Saturday, August 29, 2009

Bok: Det börjar inte här. Kapitlet 15 –Det får aldrig brännas

– Vad har hänt, frågar Anna.
Peter dröjer länge med svaret. Han håller fortfarande händerna på knäna, totalt utmattad av dagars strid.
– Jag har kramp, får han slutligen ur sig.
Anna drar handen genom Peters hår. Fingrarna fastnar i tovorna. Håret är flottigt. Torkad lera och stelnat blod har bildat mörka dreadlocks.
– Vi måste få dig ren, säger Anna och leder Peter stapplande till badrummet.
Bakifrån, med händerna på hans axlar drar hon av honom den söndertrasade jackan. Hänger varsamt upp den på handdukskroken. Hon funderar på att lämna honom, låta honom vara ifred med sig själv, men nyfikenheten är för stor, hon kan inte slita sig själv eller blicken från honom.
När Peter tar av sig t-shirten så blottas överkroppen och dess skador.
Hon chockas över hur han ser ut men hindrar sig själv från att fälla en kommentar.
Hela vänsterarmen är blågul och man ser spår av blod som runnit. På högersidan av magen finns ett stort svart blåmärke som skulle kunna tyda på att något inre organ har brustit.
Peter sätter sig ner på toalettlocket. Han börjar gråta. Okontrollerbart.
Han vet inte vad det är som kommer över honom. -Press som släpper kanske? Att han för första gången på mycket länge befinner sig hos någon som han skulle beteckna som vän?
Anna sätter sig på knä framför honom på badrumsmattan och drar baksidan av handen mot hans kind. Sedan börjar hon också gråta. Hon vet inte heller varför? -En kedjereaktion som när någon gäspar? -Press som släpper kanske? Att hon för första gången på mycket länge befinner sig hos någon som… Anna släpper tanken.
När Peter reser sig upp så gör han det utan att föra bort Annas hand vilket får handen att pausera i luften för ett ögonblick innan den faller ner mot sidan av hennes kropp igen.
Peter vänder henne ryggen, går några meter in i rummet innan han knäpper upp byxorna. När han drar ner byxorna så blottläggs ett nytt stort blåmärke. Det sträcker sig runt hela högerbenet, en femton centimeter tjock, blå ring runt låret.
Anna drar blygt huvudet åt sidan utan att släppa Peter med blicken.
Han står nu där enbart iklädd sina boxerkalsonger. Han tittar sig snabbt i spegeln för att se hur han ser ut när han gråter, för att beskåda dom små spräckta blodkärlen runt ögonen. Sedan går han in i duschen.

Peter hör badrumsdörren stängas bakom honom. Han tar av sig kalsonger och hänger dom över duschkabinen. Han slår på blandaren på hög värme och ser det blodröda vattnet rinna ner i golvbrunnen vid fötterna. I imman slår han handflatan mot pannan med kraft och lutar armbågen mot kaklet. Han drar handen över ansiktet och ner över bröstet.
Känslorna som kommer över honom är dubiösa. Han är lycklig, det känns som om han är hemma nu, som om detta är allt han drömt om. Samtidigt så vet han att han egentligen borde fortsätta springa, att det inte är säkert här. Men han orkar inte fly längre, varken fysiskt eller psykiskt. Ångern är en annan känsla han känner. Det är inte det att hans skäms över sitt värv, tvärtom, han kan till och med känna stolthet över det han gjort. Samtidigt är han rädd att han har förvandlats till något som han hatar. Han vill fortfarande kunna se sig själv som humanist, som en person kapabel att känna medlidande.
Hur mycket han än kan försvara sina handlingar inför sig själv så vet han att det kommer bli svårt att försvara det för den han gillar. Hon kommer aldrig förstå eller acceptera, det vet han.
Peter hostar plötsligt till. Börjar hosta mer och mer. Den föregående hostningen retar halsen till en ny. Till slut så står han framåtböjd igen. När han tittar ner i den kupade handen så ser han stänk av blod. Svart blod. Han blöder inuti.
Peter lutar huvudet uppåt, blundar med ansiktet riktat mot duschmunstycket innan han stänger av kranen. Han kramar vattnet ur håret genom att med händerna forma håret till två tofsar i nacken.
Han kliver ur duschen och tar ner en stor rosa handduk från en krok på dörren. Torkar sig och färgar det rosa rött. Fortfarande rinner blodet från näsan.

Expresskokaren tjuter till när vattnet börjar puttra. Anna slår av strömbrytaren och häller vattnet i tekannan. Det tar inte mer än 30 sekunder så har dom bägge lotusblommorna slagit ut i blom av värmen.
När hon tittar ut i hallen så ser och hör hon Peter yr kliva ut från ångorna i badrummet. Den nedblodade rosa badhandduken har blivit ett höftskynke. Med foten drar hon till sig stolen och hjälper honom ner till sittande vid köksbordet.
– Låt mig få ta hand om dina sår, säger hon och påminns om sina tidigare år inom vården, innan bloggande blev ett yrke som man kunde leva på.
– Tack, svarar Peter och tittar för första gången in i hennes ögon.
För ett ögonblick stannar blicken där men snart viker Peter undan. Det får inte brännas, det får inte bli för ärligt, då backar han undan. Så har det alltid varit.
Anna gör inte mycket mer än att känna på hans kropp med händerna. Hon har visserligen en tvättsvamp i handen som hon har doppat i varmt vatten, men mest är det en ursäkt för att få beröra honom. Sedan den där dagen då han dök upp och räddade henne har han funnits i hennes tankar. Och nu då? Han är ju i stort sett naken där han sitter på stolen framför henne. Hon sitter på knä och drar fingrarna över hans armmuskler.
Han är inte den muskulösa typen, men heller inte otränad. Hans kropp tycks vara en konsekvens av näringsfattig mat och långa promenader. En typisk arbetarklasskropp, en sådan som Thåström besjöng i ”Mona Tumba slim club”, en sådan kropp som arbetarklassen hade innan avtalsenliga löner och hamburgarna kom och gjorde dom feta.
Peter blundar vid beröringen. Det var länge sedan någon tog i honom på det sättet. Det var länge sedan någon brydde sig.
Hennes handflata glider över hans bröst och ner över magen. Han ger ifrån sig ett isande ljud av smärta och välbehag när handen kommer för nära.
Handen förs upp igen, glider upp över hans bröst. Huden färgas vit för en kort sekund där hon sätter sina tryck. När Peter inte längre känner händerna mot kroppen så öppnar han ögonen.
Hon är framåtlutad, tittar stint in i hans ögon, henne mun bara tjugo centimeter från hans.
Hennes blick ger inte med sig och nu orkar han inte längre kämpa emot.
Han greppar hennes kinder med bägge händerna och för hennes mun mot sin. Smärtan försvinner.
Blodet som runnit över hans ansikte blandas med saliven i deras munnar.
Men sedan viker han plötsligt undan huvudet.
Han kan inte, det känns fel, det finns för mycket oro. Det gnager för djupt inom honom för att han ska kunna slappna av. Det handlar inte bara om vad tungan ska göra, det handlar om mer än så. Det är fasansfullt det han gjort och hon är så ren. Så vän.
– Vad är det? Egentligen vill hon inte veta och tror heller inte att något svar kommer ges, men hon frågar i alla fall.
Peter biter sig själv i tungan för att inte säga att det beror på att hon är för ”ren” och ”vän”, det är en gammeldags bild av kvinnan som han inte vill vara med och cementera, dessutom är han övertygad om att Anna skulle ha hatat ett sådant epitet.
– Jag kan inte… Jag… Du kommer inte vilja… Du kommer inte gilla…
Peters oförmåga och tunghäfta har hittills fått passera, men nu tröttnar Anna. Hon har ännu inte frågat… Hittills inte tvingat honom att berätta. Men så ställer hon då frågan, det är ju oundvikligt.
– Vad har hänt som gör att du ser ut på detta sättet?
Peter blinkar till några gångar för att hitta fokus med ögonen innan han besvarar frågan.
– Jag har slagits. Jag har försökt undvika att bli slagen. Jag har flytt. Jag har sprungit. Jag har krälat
– Jag hörde ljuden i trappen, jag hörde om Otto Mittorin, säger Anna med en anklagande röst och allvarliga ögonbryn.
Peter fryser till för ett ögonblick, vågar knappt ens ställa följdfrågan.
– Vad har du hört? Får han slutligen ur sig.
– Jag har hört att han är död och att du kanske var den som gjorde det. Jag hörde något som lät som pistolskott här i huset nyss också.
Svaret uteblir.
När tystnaden inte bryts så ställer sig Anna upp, går bort mot diskbänken och slår upp teet i ett av dom två uppställda glasen. Den gulröda drycken ryker av hettan och hon bränner sig först mot kanten när hon försöker greppa glaset.
Hon tar ett nytt grepp, nu med så knapp kontaktyta hon kan utan att riskera tappa taget, och för glaset till bordet.
Hon sätter sig på en av stolarna vid köksbordet, blåser bort ytspänningen och tar en försiktig klunk av det varma innehållet.
– Nå? Vad gör du här egentligen? Varför hjälper jag dig?
Hon vet att det är mer av en provokation än en fråga men hon måste ändå fråga eftersom hon verkligen inte vet varför hon ska hjälpa honom. Han måste ju åtminstone kunna svara på vad det är han flyr från?
Det kommer inget svar, Peter bara sitter där en meter ifrån henne, tyst, med blodet droppandes från hakspetsen.
På bordet framför Anna ligger ett Yuan-mynt, ett minne från samma resa där Lotusblommorna inhandlades. Anna ställer myntet på högkant och knäpper till med pekfingret så att myntet spinner till en boll mot den röda duken.
– Det här med Otto var det du?
Peter tittar upp och följer myntet med blicken, låter det stanna till helt och fullt innan han har tar sig kraft till att svara.
– Ja, svarar han.
– Varför gjorde du det?
– Det var en olyckshändelse, jag vill bara tala med honom. Skottet brann av i kampen när han attackerade mig. Jag såg aldrig var skottet tog
– Det lät inte som en olycka när jag hörde om det, ett skott i hjärtat från nära håll
– Jag visste inte…
– Det finns kläder att låna där inne, säger Anna med svarta ögon och pekar Peter i riktning mot sovrummet.
Peter reser sig med besvär. Stödjer sig mot stolskarmen och sedan mot dörrlisten på väg ut från köket. Han hämtar sin jacka från kroken i badrummet och går sedan in till sovrummet.
På överkastet har Anna lagt fram sin kollektion av herrkläder, kvarlämnade effekter från tillfälliga krogförbindelser.
Bilden i garderobens spegelglas får Peter att skaka på huvudet och konstaterar att han i sin nya klädsel skulle kunna ta jobb som Assclown på någon IT-byrå för hipsters.
Näsblodet har upphört. Dom sista resterna av torkat blod torkas av på någon killes kvarglömda Fruit of the gloom t-shirt. Plötsligt hör han sin egen röst strömma ut från köket, en surrealistisk upplevelse. Även fast han inte hör dom enskilda orden genom väggen så känner han igen samtalet. Han känner igen det genom ordrytmen och den upprörda tongången. Han sätter på sig den blöta jackan över t-shirten och väntar någon minut med att gå in till Anna igen. Han vill först låta rösterna dö ut.

No comments:

Post a Comment