Ibland färdas nyheten långsamt

Häromdagen var det någon idiot som spred ryktet att Organism 12 från hiphopkollektivet MBMA hade avlidit. Det var naturligtvis gallimatias (som tur var) men det fick mig att fundera på vilka artisters död som skulle göra mig uppriktigt sorgsen?

Jag kom fram till att det var svårt att bedöma i förväg hur jag skulle reagera.
Att det var svårt att peka ut någon speciell framför någon annan.

Nu fick jag dock se på youtube att en av mina favoritartister faktiskt har dött...
Jag är sent ute med den här nyheten. Det är inte ens värt att kalla det en nyhet längre; men den, för den stora massan helt okände artisten Jeff Hanson har dött.

Att påstå att mediastormen inte riktigt har nått upp till Michael Jacksons nivåer är väl inte en överdrift... men att folk skiter så fullständigt i en artist med så mycket hjärta och själ är faktiskt beklämmande.

Om det hade funnits någon rättvisa i den här världen så skulle Jeff med sin vemodig, melodiska vispop varit ett namn lika aktat som Simon & Garfunkel eller Bob Dylan.
Korrektion: hade världen varit rättvis så hade Jeff varit mångfaldigt mer aktad.

Tyvärr ser inte verkligheten ut så.
Det är knappt så att genier ens lyfts upp efter sin död nu för tiden.
Vissa artister är födda i fel epok helt enkelt...

Hade Jeff släppt sina skivor i början av 90-talet så hade folk hyllat honom. Småflickor hade stått längst fram på hans konserter med rödgråtna ögon och skanderat sin kärlek till honom.

Jeffs död är helt enkelt förjävlig. Han var en av dom största talanger på singer songwriter-himlen, en värdig efterträdare till Elliot Smith.
Den sorgsna falsettsången var spröd, nästan kvinnlig, och det kändes som om tårarna alltid var nära.

Jeff avled av en fallolycka i sitt hem den 5:e juni i år, 31 år gammal.