Sönderslagna gitarrer och trasiga porrskådisar.

Post nr 203 av 365

Jag har bloggat i ett halvår nu. Ett halvår kvar tills jag lägger ner det här. Eller… Näe, jag kommer nog sakna skiten för mycket, men jag har ett projekt som jag vill få gjort: ett hemligt projekt likt detta, ett ettårsprojekt.
Jag hittar mycket inspiration hos konstnären Tehching Hsieh. Han har gjort följande ettårsprojekt:

1978-1979 Detta år bodde Tehching i en låda utan någon mänsklig kontakt förutom en gång per dag då en vän levererade mat och hämtade hans avföring.

1980-1981 Detta år tryckte Tehching på en stämpelklocka en gång per timme (varje dag dygnet runt). När han tryckte på stämpelklockan så togs ett foto av honom. Fotona resulterade i en sex minuter lång kortfilm.

1981-1982 Detta år levde Tehching utomhus. Han befann sig aldrig inomhus eller ens under ett tak under detta år.

1983-1984 Detta år var Tehching fastbunden med den kvinnliga konstnärskollegan Montano i ett 2,5 meter långt rep. Dom befann sig i samma rum under hela året men rörde aldrig varandra.

1985-1986 Ett år utan konst. Under detta år lät Tehching bli att skapa eller prata konst.

1986-1999 Tretton år av skapande. Under denna period skapade Tehching konst som han inte visade upp. Projektet avslutades med att han avlade en rapport skriven med utklippta tidningsbokstäver på ett enkelt A4-papper: “I kept myself alive. I passed the December 31st, 1999.”

Jag vet inte varför det självuppoffrande är så inspirerande för mig? Varför jag fascineras av folk som skadar sig, som uppriktigt sårar sig själva i själen med taggtråd från topprepen? Jag vet inte varför kvinnan med tårar i ögonen från Himmelska fridens torg lever sig kvar? Eller varför poeter med droger i blodet känns så starkt äkta?

Ett år av Inget val. Jag räknar ner tiden. Allt finns här inne (knackar mig mot pannan) planerat in i minsta detalj.