Monday, April 12, 2010

Vi är dom ansiktslösa mobb-trollen!

I vanliga fall så brukar censurivern från dom stora tidningarna drivas i tysthet. Man plockar helt sonika bort kommentar som inte främjar journalistens tes, men håller också käft om det.

Ibland tar tidningarna bort kommentarfunktion helt och hållet för att slippa ”näthatet”.
Man tolererar INGA kommentarer eftersom att man vet att huvudparten av dessa kommer att vara kritiska till det som journalisten har författat.

Efteråt kan man lyfta fram en eller två att dessa kommentarer (av ett tusental) och i en följande debattartikel hävda att dessa handplockade exempel (gärna innehållande mordhot, hets mot folkgrupp etc) är någon slags måttstock på hur resterande kommentarer såg ut innan man rensades bort dessa.

Cachade sidor och print screens brukar dock visa en annan sanning: allt för ofta är det helt legitima inlägg som plockas bort. Anledningen till att dessa plockas bort är för att dom stör.
Dom är obekväma. Dom visar på sanningar som ingen vill ta i ens med tång.

Vissa frågor ska man ge faan i att ställa helt enkelt.

DN har dock valt att vara väldigt öppna med sin censur.
Hädan efter kommer inga kommenterar tillåtas under texter som rör invandring. Bara i undantagsfall kommer det sanktioneras. När vädret tillåter.

Häpp, så lätt är det alltså att strypa debatten!

DN hittar på nya förklaringar på gamla begrepp för att förklara den framväxande realist-rörelsen på Internet. Folk som framför avvikande åsikter om den förda invandringspolitiken blir nu mera benämnda som ”troll” jämte den tidigare så populära "högerextrem".

Den förklaring som DN ger till begreppet ”Troll” är fullständigt felaktig. Troll är inte en realist som publicerar uppgifter om en tantmisshandlare i Landskrona. Ett troll är någon som ljuger om sina åsikter. Ett troll är någon som roar sig själv med att se hur folk reagerar på dessa lögner.

Ett troll kan exempelvis vara någon som påstått sig ha tagit Carola i tvåan, eller som uppger sig heta Kjell Levén när det i själva verket är Johan Rheborg som sitter på andra sidan skärmen.

Jag antar att jag är ett av dessa ansiktslösa mobb-troll? Jag har förvisso inte skrivit något om händelserna i Landskrona, men självklart, jag är organiserad: Får en summa från SD direkt in på kontot varje månad för att driva mitt värv. Och så har jag tusen pseudonymer också…

Eller? Näe, så är det naturligtvis inte.

Det finns dock många som tycks tro att det går till så: att vi sitter i underjordiska källare och messar varandra så fort en ny poll dyker upp på aftonbladet.se.
DN har ju till och med genom en professor på Södertörns högskola hittat en kanadensisk studie som stöder den tanken. Men om vi ska vara ärliga så, NEJ, alltså NEJ. Det är inte så det går till.

Det finns en alldeles uppenbar anledning till att vara anonym. Det handlar inte om att argumenten skulle tryta, det handlar om säkerhet: att man faktiskt i denna demokrati riskerar att straffas ut från samhällets gemenskap om man står för sina åsikter. Man riskerar vänskaper, jobb, man kan uteslutas av facket, man riskerar att utsättas för våld etc.

Och naturligtvis uttrycker vi oss oproportionerligt mycket också. Det har också en naturlig orsak: Det blir gärna så om man motarbetas jämt och ständigt. Censurivern är på inget sätt något nytt och därför kommer våra röster bara växa sig starkare för varje dag. Och vi kommer breddas också. Realismen som i dag kanske främst är en högerföreteelse kommer få spridning även bland socialister likt mig själv. När folk inser att pseudonymer som ”ungdomsgäng” och ”stökiga förorter” till slut blir för uppenbara så kommer någon plötsligt säga det rakt ut. Korrektion: Jag har det senaste åren varit med om många händelser, framför allt i jobbsammanhang där timida kvinnor helt plötsligt får nog och bara spytt ut osorterat HAT och rasistisk sörja.

Det är naturligtvis inte optimalt, men stigmatiseringen gör människor till tryckkokare. Att vara tonåring i dag och jämt knuffa undan det man verkligen känner måste vara ett rent HELVETE.

En användare på Flashback, Worm, skrev något väldigt intressant som satte fingret på den här stigmatiseringen. Han beskrev hur han gick för att demonstrera mot Moskébygget på Hisingen i Göteborg. Han satte på sig sina finaste kläder, spänd och lite nervös. Han upprepade argumenten för sig själv i huvudet utifall han skulle få några frågor från pressen.

Det var första gången som han visade sina åsikter utåt på det sättet. När han kom fram till demonstrationen blev han dock djupt besviken. Demonstranterna var ett knappt hundratal. Det var i stort sett bara WT-moppekillar runt omkring honom: folk som han föraktade. Det var kängor och rakade skallar. Worm kände sig som en udda fågel i det lilla sällskapet där han stod iförd sin ljusa skinkavaj.
Det förakt som han kände till dom han delade åsikt med översteg nästan ogillandet till moskébygget. Dessa epa-traktorkörande människor kunde ju ingenting om politik…
Vad gjorde han egentligen där?

När den 500 starka talkören från AFA och RF började skandera ”Inga rasister på våra gator!” så satte sig Worm på trottoaren ett femtontal meter bort från övriga demonstranter.
Han kände egentligen inte igen sig i orden dom skrek, men han kände ändå skuld med tanke på vilka som stod där i hans närhet. Han kände att han själv betrakades som en sån där okunnig idiot som bara hatade utan orsak: en del av en mobb...

Man kan tänka sig att det blev första och sista gången som Worm gick på en dylik demonstration.

Anledningen till att jag återger lite av det som var andemeningen från Worms inlägg är för att det väldigt bra sätter fingret på vad stigmatiseringen innebär: Vanligt folk vågar inte öppna truten. Folk vågar inte gå och demonstrera mot ett Moskébygge som sponsras med 63 sköna miljoner från Saudiarabien.

Att anta att dom som anser att moskébygget är fel, är fler än dom dryga 80 fordonskillar som Worm kunde räkna till är nog ingen djärv gissning.

Men i verkliga livet är offret för att vara öppen med sina åsikter ofta allt för stort. Det är egentligen bara dom som befinner sig längst ner på samhällstrappan som vågar göra sin röst hörd. Och så ett fåtal modiga då, som trots nederlag och konstiga blickar fortsätter med sitt ifrågasättande av exempelvis byggandet av moskéer med Wahabitisk inriktning.

Så ja, jag antar att Internet är den feges röst. Vi fega kommer öka för varje dag. Så länge som vi betecknas som en ansiktslös mobb av troll så kommer vi tvingas till att låta våra röster höras över Internet. Annars är väl alternativet att fortsätta vara den där tryckkokaren som plötsligt bubblar över och bränner stora fläckar över hela spishällen?

http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/internet-uppsving-for-ultrahogern-1.1075039
http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/har-du-mott-trollen-pa-natet-1.1076220

2 comments:

  1. Du gjorde mig glad med denna blogg. Orkar inte gå in närmare på varför, men så är det. :)

    ReplyDelete