Marla Olmstead

Det är svårt att sätta fingret på varför, men jag fascineras oändligt av historien om den lilla konstnärstjejen Marla Olmstead från Binghamton i New York.
Dom där abstrakta tavlorna griper verkligen tag i mig.
Jag hoppas i alla fall att det är tavlorna som lockar mig, men jag är osäker på om så verkligen är fallet?

Marla började måla som tvååring. Hon satt på köksbordet i blöjor och fyllde duken med fantasi och glädje. Det är omöjligt att inte ryckas med när man ser hennes oskuldsfulla lekfullhet.

Men sagan är inte utan kontrovers.
Det är många som ifrågasätter huruvida Marla verkligen målar sina tavlor själv.
Till viss del kan det säkert vara hennes verk men finishen känns många gånger allt för vuxen för att det ska vara helt trovärdigt.

CBS 60 Minutes gjorde ett inslag om Marla där dom filmade hennes arbete med tavlan ”Ocean”. I reportaget kunde man höra Marlas far Mark ge direktiv och uppmaningar som ”paint the red” och ”That´s not how it´s supouse to be”.
I reportaget framställs Mark som en gåpåig ”regissör” som coachar fram tavlan.

Andra tavlor som filmats från start till slut är "Fairy Map", "Rabbit" och "Colorful Rain". Dessa anses av många, inklusive mig själv, inte hålla samma kvalitet som merparten av dom tavlor som Marla gjort utan insyn från kamerans vakande öga.

Samtidigt finns det trots allt en tveksamhet inom mig.
I dokumentärfilmen ”My kid could paint that” finns en tvehågsenhet som jag gillar.
Svaren är inte givna. Frågorna är öppna.

Stundtals framstår Mark som oäkta och sliskig i filmen, lite som en bilförsäljare, andra gånger som en älskvärd men naiv fader.

Det är svårt att sätta fingret på vad som är sanning eller lögn i den här historien och det tog mig faktiskt nästan en hel genomtitt av filmen innan jag insåg att det verkligen rörde sig om dokumentär och inte en mockumentär.

Jag vet att abstrakt konst för många är skräp oavsett.
En tavla på Moderna museet och en tavla målad av ett barn kan te sig likadana.
För mig är dock skillnaden oftast monumental. Bara en sådan enkel regel som att fylla ut hela duken med färg är för dom flesta barn ett mysterium. Dessutom brukar barn som regel måla föreställande (även om det ibland är svårt att se vad det föreställer).

Att ett barn då väljer bort huvudfotingar, och istället målar vuxna, abstrakta tankar som ”ilska”, ”dans” och ”vind” är egentligen orimligt. Det ska inte vara möjligt. Det ska inte finnas i deras begreppsvärld. Och kanske är det så också? Kanske är det verkligen Marks tankar som vi får se manifesteras på duken?

Om det är så, om så är fallet så tappar tavlorna helt sin lockelse.

Det är ju däri fantasisummorna hos vissa konstnärer kommer in i bilden. Det handlar naturligtvis inte om huruvida man kan måla SOM Picasso utan om det verkligen ÄR Picasso som målat tavlan.

Värdet på tavlan bestäms av personens värde, och medan Marlas historia har ett fantastiskt värde, så har Marks inget alls.

Om han har målat tavlorna, om så bara genom att avsluta Marlas påbörjade verk så tappar dom värdet till noll och ingenting: då förvandlas det till helt ordinära barntavlor som en vuxen sedan adderat med vuxna begrepp och vuxna tankar. Då har tavlorna lika lite värde som en förfalskad autograf.

Samtidigt finns det ett moment av ”fusk” i all abstrakt konst. Konstnären tar en medveten genväg när han/hon går bort från det figurativa. Troligtvis är det därför som så många hatar modern konst.