Idrottsgalan

Jaha, så var då duellen över. Det stod mellan två, på många sätt identiska idrottare. Kalla och Kallur är inte bara lika till namnet, dom är bägge två unika när det gäller charmen och uppriktigheten.
Även kärleken från det svenska folket är uppriktig och unik. När Kallur gråter så gråter vi, när Kalla vinner så skriker vi oss hesa av glädje.
För mig var det dock en självklarhet att Kalla var den mest värdiga vinnaren av dom två. För mig var rycket i Tour de ski helt magiskt. Jag vet inte hur många gånger jag sett det där klippet när hon rycker i backen: Ståpäls som Gunde hade sagt.
Annars var 2008 ett väldigt dystert idrottsår för Sverige del och det märktes på galan. Det kändes som ett år då vi fick vara glada över om det över huvud taget blev en svensk som vann SM. Dysterheten låg till en början som en tjock dimma över lokalen. Vinnarna var ganska slätstrukna, Björn och Robert visade dålig dagsform etc.
Ett tag höll Settman upp galan helt på egen hand. När han gick runt bland borden och berömde Göran Hägglund för hans insats som domare i Dansbandskampen garvade jag rakt ut. Det var bara en av hans många geniala små gliringar under kvällen.
Den stora vinnaren på galan vid sidan av Kalla var annars Björn Ranelid. Han körde återigen sin gamla "utan manuskript-rutin", och faan trot om den pretentiösa jäveln inte kommer bli folkkär vad det lider.
Tror dock inte att han någonsin kommer rå på Kalla och Kallur, han är inte tillräckligt söt för det.