Thursday, August 20, 2009

Bok: Det börjar inte här. Kapitel 7 –Festivus for the rest of us!

Det är senare på dagen och Peter har tagit sig in till staden igen. Han befinner sig nästan så centralt som man kan komma. Det är inte förvånade att personen han nu ska till att besöka bor så långt bort från det mångkulturella paradis som han själv säger sig älska, politiker och journalister brukar ha det gemensamt. Utan mask och med örat mot dörren kan Peter höra steg inne i lägenheten. Det låter som filttofflor mot parkett. Peter ler av den mentala bilden när han ringer på dörren och väntar på att Mikael Festivus ska öppna. Filttofflorna stannar till på andra sidan dörren och det dröjer flera sekunder innan rasslet från polislåset hörs och dörren låses upp.
Mikaels flintkrull tittar ut med en reserverad blick och han låter inte dörrspringan växa sig större än att halva hans ansikte döljs.
– Jaa?
Mikaels jakande är långt, utdraget, frågande och inte särkilt vänligt i tonen.
– God dag! Jag heter Peter och jag bor här i grannporten. Jag har fått i uppdrag av föreningens ordförande Noppe Hargerud att informera om asbest samt att installera asbestmätare i ett antal lägenheter
– Är det något problem som uppstått? Mikael skjuter upp dörren med flera decimeter vilket för Peter synliggör såväl filttofflorna som en sammetsröd morgonrock.
– Nej, inte alls, vi gör ett antal mätningar av asbestnivåerna i huset, men det finns ingen orsak att tro att det ens skulle finnas asbest i huset, det är enbart ett test. Får jag komma in?
– Ja visst, självklart.
Mikael drar kedjan åt sidan och lämnar plats åt Peters entré.
Hallen skriker kitch. Guldkandelabrar. Kopior av Gustavianska speglar. En stor ljuskrona med klumpigt monterade elljus som försöker simulerar fladdrande lågor. På golvet en röd sammetmatta som matchar Mikaels morgonrock.
Peter börjar snöra av sig ena skon men hindrar sig själv i rörelsen när han inser att den processen kan komma att hindra en snabb sorti.
– Jag behåller nog skorna på i alla fall, säger Peter högt och knyter skon igen.
Innan följdfrågan har hunnit formulera sig i Mikaels huvud så har Peters kniv åkt upp ur jackfickan och riktar sig nu mot Mikaels hjärta.
– Stanna där du står! Skriker Peter och slår igen dörren bakom sig.
– Va… Vad menas med detta?!
– Det som menas med detta är att jag har fått nog av dig och din äckliga journalistik.
Peter stirrar in i Mikaels ögon och gör sina ögon smala. Blicken liknar den som Undertaker brukar ge sina motståndare innan en Cage-match.
– Snälla döda mig inte! Jag ber dig!
Tårarna rinner ner för Mikaels kinder i samma sekund som orden formuleras och Peter kan inte låta bli att känna medlidande. ”Vilken liten människa han är, vilket skämt till människa”. För en kort stund glömmer Peter bort sin inövade monolog men han kommer snart på fötter igen.
– Sedan du blev chefredaktör för Stan så har du förvandlat det till en skittidning. Du missar aldrig ett tillfälle att framställa dig själv som en moralens väktare. Å ena sidan så visar du upp en jävla förståelse för kriminella och hur dom genom sin uppväxt och kultur blivit som dom blivit, å andra sidan så vill du ha längre och hårdare straff alá USA. Det är… Du är vidrig!
Du är snabb med att döma människor också. Du har ett flertal gånger skrivit dina krönikor i samband med kända rättegångar där domen ännu inte fallit men där du ändå helt bestämt kan veta hur det ligger till. Du gillar att döma folk.
Jag antar att du älskar att se resultatet av dina texter när folk börjar hänga ut häktade människor på nätet. Jag antar att du sitter här i din innerstadslägenhet i din röda sammetsmorgonrock och runkar till hatkampanjer. Sedan lyfter du fram någon som Anton Abblé för att sola dig i skenet av en ung aktivist. Du förstorar upp din byline och klistrar den över hela förstasidan bara för att du älskar att se dig själv i tryck. Din journalistik är verkligen bröd och skådespel, det hoppas jag att du inser? Ditt sätt att skriva på får Janne Mosessons TV-program att framstå som objektiva. Din senaste kampanj där du skrev att vi borde skänka mer pengar till barnen i Biafra är förvisso behjärtansvärd men jag kan ändå inte låta bli att dra paralleller till Viktoria Silverbergs uttalande om att hon har besökt hemlösa som ätit ur hennes egen hand när jag läser det. Antingen så skärper du till dig och inför riktig journalistik på din tidning eller så kommer jag tillbaka och dödar dig.
Peter tittar ner mot Mikael där han krälar på golvet och lämnar över en handskriven lapp.
– Vad är detta? Snyftar Mikael.
– Det är en dikt som jag vill att ni ska publicera i morgondagens tidning. Mitt namn står där nere.
– Du, du kommer åka fast om jag publicerar det här, det vet du?
– Det hoppas jag. Inte än på ett tag dock, men jag har valt att spela detta spel ärligt
Peter lämnar lägenheten med ett leende på läpparna, han ska bli publicerad för första gången i sitt liv… Efter alla dessa refuseringar… Mikael ligger kvar i tårar på mattan och hulkar högljutt av lättnad när lägenhetsdörren slås igen.

No comments:

Post a Comment