Sverigedemokraternas klagan

Väldigt ofta så framförs åsikten att Sverigedemokrater har en självpåtagen martyrroll, att det är deras ”livsluft” för att recitera Fredrik Reinfeldt.

Nu senaste var det en av mina absoluta favoriter på den svenska serietecknarhimlen, Liv Strömqvist, som framförde åsikten:
http://efterarbetet.etc.se/kr%C3%B6nika/ta-av-er-offerkoftan

I huvudsak går hennes text ut på att kritisera journalister som Sakine Makedon, Johan Hakelius, Nima Devish och Dilsa Demirbag-Steen för deras ”gnäll” på folk som gnäller.

Man kan säga att texten var en kritik mot tanken på att det skulle finnas en offermentalitet bland svaga grupper och att denna offermentalitet skulle cementera utanförskap och ojämställdhet. En slags självuppfyllande profetia: ”Jag är invandrare och kvinna alltså kommer jag heller aldrig få något jobb/få någon bra lön etc”.

Liv motsade väl inte riktigt tesen, men hennes kritik var att det var gnälligt. Hon vände helt enkelt på argumentet och frågade om det inte var Nima, Sakine, Dilsa och Johan som hade på sig offerkoftan?

Det är ett ganska elakt och roligt sätt att argumentera på eftersom att alla repliker på Livs text obönhörligen kan avskrivas som just gnäll.
Och man kan förstås säga att alla som framför sina åsikter i text är relativt gnälliga (så även jag och Liv).

Man skriver om något man inte är nöjd med, men det man inte personligen drabbats av kan naturligtvis avskrivas som kinkiga grinigheter. Speciellt om den som gnäller är en välavlönad journalist som sällan möter den verklighet som dom försöker beskriva.
Nåväl, i sin listning av folk med offerkofta tog Liv även med Sverigedemokraterna.

Den åsikten är ju på inget sätt ny, men den är alltid lika underlig.

Så här såg det ut när SD höll torgmöte i Malmö en vecka innan valet:



Det är inte alls en enskild händelse, det har hänt väldigt många saker som varit väldigt konkreta när det gäller våld och hot mot Sverigedemokrater.

I maj 2009 misshandlades SDU:s dåvarande ordförande Erik Almqvist på ett torgmöte i Sundsvall. Han har även vid ett annat tillfälle jagats av några Syndikalister med kniv.

Martin Kinnunen och hans flickvän misshandlades på Gullmarsplan i Stockholm, juni 2009 av ett gäng från den autonoma rörelsen.

I september 2010 så knivhöggs Issa Issa, en Sverigedemokrat från Södertälje upprepade gånger medan Allahu Akbur-körerna ekade runt om kring honom.

Bara nu i maj har vi haft en rad incidenter: William Petzäll har fått en stort sten kastad genom sidorutan på bilen medan han satt i den. Tre SDU:are i Uppsala misshandlades medan dom delade ut flygblad. Utöver det även incidenter vid skolor i Göteborg och Stockholm med sparkar, äggkastning, spottloskor etc.

http://www.dn.se/sthlm/sverigedemokrat-vill-hoppa-av-efter-overfallhttp://www.aftonbladet.se/nyheter/valet2010/article12528820.abhttp://nyheter24.se/nyheter/inrikes/122558-sdu-s-ordforande-almqvist-misshandladhttp://www.presskontakt.se/pressreleaser/visa/pressrelease/373487/tva-sdumedlemmar/C3886997-A9E8-4437-1AC2-077E55466F95

Det här är naturligtvis bara ett axplock. Men säg mig då Liv, eller någon annan som anser att Sverigedemokraterna har på sig offerkoftan –Hur mycket offerkofta skulle ni själva ha på er om ni ständigt hade någon vid er sida som skrek i ert öra att dom ska döda er?

Parallellen till elaka mejl, eller ens dödshot över telefon låter sig inte göras, utan jag menar verkliga, fysiska hot.

Jag tycker faktiskt att SD och SDU gnäller alldeles för lite. Jag tror inte ens att folk i gemen har fattat att SD och SDU är mer utsatta än någon annan politisk grupp i Sverige (möjligtvis undantaget någon nazist eller autonom grupp som själva är ute och söker våldet).