Percy Nilegård, en biografi

Under ganska lång tid har jag närt tanken att någon dag skriva en biografi över Percy Nilegård.

Till skillnad från dom flesta humorkaraktärer så utvecklas Percy hela tiden. Han är inte statisk som en Kapten Klänning eller Kurt Olsson, utan genomgår faktiskt stora förändringar under sina år i TV-rutan.

Första gången man såg Percy var i egenskap av producent till TV-programmet ”Glenn Killing i manegen”.
Det var uppenbart att han hade kapital i ryggen på den tiden: kanske egna, lånade eller ärvda?

Han satsade stort på produktionen och skrev in mycket TV-tid åt sig själv i programmet för att bygga sitt varumärke och saluföra sina produkter.
Han gjorde bland annat reklam för tandkrämen Niledent, den enda jakarandafärgade dentalprodukten. Vid sidan av detta agerade han mecenat åt den skönsjungande artisten Loke Martinzon.

TV-programmet och den efterföljande showen på Berns måste betraktas som Percys största framgångar i yrkeslivet.

Tyvärr gav satsningen inte den avkastning som han hade hoppats. Målgruppen för den fräcka, ungdomliga humorn i programmet genererade inte tillräckligt många potentiella köpare av jakarandefärgade dentalprodukter, eller ljuv musik från Loke Martinzon.

TV-äventyret hade ätit upp mycket av det ursprungliga kapitalet. Man kan göra en liknelse med Internet-bubblan på 90-talet om man så vill. Percy var helt enkelt tvungen att dra åt svångremmen. Glenn Killings arvode var i stort sett noll, så honom behöll han, men Robert Gustavsson som hade katapultiserats till stjärnhimlen var för dyr att behålla.

Hoppet från ett eget TV-program på SVT till en radiokanal på AM-bandet, inhyst i en brandstation kan naturligtvis ses som ett nedköp, men Percy visste bättre än någon att ”appearance is everything”.

Han fortsatte upprätthålla bilden av sig själv som den lyckade affärsmannen. Hans marknadsstrategi ”Marketing by not asking any questions first” höll så när på att ge honom nytt kapital. Han fick dock nöja sig med en back läsk i slutändan.

Radiostationen gick i konkurs.

Den barskrapade Percy var nu i desperat behov av kapital. Transporter ordnades genom att han kontrakterade den naivt godtrogne Tommy Bohlin med löfte om betalning i efterskott.

Med en skåpbil till sitt förfogande begav sig Percy och Tommy ut på vägarna för att leta efter kapital.

Jan Fuglesang, VD för Fuglesangs bryggerier blev den utvalde mannen. Av ren slump hade dom bägge männens vägar och korsats, och när Percy insåg hur lättmanövrerad Janne var så var resten en piece of cake.

Percys plan var helt sonika att i rollen som managementkonsult hjärntvätta Jan till lämna över företaget till honom.

Jan följde Percys minsta vink och snart var företaget i Percys händer. Bryggeriet revs och flyttades till Estland. Jan tog livet av sig, och Percy avslöjade för sin finlandssvenske psykolog Dr Laban, att han dödat en kille med en lie på en firmafest, och att han enbart är lycklig när han är elak.
Dr Laban kontrade med att den enda sanna glädjen är kemisk glädje.

I Estland, och med nytt kapital säkrat uppenbarade sig en ny affärsidé för Percy: bussresor till Baltikum för ensamma män som söker kvinnligt sällskap.

Här skulle man kunnat sätta ett lyckigt slut för Percys företagande: Idén kändes bra och helt rätt i tiden med det nya, öppna Europa, men tyvärr hade Percy otur att hamna i sällskap med busschauffören Lasse Kongo.

Här blottläggs Percys nederlag som människa och kapitalist för första gången. Han kan helt enkelt inte upprätthålla den vackra fasaden längre.

Sätter man Percy under skäppan så ser man att han inte är en bättre människa än Kongo. Percys kostym har nu för första gången börjar bli fläckig och flottig.
Detta är också första gången som Percy framställs som mänsklig, för på något underligt sätt så älskar han faktiskt den buttre alkoholisten Kongo. Dom bägge männen tyr sig till varandra: Ett livslångt vänskapsband knyts mnellan dom bägge.

Hade Percy anlitat en annan busschaufför, investerat mer tid och pengar i logistik så hade företagandet med ensamma män blivit en hit, men nu rinner allt ut i sanden. Det enda som återstår när resan är över är den förödande vänskapen mellan Percy och Lasse Kongo.

Hoppar vi fram till år 2000 så står Glenn Killing helt på egna ben. Han har nu helt och hållet frigjort sig från sin forna chef. Glenns karriär är på topp och han har till och med lyckats sätta upp en föreställning på Grand Hôtel.

Helt oväntat gör Percy och Kongo plötsligt entré i showen.
Glenn som under många år hunsats av Percy hade kunnat vara fördömande över Percys ynklighet där han kommer in på scenen i en regnkappa med stora hål i. Men här är det Glenn som tar på sig rollen som Mecenat. Han låter Percy och Kongo genomföra ett shownummer, där Kongo, den sjungande token från Södertälje, cyklar på en enhjuling med stödhjul medan Percy halar ett positiv.

Glenn säger till dom bägge uteliggarna att dom kan få mat om dom vill. Percy som det senaste året livnärt sig på att äta råa ägg direkt från Seven-elevens kyldisk skiner upp som en sol ”med bestick, på tallrik etc!?”.

Detta är det sista livstecknet från Percy Nilegård. Vi kan bara hoppas att han snart är på banan igen med nya projekt och investeringar.