Benny Carlson, Professor i ekonomisk historia, har skrivit en debattartikel i Aftonbladet om den Somaliska framgångssagan i USA.
Benny far inte med osanning i texten, tvärtom, han beskriver väldigt tydligt hur man får människor i jobb: man anammar den amerikanska modellen.
Först av allt måste vi titta på siffrorna. 55-60 % av Somalierna i USA är sysselsatta. Det är ju inte direkt så att man jublar när man ser dom siffrorna. Jag menar, det slår ju sysselsättningsgraden bland Somalier i Sverige (25-30 %) men man skulle ju också kunna säga att det råder massarbetslöshet bland somalier i USA. Det är lika sant som att kalla situationen en framgång.
Men som sagt, Benny berör ju förklaringarna i sin text. Och han har naturligtvis rätt. Med några enkla knep skulle kunna lyckas med Somalierna i Sverige.
JA sysselsättningsgraden bland Somalier i Sverige skulle kunna öka till 60 % om vi saluför Sverige som ett land där man måste jobba för att överleva och där inga papperslösa kommer in.
JA sysselsättningsgraden bland Somalier i Sverige skulle kunna öka till 60 % om vi slutar se ghetton som ett problem och börjar anamma etniska enklavsamhället inom det svenska samhället. Etniska enklaver som styrs av egna regler och lagar (vilket även inkluderar en liberalare syn på exempelvis Sharia).
JA sysselsättningsgraden bland Somalier i Sverige skulle kunna öka till 60 % om vi avskaffar dom sociala skyddsnäten och fullständigt ger faan i vad som händer med dom 40 % som hamnar utanför (vilket naturligtvis ger utslag i en skyhög kriminalitet).
Vi kan naturligtvis göra allt detta. Och DEN liberala drömmen är det många som vill se besannad.
Jag å min sida kan tycka att det låter som en ganska dålig idé…
http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/samhalle/article7021416.ab
Monday, April 26, 2010
Jag skriver för att inte gå sönder
Häromdagen skrev jag att det kändes bra nu, och det var säkert sant då, men sanningen är att det mestadels känns dåligt. Det går i vågor.
Från att jag känner mig jävligt pepp, till att jag känner skuld, till att jag känner maktlöshet eller ilska.
Jag tänkte vara frank för en gångs skull, självutlämnande om ni så vill.
I vanliga fall vaktar jag tungan och försöker ha distans till det jag skriver.
Det har alltid varit viktigt för mig att bloggen INTE ska bli en plats för mig att skriva om mina egna demoner, min egen ensamhet.
Men sanningen är den att det inte alltid går att vara kall och logisk.
Man kan inte leva i logik utan att drabbas av skam och ångest emellanåt.
Ordval biter sig fast. Saker man sagt kommer tillbaka till en. Saker man inte sagt. Saker som sagts för att provocera. Saker som är sanna men som inte nödvändigtvis hade behövt sägas.
Ni måste förstå att ”Inget val” är ett betyg åt den tid vi lever i.
Ett dåligt betyg. Måhända ett överdrivet betyg?
Jag tror förstås inte det, men det hade naturligtvis varit skillnad om jag hade varit en del av något större. Om jag hade haft något annat än ensamhet att luta mig emot.
Min kropp rymmer så mycket hat. Jag kan nästan inte andas när den väller upp inom mig.
Jag gick i Vasastan i går. En promenad i vårvärmen. Jag önskar jag kunde slappna av, att min hjärna skulle sluta gå på högvarv, men min äkthet är oförlåtande.
Jag kan inte blunda. Jag kan inte acceptera att vi under så många år byggt upp detta skitsamhälle av folk som vill ha mer, och folk som ska användas som någon slags reserver.
Det första jag ser är en reklamskylt med Stockholms starke man. Han har lila slips på sig, en färg som SAMTLIGA partier anammat. Det är en köpt idé, ett resultat av en PR-byrås tänkande.
Det är en färg som ska väcka förtroende. Det nya ”smårutiga” om ni så vill.
Det är lite som när kommande böcker presenterades av förlagen förra året. ALLA författare hade på sig slarvigt knutna halsdukar av modell större. Där till hade dom Skärgårdsdoktorkofta, och i bakgrunden på pressbilderna såg man en gisten eka.
Eller ta dom där bilderna på kommunernas hemsidor, där dom Ensamkommande flyktingbarnen representeras av bilder på små barn i sjuårsåldern, gärna någon gullig asiat. Detta trots att barnen i dom flesta fallen är vuxna/unga killar i 16-30-års åldern.
Jag antar att man förväntas vara idiot? Jag antar att man ska köpa den här Let´s Dance skiten rakt av? Att man inte ska känna igen bröd och skådespel när man ser det?
Att jag ska vara det där dumma fåret. Det var väl så det var tänkt, inte sant? Visst var det väl så kära PR-människor?
Vid en park ser jag två framstående, unga artister komma gående med armarna runt varandra. Nykära. Och allt jag kan tänka på är hur dom sviker sina punkideal. Dom är en del av etablissemanget nu. Äktheten, om den någonsin funnits där är bortblåst.
Inte mer än hundra meter bort ser jag en framstående Expressen-journalist.
Han är en sån där man som har örat mot marken. Som kan sina trender. Han är vänster förstås. Som alla andra här. Radioprofiler. Programledare. Ryggdunkare och posörer.
Kändistätheten här gör mig illamående. Det känns som om jag befinner mig i Nöjesguiden-land nu. Alla är hippa här. Alla känner alla. Alla umgås rasrent. Alla umgås rikt.
En bit längre bort ser jag Sveriges främsta regissör cykla förbi på en retrocykel.
Alltså inte en gammal cykel, utan en nytillverkad cykel för tio papp som är gjord för att se gammal ut. Upprätt. Inga växlar.
Det är som allt jobb han gjort, som jag faktiskt gillar, plötsligt tappar betydelse.
Bara det att han finns här, i den här miljön gör att jag tappar luften.
Eliten bor här. Dom bryr sig tji om förorten. Dom skiter fullständigt i att en förskola i Rosengård nu får lägga ner pga gängbråken. Dom vet nog inte ens om det?
Det är facket som satt ner foten.
Miljön är för farlig att vistas i. Både för barn och vuxna.
Så precis som när man la ner inomhus-Fotbollskorpen i Malmö pga ”etniska bråk” så rör det bemedlade folket inte en min.
Det är som om det är normalt. Som om det ska vara så här genom någon slags naturlag?
Eller så ska det ändras, som genom ett mirakel, eller en plötsligt skapat ”gemenskap”.
När jag svänger upp vid Hötorget så ändras plötsligt klientelet.
För första gången på flera minuter så ser jag invandrare. Jag ser en svennesnubbe i korvkön som är tatuerad i pannan.
Unga arabbrudar sitter i trappan i kortkort och äter glass i solskenet.
Det känns bra!
Och det är plötsligt som om jag kan andas igen.
Hjärtats puls går ner.
Jag känner mig hemma.
Jag känner att här, som det är här, så skulle hela Sverige kunnat vara om man hade gjort rätt från början.
När jag sedan åker hem så ser jag en städare i gul jacka och kort Hamasskägg som sopar fimpar på busshållplatsen. Folk slänger nonchalant i väg sina fimpar, och lika snabbt är han där med sin borste.
Jag ser hur några killar i spänntröjor tittar snett på honom.
Han städar för 70 spänn i timmen, ingen semesterersättning, ingen sjukersättning, och plötsligt väller skulden över mig.
Det är ju inte han. Det är ju inte hans fel att förorten brinner.
Och fimparna fortsätter slungas i väg nonchalant mot hans fötter.
Och han sopar.
Och han kämpar.
Och han kommer kanske aldrig bli en del av oss.
Han kommer i alla fall aldrig bli en del av Vasastan.
Och dom där som går där i Vasastan dom samlar på intrycken genom resor. Förverkligar sig själva i Brasilien. Lyssnar på svår svart musik på klubbar som inte släpper in svarta människor.
Och det är som om det inte spelar någon roll. Det är som om folk på Debaser kan känna någon slags tillhörighet på avstånd. Som om dom gör sitt genom att rösta rött. Som om dom gör sitt genom att dricka billig öl på Carmen.
Och samtidigt så våldtas en 11-åring i Hultsfred, och nyheten hamnar inte på första sidan. Eller andra sidan. Eller någon sida alls. Den förtigs helt och hållet eftersom att det vore fel att peka ut någon grupp.
Och rädslan att ta i frågan. Alltså inte min översvallande rädsla. Den kommer sig naturligtvis av att journalisterna som bor där i Vasastan har en fruktansvärd beröringsskräck för invandringens baksidor. Den är ett resultat av det som Doktor Kosmos sjöng: ”träffar du inte José så blir du Cp”.
Från att jag känner mig jävligt pepp, till att jag känner skuld, till att jag känner maktlöshet eller ilska.
Jag tänkte vara frank för en gångs skull, självutlämnande om ni så vill.
I vanliga fall vaktar jag tungan och försöker ha distans till det jag skriver.
Det har alltid varit viktigt för mig att bloggen INTE ska bli en plats för mig att skriva om mina egna demoner, min egen ensamhet.
Men sanningen är den att det inte alltid går att vara kall och logisk.
Man kan inte leva i logik utan att drabbas av skam och ångest emellanåt.
Ordval biter sig fast. Saker man sagt kommer tillbaka till en. Saker man inte sagt. Saker som sagts för att provocera. Saker som är sanna men som inte nödvändigtvis hade behövt sägas.
Ni måste förstå att ”Inget val” är ett betyg åt den tid vi lever i.
Ett dåligt betyg. Måhända ett överdrivet betyg?
Jag tror förstås inte det, men det hade naturligtvis varit skillnad om jag hade varit en del av något större. Om jag hade haft något annat än ensamhet att luta mig emot.
Min kropp rymmer så mycket hat. Jag kan nästan inte andas när den väller upp inom mig.
Jag gick i Vasastan i går. En promenad i vårvärmen. Jag önskar jag kunde slappna av, att min hjärna skulle sluta gå på högvarv, men min äkthet är oförlåtande.
Jag kan inte blunda. Jag kan inte acceptera att vi under så många år byggt upp detta skitsamhälle av folk som vill ha mer, och folk som ska användas som någon slags reserver.
Det första jag ser är en reklamskylt med Stockholms starke man. Han har lila slips på sig, en färg som SAMTLIGA partier anammat. Det är en köpt idé, ett resultat av en PR-byrås tänkande.
Det är en färg som ska väcka förtroende. Det nya ”smårutiga” om ni så vill.
Det är lite som när kommande böcker presenterades av förlagen förra året. ALLA författare hade på sig slarvigt knutna halsdukar av modell större. Där till hade dom Skärgårdsdoktorkofta, och i bakgrunden på pressbilderna såg man en gisten eka.
Eller ta dom där bilderna på kommunernas hemsidor, där dom Ensamkommande flyktingbarnen representeras av bilder på små barn i sjuårsåldern, gärna någon gullig asiat. Detta trots att barnen i dom flesta fallen är vuxna/unga killar i 16-30-års åldern.
Jag antar att man förväntas vara idiot? Jag antar att man ska köpa den här Let´s Dance skiten rakt av? Att man inte ska känna igen bröd och skådespel när man ser det?
Att jag ska vara det där dumma fåret. Det var väl så det var tänkt, inte sant? Visst var det väl så kära PR-människor?
Vid en park ser jag två framstående, unga artister komma gående med armarna runt varandra. Nykära. Och allt jag kan tänka på är hur dom sviker sina punkideal. Dom är en del av etablissemanget nu. Äktheten, om den någonsin funnits där är bortblåst.
Inte mer än hundra meter bort ser jag en framstående Expressen-journalist.
Han är en sån där man som har örat mot marken. Som kan sina trender. Han är vänster förstås. Som alla andra här. Radioprofiler. Programledare. Ryggdunkare och posörer.
Kändistätheten här gör mig illamående. Det känns som om jag befinner mig i Nöjesguiden-land nu. Alla är hippa här. Alla känner alla. Alla umgås rasrent. Alla umgås rikt.
En bit längre bort ser jag Sveriges främsta regissör cykla förbi på en retrocykel.
Alltså inte en gammal cykel, utan en nytillverkad cykel för tio papp som är gjord för att se gammal ut. Upprätt. Inga växlar.
Det är som allt jobb han gjort, som jag faktiskt gillar, plötsligt tappar betydelse.
Bara det att han finns här, i den här miljön gör att jag tappar luften.
Eliten bor här. Dom bryr sig tji om förorten. Dom skiter fullständigt i att en förskola i Rosengård nu får lägga ner pga gängbråken. Dom vet nog inte ens om det?
Det är facket som satt ner foten.
Miljön är för farlig att vistas i. Både för barn och vuxna.
Så precis som när man la ner inomhus-Fotbollskorpen i Malmö pga ”etniska bråk” så rör det bemedlade folket inte en min.
Det är som om det är normalt. Som om det ska vara så här genom någon slags naturlag?
Eller så ska det ändras, som genom ett mirakel, eller en plötsligt skapat ”gemenskap”.
När jag svänger upp vid Hötorget så ändras plötsligt klientelet.
För första gången på flera minuter så ser jag invandrare. Jag ser en svennesnubbe i korvkön som är tatuerad i pannan.
Unga arabbrudar sitter i trappan i kortkort och äter glass i solskenet.
Det känns bra!
Och det är plötsligt som om jag kan andas igen.
Hjärtats puls går ner.
Jag känner mig hemma.
Jag känner att här, som det är här, så skulle hela Sverige kunnat vara om man hade gjort rätt från början.
När jag sedan åker hem så ser jag en städare i gul jacka och kort Hamasskägg som sopar fimpar på busshållplatsen. Folk slänger nonchalant i väg sina fimpar, och lika snabbt är han där med sin borste.
Jag ser hur några killar i spänntröjor tittar snett på honom.
Han städar för 70 spänn i timmen, ingen semesterersättning, ingen sjukersättning, och plötsligt väller skulden över mig.
Det är ju inte han. Det är ju inte hans fel att förorten brinner.
Och fimparna fortsätter slungas i väg nonchalant mot hans fötter.
Och han sopar.
Och han kämpar.
Och han kommer kanske aldrig bli en del av oss.
Han kommer i alla fall aldrig bli en del av Vasastan.
Och dom där som går där i Vasastan dom samlar på intrycken genom resor. Förverkligar sig själva i Brasilien. Lyssnar på svår svart musik på klubbar som inte släpper in svarta människor.
Och det är som om det inte spelar någon roll. Det är som om folk på Debaser kan känna någon slags tillhörighet på avstånd. Som om dom gör sitt genom att rösta rött. Som om dom gör sitt genom att dricka billig öl på Carmen.
Och samtidigt så våldtas en 11-åring i Hultsfred, och nyheten hamnar inte på första sidan. Eller andra sidan. Eller någon sida alls. Den förtigs helt och hållet eftersom att det vore fel att peka ut någon grupp.
Och rädslan att ta i frågan. Alltså inte min översvallande rädsla. Den kommer sig naturligtvis av att journalisterna som bor där i Vasastan har en fruktansvärd beröringsskräck för invandringens baksidor. Den är ett resultat av det som Doktor Kosmos sjöng: ”träffar du inte José så blir du Cp”.
Saturday, April 24, 2010
Mina partisympatier
Edit: Det var en fråga där i testet som jag missuppfattade vilket gjorde att KD hamnade högt upp (jag är för lat att för att göra om det). Naturligtvis hör KD hemma i botten tillsammans med MP och dom andra borgliga skitpartierna.
Det känns...BRA!
Jag följer med spänning händelserna nu efter att Anders Jacobssons blogg stängdes ner från alltombarn. I går var jag ganska nedstämd av hela saken eftersom att jag trodde att Anders hade lagt sig platt och själv tagit bort bloggen. Jag trodde också att han skulle låta saken bero, men det gjorde han alltså inte.
I dag skriver han argt och vettigt på Newsmill.
Det känns så jävla befriande på något sätt.
Han kommer inte ge sig. Han tänker stämma skiten ur dom som ljugit om honom.
Hos alla vi ”tysta möss” som knutit näven i fickan har ilskan varit okontrollerat stor under en längre tid. Den kommer inte att lämna oss helt, men nu känns det verkligen som om saker kommer hända.
Vi har varit ”Mad as hell” för länge.
Det behöver inte vara så! Hat är en destruktiv känsla. Om man vill ha förändring så är hat kanske nödvändigt till en början, men det vänder nu! Jag tror verkligen det!
Nu spolar vi tvärtomspråket. Nu spolar vi lögnerna. Nu börjar vi tala sanning. Om allt, oavsett om DDR-kramarna sätter rasiststämpeln på oss. –Det är ändå ingen som bryr sig om dom där orden. Dom betyder ingenting längre. Alla vet det. Du vet det! Minsta barn vet det. Det är slut nu. Slut.
http://www.newsmill.se/artikel/2010/04/24/forfattaren-till-sunebockerna-sanningen-om-rasismanklagelserna-mot-mig
I dag skriver han argt och vettigt på Newsmill.
Så till alla kära DDR-kramare, åsiktsfascister och politiskt korrekta individer som nu tvår sina händer av att en maktapparat stängt min blogg och att en journalist på Expressen försöker mörda mig moraliskt och som för en privat förtalskampanj mot mig, Sören och våra produktioner på bland annat Twitter, till er säger jag på klockren svenska:
This time you have fucked with the wrong guy.
Det känns så jävla befriande på något sätt.
Han kommer inte ge sig. Han tänker stämma skiten ur dom som ljugit om honom.
Hos alla vi ”tysta möss” som knutit näven i fickan har ilskan varit okontrollerat stor under en längre tid. Den kommer inte att lämna oss helt, men nu känns det verkligen som om saker kommer hända.
Vi har varit ”Mad as hell” för länge.
Det behöver inte vara så! Hat är en destruktiv känsla. Om man vill ha förändring så är hat kanske nödvändigt till en början, men det vänder nu! Jag tror verkligen det!
Nu spolar vi tvärtomspråket. Nu spolar vi lögnerna. Nu börjar vi tala sanning. Om allt, oavsett om DDR-kramarna sätter rasiststämpeln på oss. –Det är ändå ingen som bryr sig om dom där orden. Dom betyder ingenting längre. Alla vet det. Du vet det! Minsta barn vet det. Det är slut nu. Slut.
http://www.newsmill.se/artikel/2010/04/24/forfattaren-till-sunebockerna-sanningen-om-rasismanklagelserna-mot-mig
Den heliga gralen
Ibland hittar man något som man letat efter rent desperat under många år. Jag har bara hört små snippets av den här inspelningen tidigare, men nu har alltså någon vänlig själ lagt upp hela Stocktown-tapet. Det är en livspelning från år 2000 med MBMA och vänner. Beatsen är så där, träsktunga.
Så lät det då:
Hela bandet kan laddas ner här:
http://rs542.rapidshare.com/files/353377718/Stocktowntapes.rar
Så lät det då:
Hela bandet kan laddas ner här:
http://rs542.rapidshare.com/files/353377718/Stocktowntapes.rar
Friday, April 23, 2010
PK-lögner, snömos och samtidsskildringar utan bett
Gårdagens Debatt blev en orgie i snömos. Radio-DJ: n Ametist och Cajsa-Lisa Ejemyrs före detta man, Carlos Rojas-Ejemyr-Beskow deklarerade sin kärlek till det segregerade samhället och menade på att det inte är så farligt om folk inte umgås över kulturgränserna. USA lyftes upp som ett bra exempel med sitt China town och little Italy…
En gubbe från Vellinge med korslagda armar var livrädd för att säga fel saker och tyckte ”synd” om dom stackars barn som tvingades bo i ett nedlagt motell. Han var inte ALLLLS kritisk till invandrare och deras kultur. Oh nej, det var den förhatliga invandringspolitiken som han ifrågasatte, politikernas kompetens…
Billström och Astudillo bråkade om vem som förstört landet mest, men var eniga om att allt skulle bli bra bara vi anammade Kanadas framgångskoncept.
En Egyptisk världsreporter hyrdes in och gjorde ett illa genomarbetat reportage från Rinkeby utan djup eller analys. På slutet deklarerade han att han i första hand var muslim, i andra hand journalist. Så var det med den opartiskheten.
Han tillstod dock att vi satt på en tidsinställd bomb i Sverige, men det presenterades ingen lösning mer än att Sverige borde ta till vara på kompetensen i förorten bättre.
Japp, som i Kanada då, framgångslandet där man integrerat ”svåra” grupper som IT-tekniker från Indien och tjänstejon från Filipinerna… Och så Somalierna förstås, som är SÅ integrerade i det nordamerikanska samhället. Det är nästan så att man blir rädd när man ser hur skönt ghettofierade dom blivit: nästan som riktiga afroamerikaner. Wow!
Eftersom att videon är från USA så kanske den inte gills. Då får man väl titta på Most Wanted listorna i Kanada stället:
Toronto:
http://www.torontopolice.on.ca/homicide/mostwanted.php
Quebec:
http://www.10criminelsrecherches.qc.ca/index-en.html
Inte bara Somalier måste man tillstå. Så något är dom väl på spåren dom goda Kanadickerna.
I TV-studion satt även Anders Jacobsson, barnboksförfattaren som tillsammans med Sören Olsson skrivit böckerna om Sune och Bert.
Han var inbjuden att delta i debatten om den ängsliga PK-ismen som gjort att barnböcker numera inte får innehålla något spår av snusk, sprit, våld eller elakheter.
Han hade, om han hade velat kunnat hoppa in i integrationsdebatten och sagt ett sanningens ord, men han valde att låta bli eftersom att ämnet fortfarande är så infekterat att man måste ljuga om andra länders ”framgångssagor” eller komma med kritik med defensivt korslagda armar, om man över huvud taget ska få yttra sig.
Men tänk om Anders hade öppnat sin käft? Tänk om han hade återgett sitt skönt satiriska blogginlägg om dom ensamkommande flyktingbarnen? Där skrev han hur synd han tyckte det var om dom små liven eftersom att dom alla tycktes lida av Hutchinson-Gilfords syndrom, en sjukdom som gör att man åldras i förtid.
En sjukdom som dessutom tycks påverka den faktiskt åldern. I alla fall om man tittar på Norge där man efter ålderstester på ensamkommande flyktingbarn kunnat fastslå att nio av tio ljuger om sin ålder och i själva verket är över arton år.
http://meritwager.wordpress.com/2010/03/07/svenska-journalisters-okritiska-blaogda-och-ofta-rent-fega-rapportering-har-skadat-sverige/
Näpp, Anders återgav ju tyvärr inte sitt blogginlägg.
Tvärtom blev han, när Expressen skrivit om hans text, rädd och tog bort sin blogg från Allt om barn.
Han hamnade i samma obekväma kroppshållning, med korslagda armar som den där mannen från Vellinge. Han började förklara sig med ord som ”jag hatar rasism” och ”jag har många vänner från andra länder”.
Att han inte stod på sig är tyvärr förklarligt. Det finns en orsak till att många invandringskritiska är anonyma. Det beror inte på att vi skulle sakna argument eller vara rättshaverister från Flashback (som Expressens Gunilla Brodrej uttrycker saken), utan att vi faktiskt räds konsekvensen av att tala SANNING.
Gunilla Brodrej använder sig även av Astrid Lindgren som slagträ i debatten.
Det är inte första gången det sker. Även Sverigedemokraternas Björn Söder har använt hennes värld i sina argument. Tillika har hon använts av antirasister tidigare.
Jag har skrivit om detta förr: Astrid skrev om SIN barndom, SIN samtid. Hon ska inte användas som argument i invandringsfrågann i dag. Det är inte värdigt.
MEN om någon ny barnboksförfattare I DAG väljer att skriva om SIN samtid med samma skärpa som Astrid gjorde så är det inte alls säkert att den boken hade fått ges ut.
För så ser verkligheten ut. Att sanningen förtigs i dag ger sitt utslag i allt från invandringsfrågan till avsaknaden av ”hemskheter” i barnböcker.
Edit: Det kom nyss till min kännedom att Anders inte stängt ner bloggen själv, utan att det är Bonnier som plockat bort bloggen. Fint så, ytterligare ett tecken i tiden.
http://www.expressen.se/kultur/1.1962063/bert-och-sune-rodnar
En gubbe från Vellinge med korslagda armar var livrädd för att säga fel saker och tyckte ”synd” om dom stackars barn som tvingades bo i ett nedlagt motell. Han var inte ALLLLS kritisk till invandrare och deras kultur. Oh nej, det var den förhatliga invandringspolitiken som han ifrågasatte, politikernas kompetens…
Billström och Astudillo bråkade om vem som förstört landet mest, men var eniga om att allt skulle bli bra bara vi anammade Kanadas framgångskoncept.
En Egyptisk världsreporter hyrdes in och gjorde ett illa genomarbetat reportage från Rinkeby utan djup eller analys. På slutet deklarerade han att han i första hand var muslim, i andra hand journalist. Så var det med den opartiskheten.
Han tillstod dock att vi satt på en tidsinställd bomb i Sverige, men det presenterades ingen lösning mer än att Sverige borde ta till vara på kompetensen i förorten bättre.
Japp, som i Kanada då, framgångslandet där man integrerat ”svåra” grupper som IT-tekniker från Indien och tjänstejon från Filipinerna… Och så Somalierna förstås, som är SÅ integrerade i det nordamerikanska samhället. Det är nästan så att man blir rädd när man ser hur skönt ghettofierade dom blivit: nästan som riktiga afroamerikaner. Wow!
Eftersom att videon är från USA så kanske den inte gills. Då får man väl titta på Most Wanted listorna i Kanada stället:
Toronto:
http://www.torontopolice.on.ca/homicide/mostwanted.php
Quebec:
http://www.10criminelsrecherches.qc.ca/index-en.html
Inte bara Somalier måste man tillstå. Så något är dom väl på spåren dom goda Kanadickerna.
I TV-studion satt även Anders Jacobsson, barnboksförfattaren som tillsammans med Sören Olsson skrivit böckerna om Sune och Bert.
Han var inbjuden att delta i debatten om den ängsliga PK-ismen som gjort att barnböcker numera inte får innehålla något spår av snusk, sprit, våld eller elakheter.
Han hade, om han hade velat kunnat hoppa in i integrationsdebatten och sagt ett sanningens ord, men han valde att låta bli eftersom att ämnet fortfarande är så infekterat att man måste ljuga om andra länders ”framgångssagor” eller komma med kritik med defensivt korslagda armar, om man över huvud taget ska få yttra sig.
Men tänk om Anders hade öppnat sin käft? Tänk om han hade återgett sitt skönt satiriska blogginlägg om dom ensamkommande flyktingbarnen? Där skrev han hur synd han tyckte det var om dom små liven eftersom att dom alla tycktes lida av Hutchinson-Gilfords syndrom, en sjukdom som gör att man åldras i förtid.
En sjukdom som dessutom tycks påverka den faktiskt åldern. I alla fall om man tittar på Norge där man efter ålderstester på ensamkommande flyktingbarn kunnat fastslå att nio av tio ljuger om sin ålder och i själva verket är över arton år.
http://meritwager.wordpress.com/2010/03/07/svenska-journalisters-okritiska-blaogda-och-ofta-rent-fega-rapportering-har-skadat-sverige/
Näpp, Anders återgav ju tyvärr inte sitt blogginlägg.
Tvärtom blev han, när Expressen skrivit om hans text, rädd och tog bort sin blogg från Allt om barn.
Han hamnade i samma obekväma kroppshållning, med korslagda armar som den där mannen från Vellinge. Han började förklara sig med ord som ”jag hatar rasism” och ”jag har många vänner från andra länder”.
Att han inte stod på sig är tyvärr förklarligt. Det finns en orsak till att många invandringskritiska är anonyma. Det beror inte på att vi skulle sakna argument eller vara rättshaverister från Flashback (som Expressens Gunilla Brodrej uttrycker saken), utan att vi faktiskt räds konsekvensen av att tala SANNING.
Gunilla Brodrej använder sig även av Astrid Lindgren som slagträ i debatten.
Det är inte första gången det sker. Även Sverigedemokraternas Björn Söder har använt hennes värld i sina argument. Tillika har hon använts av antirasister tidigare.
Jag har skrivit om detta förr: Astrid skrev om SIN barndom, SIN samtid. Hon ska inte användas som argument i invandringsfrågann i dag. Det är inte värdigt.
MEN om någon ny barnboksförfattare I DAG väljer att skriva om SIN samtid med samma skärpa som Astrid gjorde så är det inte alls säkert att den boken hade fått ges ut.
För så ser verkligheten ut. Att sanningen förtigs i dag ger sitt utslag i allt från invandringsfrågan till avsaknaden av ”hemskheter” i barnböcker.
Edit: Det kom nyss till min kännedom att Anders inte stängt ner bloggen själv, utan att det är Bonnier som plockat bort bloggen. Fint så, ytterligare ett tecken i tiden.
http://www.expressen.se/kultur/1.1962063/bert-och-sune-rodnar
”Var femte mamma ljuger om vem som är fadern till deras barn”
Jag känner mig nödgad att skriva en kort liten text i detta ämne då jag hört denna Klintbergare presenteras som ren fakta ganska många gånger nu.
Det hela började med att The Guardian skrev en artikel om fadermålstest i England. I dom fall där DNA-test genomförts för att avgöra vem fadern är så har det i vart femte fall visat sig vara en annan man än den som modern uppgett.
Detta hade varit fine and dandy om det inte vore för dumskallar som tolkat detta som att var femte mamma ljuger om vem som var far till deras barn.
Tyvärr har den förvrängda lögnen ”en av fem mammor ljuger” fått rejäl spridning.
Jag har hört det på jobbet, jag har hört det bland vänner, jag har hört det på TV.
Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren delgav denna myt i TV-programmet ”Boston tea party”.
Detta presenterades då som ett av dom sätt som ”kvinnor” opererar på för att få sin vilja igenom. En annan skulle vara att dom ljuger om sitt P-pilleranvändande för att på så sätt ”lura” killen till att bli fader. Även den ”sanningen” kan vi nog sätta rejäla citationstecken på.
Siffrorna kommer ursprungligen från Child support agency i England. Dom handhar ärenden där barnets boförälder (i dom flesta fall modern) får underhåll från den andra parten (i dom flesta fall fadern).
Av deras totala ärenden under 2007-2008 så var det enbart 1 % som resulterade i fadermålstest. I dessa test var det alltså en av fem där modern ljög/uppgav fel person.
Omskrivet skulle man kunna säga att EN av FEMHUNDRA av dom totala ärendena hos CSA, eller 0,2 % har visat på kvinnor som angett fel namn på fadern.
Det är svårt att veta hur stor del av världens kvinnor som ljuger om vem som gjort dom på smällen, men det är jävligt skrämmande att det finns folk som sprider den här typen av myter vidare, och som verkligen TROR på dom utan att ifrågasätta.
Det är dags att krossa myter om kvinnor som någon slags moderna häxor som använder sina ondskefulla krafter för att få sin vilja igenom. Det är dags att folk börjar ifrågasätta ”sanningar” när dom så uppenbart är felaktiga.
http://www.guardian.co.uk/politics/2008/aug/01/freedomofinformation.childprotection
Det hela började med att The Guardian skrev en artikel om fadermålstest i England. I dom fall där DNA-test genomförts för att avgöra vem fadern är så har det i vart femte fall visat sig vara en annan man än den som modern uppgett.
Detta hade varit fine and dandy om det inte vore för dumskallar som tolkat detta som att var femte mamma ljuger om vem som var far till deras barn.
Tyvärr har den förvrängda lögnen ”en av fem mammor ljuger” fått rejäl spridning.
Jag har hört det på jobbet, jag har hört det bland vänner, jag har hört det på TV.
Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren delgav denna myt i TV-programmet ”Boston tea party”.
Detta presenterades då som ett av dom sätt som ”kvinnor” opererar på för att få sin vilja igenom. En annan skulle vara att dom ljuger om sitt P-pilleranvändande för att på så sätt ”lura” killen till att bli fader. Även den ”sanningen” kan vi nog sätta rejäla citationstecken på.
Siffrorna kommer ursprungligen från Child support agency i England. Dom handhar ärenden där barnets boförälder (i dom flesta fall modern) får underhåll från den andra parten (i dom flesta fall fadern).
Av deras totala ärenden under 2007-2008 så var det enbart 1 % som resulterade i fadermålstest. I dessa test var det alltså en av fem där modern ljög/uppgav fel person.
Omskrivet skulle man kunna säga att EN av FEMHUNDRA av dom totala ärendena hos CSA, eller 0,2 % har visat på kvinnor som angett fel namn på fadern.
Det är svårt att veta hur stor del av världens kvinnor som ljuger om vem som gjort dom på smällen, men det är jävligt skrämmande att det finns folk som sprider den här typen av myter vidare, och som verkligen TROR på dom utan att ifrågasätta.
Det är dags att krossa myter om kvinnor som någon slags moderna häxor som använder sina ondskefulla krafter för att få sin vilja igenom. Det är dags att folk börjar ifrågasätta ”sanningar” när dom så uppenbart är felaktiga.
http://www.guardian.co.uk/politics/2008/aug/01/freedomofinformation.childprotection
Subscribe to:
Posts (Atom)