Jag är en feg stackare men jag knullar inte får

Just nu slår jag bort tusen idéer för att inte bli för personlig på bloggen. Det var aldrig meningen att det här skulle bli en dagbok där jag ger uttryck för min egen osäkerhet, mina egna tillkortakommanden.

Jag skulle inte använda utrymmet till att skriva om hur jag går med blicken i marken, hur jag döljer min ensamhet med filmkunskap och nördig alternativmusik.

Men just i dag, det känns som om jag måste skriva om min rädsla för att inte gå under.

En gammal vän sa till mig att han förstod SD: s framgångar eftersom att ingen politiker vill prata om problemen som finns i dag (inte för att han själv har något problem, men…).
Och jag då, den fegaste människan på jorden svarade med ett kort ”mmm” och bytte sedan samtalsämne till vem som borde vinna Idol.

Förstår ni? Vi har känt varandra i femton år. Han vet INTE vem ”Inget val” är.
Ingen vet vem ”Inget val” är (nästan).
Jag vågade inte ta debatten med honom. Jag vågade inte ens ge honom medhåll…

När Nima Dervish sa att Islam är en efterbliven våldskult (i dess ursprungliga och delvis efterlevda tillstånd) så möttes han visserligen av burop från muslimerna i Debatt-studion men hans röst var i alla fall legitim. När samma ord kom från Dick Erixons mun så var det bara rasistiskt dravel.

Är man vit och vägrar köpa lögner så är man per automatik en efterbliven redneck förstår ni.
Man är en idiot som inte kan göra distinktionen mellan muslimer och Islam, och detta TROTS att man alltid är noga med att klargöra att kritiken riktas mot dom fascistiska idealen inom RELIGIONEN Islam, och inte mot moderata UTÖVARE, eller icketroende.

På samma topic så sa Mona Sahlin nyligen att ”Allt är viktigare än att någonsin ge Sverigedemokraterna inflytande”.
Hur detta ska göras torde vara helt uppenbart vid det här laget. Man kommer att fortsätta använda sig av en taktik som politiker och medier rönt framgång med i ett tiotal år nu: Rasistanklagelser och ”guilty by association”.

Tycker man fel så är man en rasistisk Bonnläpp: En sån där snubbe med truckerkeps, grovsnus och vapensamling i gillestugan. En sån där snubbe med hängslebyxor som tar ut löständerna för att tungkyssa sin ”flickvän”, tamfåret Bäärta. En sån där snubbe med sydstatarflagga och negeravatar på Flashback.

Man är INTE en flumsnäll humanist som jag och min vän sedan femton år tillbaka i alla fall.
Man är inte normalbegåvad.
Man är ABSOLUT INTE över snittet när det gäller IQ.

Vi är många realister som har ett genuint intresse för andra kulturer. Vi skrattar när Maud Olofsson använder sig av ”gulasch” som ett exempel på mat som kommit som inspiriation utifrån eftersom att det låter så mossigt jämfört med dolmar och Meze. Vi skrattar åt det på samma sätt som vi skrattar åt andra 70-talsmaträtter som ”flygande Jakob” och ”Curry-höns med ris”.

Vi kan se alla dom där maträtterna framför oss på Mauds köksbord i massiv, ljus ek. Kanske finns där i köket även en bonad i stil med ”Borta bra men hemma bäst”. Hon är helt enkelt en utmärkt representant för verklighetens folk, men samtidigt helt jävla verklighetsfrånvänd…

En annan sak som vi vet är att Iranier inte är araber, utan till största del perser.
Folk i allmänhet verkar ha problem med sådant? Dom flesta vet väl knappt ens vad Eid Al-Fitr är för något? Och inte bara det, vi kan göra distinktionen mellan Wahabiter och moderata muslimer också. Vi vet att det finns stora skillnader mellan individer i denna världsreligion.

Vi vet att dom Somaliska tjejer som stoppas från att gå på Disco i Rinkeby är muslimer precis som dom skäggiga Somalier som försöker hindra dom.

Vi vet tusen saker om tusen saker helt enkelt men ändå är vi trångsynta och okunniga enligt människor som inte ens kan uttala eller stava till ordet ”Minaret”.

Hur skulle det kunna vara sant?
Är det inte vi som levt med problemen som borde veta bäst?
Jag har aldrig bott i något annat än förorter i hela mitt liv. Det har haft en väldigt stor inverkan på mig som person.

Anledningen till att jag tittar ner i marken och undviker ögonkontakt med dom tuffa grabbarna på perrongen beror på att jag vet saker, inte på okunskap. Min rädsla är fullt befogad.

Anledningen till att jag inte vågar hålla med min vän när han sträcker ut sin hand och vill få medhåll i en debatt där vi båda innerst inne (troligtvis) är överens beror på att jag inte vill förknippas med en bild som jag vet är felaktig, men som jag inte har mod att försvara mig mot.

Det längsta vi kan sträcka oss till är att säga att problemen (inte våra) har gjort att SD har rönt framgång…
Jag önskar så att jag någon dag ska våga säga att jag PERSONLIGEN har problem med det, och att jag därför kommer att lägga min röst på SD.

Om jag någon dag skulle göra det så är jag säker på att vi skulle ”förstå” bägge två, men än så länge väljer jag att hålla käft. Jag vill helt enkelt inte brännmärkas som den där fårknullande rednecken.

För den fegheten är jag enbart värd förakt.