Bok: Det börjar inte här. Kapitel 11 –Gå in på egen risk

Ett femtiotal meter framför Peter ligger fotbollsplanen som skiljer världarna åt: där borta förorten Skogås, åt andra hållet villorna i Stortorp. Elljuset från strålkastarna lyser starkt i sommarnatten, färgar himmelen brandgul. Peter klättrar upp för slätten med det torra höga gräset och kliver in genom hålet i stängslet. Han går ut på fotbollsplanen, ställer sig i mittcirkeln. Han står så någon minut mitt emellan kontrasterna: där borta en förort med allt som hör där till, och på andra sidan en samlingsplats för stadsjeepåkande rikemän.
Det känns som om hans hjärta stannar till ibland för att påminna honom om hur saker hade kunnat vara. Han går ner på knä, blundar och känner den kalla nattdaggen mot handflatan. Även denna natt har ett uppdrag, ett av dom svåraste som han antagit.
Han lämnar fotbollsplanen med vemod: det är bara här, mitt i mellan kontrasterna som han verkligen känner sig hemma.
Han går stigen ner mot husen i Stortorp. Det känns som om han trängs mellan huskropparna på sin nattliga promenad, som om dom stora villorna viker sig inåt: emot honom.
Han är bara någon kilometer ifrån sitt hem men vet att han aldrig mer kommer att kunna återvända dit. Det gör honom egentligen ingenting: att säga ”hem” och ”Skogås” i samma mening har alltid gjort honom illamående.
Han hade sett poliserna aktivitet vid lägenheten tidigare under kvällen i skydd från den skogsbeklädda bergstoppen vid dagiset. Han hade tagit sig dit direkt efter att Hasse Karo tackat sina tittare för uppmärksamheten. Poliserna hade burit ut hans böcker, hans dator, hans spiralblock med anteckningar. Allt var borta nu. Allt han ägde stod nu i pappkartonger på ett poliskontor.

Peter har svårt att hitta andningen mellan alla skyltar om Lekande barn, trädfällning och Privat mark.
Här i Stortorp så byggs det för påhittade behov.
Här byggs det för en mänsklig standard som ingen människa har behov av.
Vad ska människor slösa sina pengar på när det inte längre finns något kvar att köpa?
DVD-spelare i bilen, utlandssemester två gånger per år till Thailand, studsmattor i varje trädgård… Till och med en sjuksköterskelön stör i Peters ögon. Arton tusen i ingångslön, är det verkligen ett problem stort nog att strejka för? Hur många paket gula Blend behöver man egentligen köpa i månaden? Peter tänker på den absoluta tysthet som dom verkligt fattiga bemöts av i samhället. Dom som inte berörs av fackliga avtal och strejker, som dom svarta killarna som delar ut morgontidningen i tunnelbanan, vad tjänar dom? Nittio spänn i timmen? Tre timmars jobb per dag?
Och så då allt detta… Hur kan en människa någonsin behöva allt detta? Tre bilar på uppfarten. Hus som når ända upp till molnen.
Peter blir bara stressad av tanken på pengar, ser det som ett nödvändigt ont för att betala mat och hyra. Han har ingen lust att spendera pengar men går ibland till bankomaten och ställer sig i kön, mest bara för att ingen ska börja undra.
Vägen blir smalare och smalare, går från asfalt till grus, till nedtrampad lera. Husen förblir stora. Eller rättade sagt, växer sig större och större. Peter närmar sig sjön där han brukade bada förr om åren.
Till slut försvinner vägen helt.
Vägen ersätts att en skylt som deklarerar att ”Allmän väg upphör” och att
man ”går in på egen risk”.
Personen som skrivit skylten har ritat ett gevär som avlossar en kula för att markera att ”på egen risk” verkligen inte bara är ett tomt hot.
Ett tiotal meter längre bort kan man se badstranden hägra. Man kan inte nå sjön utan att bryta lagen. Dom senaste åren har strandtomterna ätit upp all ledig mark: förra sommaren så försvann den sista allmänna badplatsen runt sjön.

Egentligen borde ingenting i den här historien förvåna henne längre.
Peter, Peter Zerdinski, han som räddade hennes liv är alltså samma person som hotade Mikael Festivus och som misshandlade Mourat?
Anna skakar på huvudet när hon lägger ifrån sig fjärrkontrollen. Hon känner att det är hög tid att skriva om vad som hände henne den där kvällen.
Hon har inte velat säga det till någon. Hennes anmälan ligger och ruttnar på ett poliskontor någonstans. Den där konstapeln är den enda hon pratat om detta med. Hon skulle aldrig få för sig att prata med Karin eller Tova om detta. Vissa saker passar sig bättre att skriva. Det är så hon alltid gjort. Lämnar hellre fram en lapp än säger det rakt ut.
Anna lyfter upp lapptoppen från den vita IKEA-pallen bredvid soffan, upp i knäet. Hon sträcker armen vant bakåt utan att titta och tänder golvlampan.
Hon känner att om hon bara sätter fingrarna mot tangenterna så kommer detta att skriva sig självt. Hon blundar en sekund och släpper sedan loss.

Jag känner dig inte. Jag vet ingenting om dig men din uppenbarelse var enorm, livsavgörande. När jag gick hem genom parken härom natten hörde jag plötsligt steg som förföljde mig. Jag försökte springa ifrån dom, gömma mig, men stegen hann ikapp mig. Hur många var dom? -Jag hann inte se. Armarna slet i mig, greppande mitt hår, mitt underliv, slog mig över munnen och ögonen. Dom drog ut mig på lekplatsen. Jag skrek. Försökte sparka mig loss. Sedan kom du då. En man i mask. Jag skulle vilja säga ”hjälten”. Du sprang in med ett vrål och männen flydde från platsen.
Min tacksamhet gentemot dig är enorm. Ni känner kanske till hans namn. Peter, Peter Zerdinski., den där ”Ninjamannen” som tidningarna skrivit om och som TV rapporterat om.
Tro inte allt ni ser och hör: den mannen är inget monster, han räddade mitt liv.
Han vågade gå in med öppna ögon där dom flesta av oss hade blundat. Hans mod var enormt. Jag vet inte om han någonsin såg kniven. Jag tror inte det hade spelat någon roll, han hade offrat sitt liv för mig!
Jag vet att jag låter som en drama queen nu. Det kan inte hjälpas, det var det starkaste jag känt i hela mitt liv. När jag kysste honom adjö genom Taxifönstret så visste jag att jag för alltid skulle älska honom. Sedan kom samvetet, hur skulle jag någonsin kunna återgälda honom?
Jag grät ingenting den natten när jag kom hem, det är först nu som det kommer över mig. Det som skedde försvinner aldrig. Jag älskar honom. Jag önskar att han vore här nu.

När Anna slår igen lapptoppen slår tomheten över hennes. Orden kom inte ut exakt så som hon hade önskat. Det är för sent att ändra något nu, hon har redan tryckt på ”publicera”. Anna drar tummen och pekfingret över näsroten upp mot ögonen och plockar bort ögongruset. Hon gäspar mot skorpan. Timmen är sen, hon är trött och vill gå och lägga sig. När hon ställer sig framför spegeln i badrummet för att borsta tänderna så märker hon att ögonen är helt rödsprängda, nygråtna. Dom har läckt utan att hon märkte det.