Monday, August 17, 2009

Bok: Det börjar inte här. Kapitel 4 –Ett ärligt spel

Peter är så kissnödig att det tåras i ögonen när han kliver in på den numera nedlagda sunkklubben Lilla Maria. Klubben har fått namn efter sin placering vid Mariatorget. Kvällen ska förhoppningsvis resultera i fylla. Fyllan ska förhoppningsvis resultera i gräsfläckiga jeans och blodiga knäskålar.
Peter känner sig ungdomligt rebellisk när han flinande går ner för trappan.
I källaren sitter Somalier med cowboyhattar, och Staffan Ling-kopior i stentvättade jeansvästar dansar med hotta pumor som gått vidare från Stureplans treställen.
Ett lajvband spelar reggae med sådan frenesi att dom ryggböjda Ska-danserna sprids som ringar över källargolvet.
Peter känner sig glad. Han ställer sig mot väggen, blundar och ler.
Men så plötsligt ändras omgivningen. Han befinner sig nu istället på Cave bar.
Cave bar står för allt han hatar: Alternativ livsstil som ett modestatement. Här är det hippt att vara udda och egen.
Peter sitter på högtalarna med knäna uppdragna mot hakan.
Han sitter där med svarta ögon och kräks ilska över alternativmänniskornas köpta stilar.
Själv så har han inte ett enda plagg på sig som han inte snott från sitt arbete på klädlagret.
Hans nyckelkedja är kortare än dom andra besökarnas eftersom att han vet inte vilka trender och indiebutiker som är populära.
Han hatar allt och alla här inne.
Ilskan släpper inte!
Frustrationen växer sig större. Han fattar inte var Lilla Maria tog vägen?
Det är det enda stället där han någonsin har passat in.
Där och bara där får han vara den Somalier som han verkligen är.
Sedan är han plötsligt tillbaka igen på stället där ”alla kan hans namn” och där ingen dömer.
Indansandes från höger kommer LuFisto, den fransk-kanadensiska damwrestlaren med dom gigantiska låren. Hon ser ut som en dvärg när hon lyfter upp DJ: n som misstagit Nirvana för ett one-hit-wonder som man ska dansa disco till och kastar ner honom i orkesterdiket där violinisterna spelar ”Månskenssonaten” så att Peters ögon vattnas av sorg.
LuFisto viskar ömsint något i örat på honom som inte hörs. Det hade ändå inte spelat någon roll eftersom att han inte talar freaky deaky franska.
Sedan smällen. Hon får en sån jävla smäll!
Hennes blonda huvud studsar till mot nacken. Back and to the left.
Hon skriker ut smärtan och tar sig för sin blodiga panna. Det är svårt att se vart slagen kommer ifrån, men det stannar inte vid ett.

Det blir mörkt.
Bara ljud nu.
Ingen bild.
Peter slår upp ögonen och ser bron ovanför. Nu hör han skriket igen, en kvinnoröst i riktning från lekparken. Yrvaket ställer sig han sig upp, drar på sig masken och springer bort mot skriken.

Peter är vaken men bara knappt när han flåsande når fram till den svagt upplysta lekparken. En kvinna ligger där på marken och tar emot slag efter slag mot ansiktet. Hon skriker och har ännu inte gett upp. Hon viftar med armarna, ropar högljutt för att väcka uppmärksamhet. Två män står över henne. Den ena försöker slå bort hennes armar. Den andra drar hennes kjol nedåt samtidigt som han försöker få upp sitt eget skärp. Peter smyger inte den här gången. En lös planka som tidigare varit del av ett staket ligger i sanden och blir snart ett vapen i hans händer.
Med ett vrål springer han fram med plankan och svingar den i luften.
Allt går så snabbt. Troligtvis får han inte in en enda smäll innan dom bägge männen är borta från platsen. Dom ropar något till varandra i flykten. Peter kan inte språket som dom talar. Hans gissning är franska, men antalet fraser är för få för att han med säkerhet ska veta. En sak hör han dock, och det är rädslan i deras röster, det gör honom nöjd. Peter faller på knä framför kvinnan i sanden. Han andas ut och tittar in i hennes skrämda bruna ögon. Hennes mörka, långa hår har lagt sig som aura över sanden. En halv sekund reflekterar han över hur vacker hon är.
– Är du okej? Frågar han samtidigt som han drar av sig masken och blottar sitt ansikte.
Hon faller i gråt och omfamnar honom där i mitten av lekparken. Dom sitter så i flera minuter utan att säga något. Hon försöker verkligen men får bara ur sig tårar och luft. Hon påbörjar ett antal meningar men kommer bara några stavelser på vägen innan hulkandet tar över. Peter stryker handen över hennes bara rygg i väntan på att chocken ska släppa.

Hon drar foten blygt i asfalten väntandes på taxin. Anna heter hon. Peter fick reda på hennes namn när hon ringde och beställde taxin.
– Du räddade verkligen mitt liv. Dom där killarna hade… Om du inte hade kommit… Om jag inte hade gett dom det dom ville ha så hade dom dödat mig. Kanske hade dom dödat mig även om jag hade gett dom det dom ville ha?
Peter tittar ner i marken. Han skäms men vet inte riktigt varför. Nu är det plötsligt han som är tömd på ord.
– Hur lång tid skulle det ta innan taxin kommer, får han ur sig till slut.
– Tio minuter, det är tur att det inte är lönehelg
Ett leende kan skönjas i hennes ansikte när hon säger dom orden, men leendet sitter i ett ansikte som ser ut att vilja brista ut i gråt när som helst.
Rädslan kommer att sitta i flera år framöver, Peter vet det. Han har själv levt med den rädslan i nästan hela sitt liv och önskar att ingen annan människa ska behöva uppleva det. Vanmakten, känslan av situationens hopplöshet.
– Du vet, jag måste nog gå till polisen och berätta om det här, säger hon tillslut.
– Det är klart att du måste.
Peter slås av insikten att hon kanske tvekar att berätta om hans ingripande för polisen eftersom att det på något sätt skulle försätta honom i bekymmer, så han förtydligar sitt svar.
– Jag menar, det är självklart att du ska gå till polisen. Du måste berätta allt. Om dom, om mig, om vad som hände. Allt.
– Jag vet inte om du gav mig ditt riktiga namn förut, men jag kan säga ett annat namn om du vill?
– Det är mitt riktiga namn och jag vill att du uppger det i förhören. Det kanske kan hjälpa dig?
Leendet växer sig större i hennes ansikte och delen av ansiktet som ser ut att vilja gråta blir mindre. Man ser att Anna är på väg att säga något igen. Hon kommer på att han bara gav henne hans förnamn. Hon ändrar sig dock innan orden hunnit formas över läpparna vilket resulterar i att hon ställer en fråga som bara…blir…banal.
– Jag måste fråga, är du någon slags superhjälte eller?
Nu skrattar faktiskt Peter till innan han svarar.
– Näehehe. Jag är mest bara vanlig. Jag är en vanlig person.
– Men masken då?
– Okej, jag är väl superhjälte då, vi kan säga det
Både Anna och Peter tittar återigen ner i asfalten och begrundar det senaste replikskiftet med ett gemensamt blygt leende.

Taxin rullar fram vid vändplatsen intill lekparken och det är dags för avsked. Anna lutar sig fram och kysser Peter på kinden. Han försöker verkligen låtsas vara oberörd, men sanningen är att hon berör något djupt inom honom. Han känner sig knäsvag och varmkindad. Inte kan man väl bli kär bara sådär? Men det är så som han känner det. Samtidigt så oroar känslan honom. Det känns helt fel, det känns som om han är den hjälpsamma samariten, och hon ett offer som för alltid ska behöva känna tacksamhet över det han gjort henne. Hjälterollen känns obekväm.
– Jag kommer aldrig glömma det du gjorde!
Hennes ord genom fönsterrutan när bilen rullar i väg förstärker hans känsla. Hans agerande känns själviskt nu. Kärleken han känner till henne är en artificiell känsla skapad av situationen.
Han skäms när han för ett ögonblick tänker på sin gärning i en term som ”god”.
Han känner sig inte särkilt god. Sanningen är att han känner sig elak. Han kan inte tolerera människors svagheter och han har fasces-symboler på masken för att accentuera det.
Han har sannerligen rippat många idéer från fascismens ideal.

Solen skiner in genom brofästena och stör i Peters ögon. Han känner en fruktansvärd värk i hela vänstersidan när han lyfter armarna mot himlen i en stor gäspning. Han måste ha sovit länge för solen står i zenit och trafiken som väckte honom under korta perioder på morgonen har nu helt upphört. En sliten skäggig man rör sig planlöst nere vid stranden ett femtiotal meter bort. Han bär på en stor vit sopsäck med vad Peter antar är tomburkar. Uteliggare stör inte Peter, dom har aldrig varit något problem för honom.
När Peter sätter sig upp gör kroppen till en början motstånd. Gårdagen har satt sina spår. Peter gnuggar ögongruset ur ögonen. Såret på armen ser bättre ut idag, det har bildats en sårskorpa mellan plastremsorna.
Han sätter på sig jackan, knyter skorna, sätter på sig masken och går tillbaka bort mot lekparken där gårdagens fajt utspelade sig. Han kan fortfarande se spåren i sanden. Han kan se spår i gruset av hur männen dragit in henne från gångvägen bredvid och hur det hela stannat upp utanför den lilla nedklottrade röda lekstugan. Det ser nästan ut som om någon legat och gjort änglar i sanden.
”Jag: superhjälte!” Peter garvar till av minnet från samtalet med Anna. Han känner sig verkligen inte som en superhjälte. Masken har han främst för att hålla sig dold. Den fungerar på samma sätt som ett par solglasögon eller en skidmask. Peter har snott sin estetik från wrestlingen och wrestlare är inga superhjältar, dom är fejkers. Peter fejkar det här. Han vill helst inte träffa med slagen alls.
– Hej där masken!
Rösten kommer från bakom Peters rygg.
Peter vänder sig om. Rösten kommer från uteliggaren med sopsäcken.
– Hej, svarar Peter överraskat.
– Jag såg dig i natt, det var rysligt salt gjort. Bang bang, ge dom på nosen bara!
– Mm
– Jag låg där borta bakom stenen… Du vet, det är ett jättekast. Den kallas galgsten av dom som bor här. Man avrättade folk där på medeltiden. Häxor och sådant.
– Jaha, näe, det visste jag inte.
– Hihi, ja alltid lär man sig något nytt, säger uteliggaren och skakar leende på huvudet.
– Jag ska gå nu, säger Peter och vänder den slitna gubben ryggen..
– Du, jag vet vem du är! Jag har sett dig tidigare.
Orden väcker Peters uppmärksamhet så han snurrar runt ett varv och möter gubben med blicken igen.
– Ja, du har väl sett att jag har sovit här ibland, svarar Peter frågande.
– Näe, alltså jag vet vem du är på riktigt, utan masken. Du minns det säkert inte, men jag var din lärare på Fredrika Bremerskolan. Klasse heter jag. Jag hade dig i Kemi och Matte. Det var väl Peter Zerdinski du hette, inte sant?
Under en kort sekund funderar Peter på hur han ska spela spelet. Han skulle spela det ärligt, det hade han ju bestämt. Vad gör det om en förvirrad uteliggare vet? Skulle polisen ens tro honom om han sa något?
– Jaha, Klas, det var sannerligen inte igår, hur är det med dig då? Du är inte lärare längre eller?
– Det är bra. Jag har slutat jobba. Jag ska bygga en ö
– En ö?
– Jag samlar Pet-flaskor som jag lägger i sopsäckar. Jag har samlat ihop mer än 500 säckar nu. Har dom i ett lager ner vid Nacka. Jag ska lägga presenning över säckarna och hälla sand på allt sedan. Lite palmer och ett par Mercury-motorer på det så är det klart. Jag såg en snubbe göra det på Utforskarkanalen. Han åkte runt nere i Söderhavet och levde livets glada. Han hade med sig bilbatterier som han hade till att driva kylskåp, spis och sånt. Sedan satt han mest bara där hela dagarna i sin solstol och lapade Piña Colada. Han använde knappt motorn. Han lät vinden driva honom dit den ville.
– Det… Det låter helt galet.
– Inte sant, eller fullkomligt friskt kanske?
– Mjo, kanske?
– Vaddå, önskar inte du att du kunde åka bort från det här ibland?
Peter tvekar innan han svarar för han vet att hans svar kan verka konstigt med tanke på hans agerande under gårdagsnatten.
– Näe, jag vet inte. Jag vågar nog inte riktigt.
– Nähä, tja alla är vi olika. Jag längtar bort varje dag. Förresten, jag får väl även passa på att gratulera till ditt kändisskap!
– Mitt kändisskap? Peters huvud dras bakåt och en förbryllad min sprider sig i hans ansikte.
– Ja, jag antar i alla fall att det är dig tidningarna skriver om?
Klas pekar i riktning mot pressbyrån som ligger bortanför lekparken och fortsätter berätta.
– Tidningshandlaren där borta har affischerat upp en del löpsedlar som nog intresserar dig. Gå dit och kolla vet ja!
– Jag ska göra det.
– Får jag ge dig ett litet tips?
– Ja, vaddå?
– Ta av dig masken innan du går dit.

2 comments:

  1. Önskar jag hade hela boken just nu. Skulle passa bra när man ligger nerkrupen i soffan är sjuk..Du skriver precis så bra som jag anade :)

    ReplyDelete