Slaget om muslimerna

Det första som slår mig när jag ser Evin Rubars film ”Slaget om muslimerna” på SVT: s Dokument Inifrån är: "Varför i helvete har PK-eliten släppt greppet om censuren?
Varför skriker dom inte av skräck och hat?"

Det var mindre än ett år sedan jag började skriva den här bloggen. Då hade jag verkligen ”Inget val”. Då var det viktigt att protestera mot PK-drevet. Mot lögnerna. Mot okunskapen.
Nu är det mindre viktigt måste jag säga.

Dom flesta old school dinosaurier har dött ut känns det som?
Reportage likt Sveriges radios ”Kaliber” står inte längre oemotsagda.
Realister och människor från humaniströrelsen har fått sin rättmätiga plats i media.
Alternativa röster har börjat höras.

Nu är det inte dom ”nazistiska” Sverigedemokraterna som filmas snett underifrån i slow motion med skräckfilmsmusik och dämpad belysning, utan muslimska företrädare.
Välförtjänt naturligtvis.

Vinden vände på ett halvår.

På kort tid har SVT visat program som avhandlat ämnen som kriminella Romer, tvångsgifte bland muslimer och Sveriges misslyckade integrationspolitik. Var och vart annat ”Debatt” handlar om saker som tidigare förtegs. Vitpixlingen inom den statliga televisionen tycks helt enkelt ha upphört!

Tillbaka till Evin då.
Jag uppskattar Evin, inte tu tal om saken.
Visserligen är jag ledsen att hennes dokumentär "Könskriget" skadade kvinnojourerna. Dom tjejer som frivilligt sliter utan ersättning gör verkligen ett hästjobb. Det är tyvärr ett viktigt och nödvändigt jobb, och det är synd att "stjärnor" som Alexa Wolf och Eva Lundgren har smutsat ner så mycket av det goda jobb som gjorts.

Samtidigt så var det rätt och riktigt att belysa den sinnessjuka radikalfeminsmen: Ritualslakt är inte ett verkligt problem även om män må vara djur.

I "Slaget om muslimerna" gör Evin en poäng av att dom muslimska företrädarna i Sverige är Islamister, och att dessa inte representerar den "normala" muslimen i Sverige.

Må hända är det sant? Någon undersökning om muslimers tro finns inte i Sverige.
Det är dock ingen vild gissning att en majoritet av Sveriges muslimer inte är så vidare intresserade av att bygga upp en muslimsk stat inom den svenska (även om en oroväckande stor del säkert är för det om man tittar på utländska undersökningar om bland annat synen på Sharia-lagar).

Däremot är det nog ett felaktigt antagande att säga att ledarna på något sätt skulle tillhöra en extrem falang av Islam?
Mig veterligen förekommer det inga stora protester bland muslimer i Sverige när det gäller ledarna och deras makt?
Det finns ingen anledning att tro att muslimer i gemen skulle tycka att det är extremt att en Imam verkligen tror på det som står i Koranen.

För det är liksom det som är poängen med Islam: det som står i Koranen är lag. Om du själv inte håller så noga på det där med att be fem gånger per dag så är du helt enkelt inte tillräckligt troende.

Man kan liksom inte, som inom Kristendomen, tro lite halvt om halvt: Man är antingen bokstavstroende och rättlärd, eller slarvig och okunnig.

Ledarna representerar helt enkelt religionen Islam på det enda sättet som man kan representera religionen Islam: med extrem utvecklingsfientlighet, starkt judehat och medeltida syn på mannen och kvinnan.

Jag har personligen arbetat med massor av människor från muslimska länder. Dessa människor tillhör den grupp av ca 400 000 muslimer i Sverige. Men INGEN av dom har varit särkilt religiösa.

Dom "muslimer" jag har arbetat tillsammans med har kommit från länder som Turkiet och Iran. Dom har varken gått iväg och bett på arbetstid eller begärt Niqab-dispans.

Och visst har Evin en poäng där. Varför skulle inte muslimer kunna representeras av en sekulär turk likaväl som en halal-förespråkande Somalier?

Men å andra sidan: att extrema rörelser representeras av extrema ledare är inte särskilt underligt.