det är inte mitt fel att du inte kan göra rätt för dig. Jag har sett din typ tidigare, jävla medelklassbarn som vill ha allt serverat på guldfat. Ni är inte beredda att offra något för att bli framgångsrika!
– Visst, jag är säkert jävligt dålig på det jag gör och det är kanske inte en mänsklig rättighet att ha ett jobb men sanningen är att en majoritet av dom jobb som annonseras på Arbetsförmedlingen idag är olika typ av vikariat och visstidsanställningar. Både ni och den förra regeringen har lyckats med det som ni åtagit er: att skapa en stor grupp arbetare som gör jobbet billigare än alla andra, som aldrig berörs av arbetsgivaravtal och arbetstrygghet. Vi är bönder på erat Schackbräde
– Sluta med det där kommunisttjafset! Många ungdomar vill ha det så. Dom vill kunna jobba ett halvår och sedan åka ut i världen och festa ett halvår
– För vilka pengar då?
– För dom som dom tjänat ihop naturligtvis, vad trodde du?
– Du talar om kaffepengar. Dessutom så finns det undersökningar som tyder på att du har fel i din tro om ungdomars önskan om otrygga arbetsvillkor, det framkommer tydligt att större arbetstrygghet är något som eftersträvas av en övervägande majoritet. Min farsa sa en gång att dom företagare som inte anser sig ha råd att anställa någon på heltid ska ge faan i att anställa någon över huvud taget, jag är beredd att hålla med min far på den punkten
– Din dumma Sossefarsa kan dra åt helvete! Skriker Otto och hoppar samtidigt upp från stolen. Den snabba aktionen från Otto överraskar Peter. Kniven slås ur handen och faller till golvet.
Istället för att brotta ner Peter till marken och utnyttja sin överlägsna styrka så sträcker Otto högerhanden mot vänster innerficka på kavajen, greppar efter något.
Utan att Peter hinner reflektera över huruvida det är korkat eller inte så går han in i närkamp med Otto och tar tag i hans trevande högerarm. När dom slår samman så ramlar dom för en kort sekund ner i sängen innan dom studsat upp på fötter igen.
Med hela sin kroppsvikt tryckt mot Ottos högerarmbåge lyckas Peter få Otto att ofrivilligt omfamna sig själv. Hade Otto haft bägge händerna fria hade han med enkelhet kunnat brotta ner Peter, men försöket att nå föremålet i innerficka gör att dom bägge tumlar runt ytterligare några sekunder innan Otto slutligen lyckas slå sin arm fri.

Ottos slagstyrka är enorm även med vänstern och Peter ramlar ner på golvet när slaget träffar tinningen.
Föremålet åker fram ur fickan: En pistol! Otto osäkrar pistolen vant och siktar den mot Peter.
– Nu är gunstige herrn inte så kaxig längre!
Natashas ögon har varit stängda under nästan hela Peters besök, men nu vågar hon öppna dom igen. Hon hasar sig upp till en sittande ställning i sängen för att bättre se vad som händer. Hon plattar till täcket med handflatorna för att kunna se Peter där han ligger på golvet.
Slaget är över, Peter krafter är slut och han pustar tungt med huvudet sänkt. Ett stort leende sprider sig över Ottos ansikte och han bemödar sig även att ge Natasha en triumferande blinkning.
– Nu ska vi gå ner till vakterna du och jag, säger Otto och pekar pistolen mot Peter.
Utan att tänka sig för tar Otto ett steg bakåt och ser inte var han ställer ner foten. Han ställer ner hälen rakt på Rankos svans! Ranko flyger upp och sätter tänderna i vaden.
– Aaaajjjj! Helvetes jävla skit! Jävla byracka!
Peter är inte sen att utnyttja situationen och flyger upp från sin position på golvet och greppar tag om pistolen, försöker tvinga den ur Ottos fattning. Otto svarar med att slå kolven mot sidan av Peters hals, och återigen fastnar dom i varandras grepp. Med ett kraftvrål lyfter Otto Peter rakt upp i luften så att huvudet nästan slår i taket. Med en våldsam kraft forcerar han sedan Peter framför sig tills Peters rygg slutligen tar stopp mot fönsterbrädet. Peters huvud slår mot rutan. Glaset splittras i tusen bitar och Ottos händer slår reflexmässigt upp i ansiktet. Han grimaserar till. En av dom flygande glasbitarna har fastnat i hans öga. Den har kilat sig fast på insidan av ögonlocket!.
– Aaaah! Jag är blind! Ditt jävla svin! Skriker Otto.
I ren desperation så slår Peter armbågen mot Ottos nästipp och prövar återigen att greppa tag om pistolen. När Peter försöker rycka till sig pistolen så fastnar Ottos finger i avtryckaren. Skottet brinner av!
Var skottet tar hinner inte Peter uppfatta för i samma ögonblick trycks han ut genom det sönderslagna fönstret. Peter försöker desperat hitta något att ta tag i för att hindra fallet men får bara tag i pistolen som utan motstånd glider ur Ottos hand.
Likt Vic Grimes i Wrestling-matchen mot New Jack i XPW faller Peter genom luften.
Det är säkert sex-sju meter till marken. Sekunderna känns som en evighet innan han slutligen landar på huven till den svarta Hummern på grusgången nedanför.
Skottet har väckt vakternas intresse och Peter hör deras steg och skrik närma sig från andra sidan huset. Han ligger inte kvar och kvider trots att det känns som om revbenen slagits i bitar vid landningen. Smärtan får han hantera senare. Han flyger upp från motorhuven, tar upp pistolen som landat på gräsmattan framför bilen, lägger ner den i jackfickan och springer genom häcken som om den vore luft. Alternativen är inte många när det gäller flyktvägar. Grusvägen ner till sjön är enda valmöjligheten. När han når bryggan så inser han att sjön är enda vägen därifrån. Han hoppar ut i det svarta vattnet med vakterna bara ett tiotal meter bakom sig.

Vattnets kyla är förlamande dom första sekunderna men överlevnadsinstinkten tar snart över.
Peter tittar inte bakåt en enda gång. Han hör dom upprörda rösterna från bryggan.
– Stanna eller vi skjuter!
När han inte lyder tillsägelserna börjar dom dragna pistolerna avfyras. Han orkar inte mer än två-tre meter åt gången under vattenytan innan han måste upp igen och ta ny luft. Varje gång han kommer upp till ytan så hör han pistolerna skjuta, och varje gång han går ner under ytan kan han se kulornas spiralrörelse skapa tusentals små luftbubblor i det svarta vattnet runt omkring honom.
Efter ett hundratal meter upphör skotten och allt blir tyst.
Extremt tyst faktiskt, konstigt tyst. Sjön blir dunkelt och surrealistisk. En vit svan simmar in i Peters synfält. Den följer Peter, simmar parallellt med honom i det svarta vattnet. Den vita skruden lyser starkt som en fackla men när Peter vänder bort blicken för ett ögonblick och sedan tillbaka igen så är den plötsligt borta. Kanske svaldes den av den svajande gråvita röken som nu ligger som en filt över vattenytan?
Till en början ser han det inte, men snart framträder en strand i nattdimman. Trots stillheten är Peters puls ännu hög och han simmar lika snabbt nu som under beskjutningen.
Hjärtat rusar.
Dom sista meterna in mot stranden går långsamt.
Han har krampkänningar i bägge vaderna när han hasar sig upp för dom blöta klipporna.
När han drar händerna över håret och ansiktet i ett enfaldigt försök att torka sig så färgas händerna röda av blod. Glaset från fönsterrutan har skurit upp skinnet och Ottos smäll över tinningen har resulterat i ett kraftigt näsblod.
Troligtvis blöder han även från andra delar av kroppen men inget gör så ont som smärtan över magen. Peter är rädd att bröstkorgen har tryckts in, att revbenen brutits rakt av i landningen från det höga fallet.
Han vet att vandringen kommer bli lång även denna natt. Han har inte råd att stå stilla. Snart kommer platsen krylla av poliser.
Peter känner med handen medan han springer genom skogen men avbryter handens rörelse när det gör för ont. Han måste komma ut till vägen, komma in till staden igen. Han kan inte stanna här.

Anna har precis lagt sig ner i sängen och virat det tjocka duntäcket runt sig när telefonen ringer igen. Hon drar bolstern åt sidan och sätter sig på sängkanten med huvudet nedböjt. Måhända hade hon hunnit somna? Hon minns inte så noga. Den här dagen har verkligen varit en enda stor dimma. Kanske är det den fördröjda chocken? Hon har fortfarande inte känt efter men det känns väl nästan så? Det är i alla fall så här som hon hade föreställt sig det.
Spjärnande lägger hon händerna mot knäna i några sekunder innan hon går bort mot bordet och lyfter luren.
– Anna, svarar hon matt
– Hej Anna, det är Jesper!
Rösten på andra sidan luren är okända för henne. Namn är inte Annas starka sida och hon är rädd att Jesper faktiskt är någon som hon borde känna vid både namn och röst.
– Du får förlåta mig, jag är lite trött, vem är du? Frågar hon till sist med osäker stämma.
– Vi jobbar tillsammans på Ilbudet. Du minns kanske julfesten, det var jag som kom fram till dig och Karin och frågade om ni ville gå på Riche efteråt?
Anna skrattar till inombords. Visst minns hon Jesper, det är han hipster-nörden på Nöjesredaktionen med pilotbrillor som brukar skriva artiklar om diverse ”skandaler” i
TV-program som ännu inte visats på TV. Jesper ja, Kanal 5 och Dan Papas lilla knähund, visst minns hon honom.
– Jasså Jesper! Vad vill du då?
– Jo, jag läste din blogg här och du skrev om han Ninja-Peter
– Ninja-Peter, är det hans nya kvällstidningsnamn eller?
– Haha, jo, det kanske det kan bli. Men alltså, är det sant det du skrev?
– Du jag orkar faktiskt inte med det här i kväll…
– Jag undrar bara om det är sant, det låter ju helt fantastiskt?
– Att jag höll på att bli våldtagen låter fantastiskt?
Spydigheten i Annas röst när hon säger dom orden är inte spelad, den är fullständigt uppriktig. Hon hör hur Jesper börjar skratta nervöst på andra sidan luren. Det är exakt samma skratt som han hade gett ifrån sig på festen när hon på frågan om Riche hade deklarerat att hon ”inte var intresserad av vare sig honom eller hans runda vattensäng med satinlakan”. Sekunden efteråt hade hon tyckt att svaret var lite väl hårt mot den unge spolingen, men nu i efterhand så känner hon sig ganska nöjd. Hon ler medan Jesper försöker hitta målföret igen.
– Hehe, näe, det var inte så jag menade. Jag tänkte på att han räddade dig. Du måste berätta mer om det där. Var han maskerad eller?
– Du, Jesper, ta inte detta personligt, men jag tänker inte prata om det här ikväll. Det jag vill få sagt kommer jag skriva om själv. Jag tänker inte göra en intervju.
– Men var lite schysst nu, vi jobbar ju faktiskt på samma tidning.
– Jag vill sova Jesper
– Var han beväpnad eller? Han hotade ju Anders Pave med en kniv. Hotande han dig också eller?
– Som sagt, det är inget personligt men jag lägger på luren nu.
Det stannar inte vid ett tomt hot, Anna lägger på medan Jespers röst fortfarande pladdrar på.
Hon ställer ner telefonen och går fram till fönstret. Hon fäller upp persiennen halvt och tittar ut. Det är mörkt och sent men rörelsen i staden är ännu stor. Det går omkring människor där på gatan nedanför. I vanliga fall så brukar hon vara en av dom, men sedan den där dagen i lekparken har hon inte varit ute på kvällen. Hon vill fortsätta leva precis som vanligt, försöker visa sig stark, men hon är rädd att hon kommer fastna här i lägenheten, att hon aldrig mer kommer våga sig ut när solen har gått ner.