Patrioten i mig

OS: Det är egentligen bara i sportsammanhang som jag blir patriot. Sanningen är att jag blir löjligt patriotisk. Det är inte ovanligt att jag fäller en tår eller två när det går bra för Sverige.
Som i dag då.
Charlotte Kallas vinst på 10 kilometer fritt var inte överraskande. Jag trodde på det stenhårt redan innan start med tanke på hennes facit och form. Icke desto mindre var vinsten enormt glädjande!

Under hela loppet satt jag satt längst fram på soffkanten och försökte hålla händerna på ett speciellt sätt så att det inte skulle bringa otur.
Löjligt, vansinnigt, en fix idé –Jag vet.
Det var knappt så jag kunde andas när hon körde svängen ner mot upploppet.
Tack gode gud att det höll (sportevenemang är för övrigt det enda tillfället då jag blir religiös)!

Jag tror stenhårt att vinsten berodde på händernas placering.
Jag tror stenhårt att vinsten berodde på gud.

Nu när OS är igång så följer jag i stort sett ALLT som visas på TV (bara det finns svenskt deltagande). Det enda som begränsar mitt TV-tittande är sömn och arbete. Helst hade jag velat vara ledig dom här veckorna så att jag kunnat dedicera hela min vakna tid åt freestyle, skridsko, skidor och rodel.

I mångt och mycket är det här damernas OS för svensk del (förutom på längdskidåkningen där det ser bra ut på både dam och herrsidan). Jag tror fortsatt på Anna-Carin Olofsson Zidek och Helena Jonsson i skidskyttet. Det var helt klart en vallamiss i första loppet så nu lägger vi det bakom oss.

Sedan har jag några personliga OS-favoriter som inte nämns så mycket i förhandssnacket. En av dessa är Hanna Falk. Visst, att Hanna ska vinna i sprinten, som går i ”fel” stil (klassiskt) känns inte så troligt, men jag vill inte skriva bort hennes möjligheter helt och hållet.
Att en ung tjej slår världen med häpnad har hänt förr, och hennes genombrott under säsongen påminner lite om Kallas i Tour de ski.















Några som jag också hoppas på, men som egentligen borde vara chanslösa är Damkronorna. Det är hippt att slå ner på damhockeyn, men den prestation som Damkronorna gjorde i förra OS när dom slog ut dom överlägsna amerikanskorna är något som jag vill uppleva igen.
När Maria Roth och Kim Martin, den gången, stod i den mixade zonen och skakade på huvudena med tårfyllda ögon är det enskilt största OS-minne som jag har.













http://www.svd.se/sportspel/nyheter/os-guld-till-kalla_4270795.svd