Monday, April 26, 2010

Jag skriver för att inte gå sönder

Häromdagen skrev jag att det kändes bra nu, och det var säkert sant då, men sanningen är att det mestadels känns dåligt. Det går i vågor.
Från att jag känner mig jävligt pepp, till att jag känner skuld, till att jag känner maktlöshet eller ilska.

Jag tänkte vara frank för en gångs skull, självutlämnande om ni så vill.
I vanliga fall vaktar jag tungan och försöker ha distans till det jag skriver.

Det har alltid varit viktigt för mig att bloggen INTE ska bli en plats för mig att skriva om mina egna demoner, min egen ensamhet.

Men sanningen är den att det inte alltid går att vara kall och logisk.
Man kan inte leva i logik utan att drabbas av skam och ångest emellanåt.
Ordval biter sig fast. Saker man sagt kommer tillbaka till en. Saker man inte sagt. Saker som sagts för att provocera. Saker som är sanna men som inte nödvändigtvis hade behövt sägas.

Ni måste förstå att ”Inget val” är ett betyg åt den tid vi lever i.
Ett dåligt betyg. Måhända ett överdrivet betyg?

Jag tror förstås inte det, men det hade naturligtvis varit skillnad om jag hade varit en del av något större. Om jag hade haft något annat än ensamhet att luta mig emot.

Min kropp rymmer så mycket hat. Jag kan nästan inte andas när den väller upp inom mig.

Jag gick i Vasastan i går. En promenad i vårvärmen. Jag önskar jag kunde slappna av, att min hjärna skulle sluta gå på högvarv, men min äkthet är oförlåtande.
Jag kan inte blunda. Jag kan inte acceptera att vi under så många år byggt upp detta skitsamhälle av folk som vill ha mer, och folk som ska användas som någon slags reserver.

Det första jag ser är en reklamskylt med Stockholms starke man. Han har lila slips på sig, en färg som SAMTLIGA partier anammat. Det är en köpt idé, ett resultat av en PR-byrås tänkande.
Det är en färg som ska väcka förtroende. Det nya ”smårutiga” om ni så vill.

Det är lite som när kommande böcker presenterades av förlagen förra året. ALLA författare hade på sig slarvigt knutna halsdukar av modell större. Där till hade dom Skärgårdsdoktorkofta, och i bakgrunden på pressbilderna såg man en gisten eka.

Eller ta dom där bilderna på kommunernas hemsidor, där dom Ensamkommande flyktingbarnen representeras av bilder på små barn i sjuårsåldern, gärna någon gullig asiat. Detta trots att barnen i dom flesta fallen är vuxna/unga killar i 16-30-års åldern.

Jag antar att man förväntas vara idiot? Jag antar att man ska köpa den här Let´s Dance skiten rakt av? Att man inte ska känna igen bröd och skådespel när man ser det?
Att jag ska vara det där dumma fåret. Det var väl så det var tänkt, inte sant? Visst var det väl så kära PR-människor?

Vid en park ser jag två framstående, unga artister komma gående med armarna runt varandra. Nykära. Och allt jag kan tänka på är hur dom sviker sina punkideal. Dom är en del av etablissemanget nu. Äktheten, om den någonsin funnits där är bortblåst.

Inte mer än hundra meter bort ser jag en framstående Expressen-journalist.
Han är en sån där man som har örat mot marken. Som kan sina trender. Han är vänster förstås. Som alla andra här. Radioprofiler. Programledare. Ryggdunkare och posörer.

Kändistätheten här gör mig illamående. Det känns som om jag befinner mig i Nöjesguiden-land nu. Alla är hippa här. Alla känner alla. Alla umgås rasrent. Alla umgås rikt.

En bit längre bort ser jag Sveriges främsta regissör cykla förbi på en retrocykel.
Alltså inte en gammal cykel, utan en nytillverkad cykel för tio papp som är gjord för att se gammal ut. Upprätt. Inga växlar.
Det är som allt jobb han gjort, som jag faktiskt gillar, plötsligt tappar betydelse.

Bara det att han finns här, i den här miljön gör att jag tappar luften.
Eliten bor här. Dom bryr sig tji om förorten. Dom skiter fullständigt i att en förskola i Rosengård nu får lägga ner pga gängbråken. Dom vet nog inte ens om det?

Det är facket som satt ner foten.
Miljön är för farlig att vistas i. Både för barn och vuxna.

Så precis som när man la ner inomhus-Fotbollskorpen i Malmö pga ”etniska bråk” så rör det bemedlade folket inte en min.
Det är som om det är normalt. Som om det ska vara så här genom någon slags naturlag?
Eller så ska det ändras, som genom ett mirakel, eller en plötsligt skapat ”gemenskap”.

När jag svänger upp vid Hötorget så ändras plötsligt klientelet.
För första gången på flera minuter så ser jag invandrare. Jag ser en svennesnubbe i korvkön som är tatuerad i pannan.
Unga arabbrudar sitter i trappan i kortkort och äter glass i solskenet.
Det känns bra!

Och det är plötsligt som om jag kan andas igen.
Hjärtats puls går ner.
Jag känner mig hemma.
Jag känner att här, som det är här, så skulle hela Sverige kunnat vara om man hade gjort rätt från början.

När jag sedan åker hem så ser jag en städare i gul jacka och kort Hamasskägg som sopar fimpar på busshållplatsen. Folk slänger nonchalant i väg sina fimpar, och lika snabbt är han där med sin borste.
Jag ser hur några killar i spänntröjor tittar snett på honom.

Han städar för 70 spänn i timmen, ingen semesterersättning, ingen sjukersättning, och plötsligt väller skulden över mig.

Det är ju inte han. Det är ju inte hans fel att förorten brinner.
Och fimparna fortsätter slungas i väg nonchalant mot hans fötter.
Och han sopar.
Och han kämpar.
Och han kommer kanske aldrig bli en del av oss.

Han kommer i alla fall aldrig bli en del av Vasastan.

Och dom där som går där i Vasastan dom samlar på intrycken genom resor. Förverkligar sig själva i Brasilien. Lyssnar på svår svart musik på klubbar som inte släpper in svarta människor.

Och det är som om det inte spelar någon roll. Det är som om folk på Debaser kan känna någon slags tillhörighet på avstånd. Som om dom gör sitt genom att rösta rött. Som om dom gör sitt genom att dricka billig öl på Carmen.

Och samtidigt så våldtas en 11-åring i Hultsfred, och nyheten hamnar inte på första sidan. Eller andra sidan. Eller någon sida alls. Den förtigs helt och hållet eftersom att det vore fel att peka ut någon grupp.

Och rädslan att ta i frågan. Alltså inte min översvallande rädsla. Den kommer sig naturligtvis av att journalisterna som bor där i Vasastan har en fruktansvärd beröringsskräck för invandringens baksidor. Den är ett resultat av det som Doktor Kosmos sjöng: ”träffar du inte José så blir du Cp”.

7 comments:

  1. Du är inte ensam. Vi är många - vi är bara inte i samma rum.
    Detta satans förräderi! som de aldrig kommer att ta ansvar för.
    Det kunde ha blivit så annorlunda - som på Hötorget - om det gjorts rätt från början.

    Jag känner sån sorg, sorg över det som aldrig kan göras ogjort. Över en möjlighet som krossats.

    ReplyDelete
  2. Väldigt välskriven text måste jag säga. För övrigt, utdrag ur Doktor Kosmos briljanta "Stoppa Valfriheten!":

    "Medborgaren valde mellan att ge pengar till torken åt grannen bredvid
    eller att köpa porno med knull.
    Han valde pornon och grannen blev full.

    [...]

    Medborgaren valde mellan Skola 118 där José gick loss med värsta toadoppningen (och annat smått och gott)
    Eller Lilla Vitsippans Personligaste Skola där det alltid var personliga små suddgummin (och annat smått och gott)
    Medborgaren valde Vitsippans plugg.
    Han blev en nörd - fattade inte ett dugg.
    Man måste nämligen träffa José, annars blir man super-CP.

    Stoppa valfriheten!
    Stoppa valfriheten!
    Stoppa valfriheten!
    Stoppa den
    Stoppa den"

    ReplyDelete
  3. Vi är inte ensamma Anna, långt därifrån. Det känns skönt på något sätt även om man önskade att folk från den förljugna socialismen skulle ryta till någon gång. Det finns ju förstås en del intellektuella som har anammat dom här tankarna men som väljer att lägga sin röst på vänstern/Socialdemokratin i någonslags naivt hopp om att det ska ordna sig...

    Erik: Japp, valfrihet är ett jävla skit. Jag är inte ens ironisk. Lilla vitsippan borde gå samma väg till mötes som dom religiösa friskolorna.

    ReplyDelete
  4. Ibland när jag läser dina texter så vill jag bara ge dig en stor kram. Vet inte varför, men det är den känslan som infinner sig. Kanske mycket för att jag gillar di och hur du tänker, och jag önskar fler kunde se världen med dina ögon. För du har inte tappat persepktivet, vad som är rätt eller fel. Eller snarare, orsaken och verkan. Tappa aldrig den.

    ReplyDelete
  5. Tack så hemskt mycket Camilla!

    ReplyDelete
  6. Mkt bra skrivet!


    /Kloimens

    ReplyDelete