Bok: Det börjar inte här. Kapitel 13 –Med kramp i vaderna

Kolonilotten badar i sommarmorgonens första solstrålar. Det skulle verkligen ha kunnat vara en vacker bild, men det får Margaretas ögon att tåras.
Allt är förstört.
Peter måste ha varit där under natten för igår såg det inte ut såhär.
På den Faluröda väggen har han med vit målarfärg skrivit:
”Jag sa att du skulle vara ärlig. Att förtiga åsikter är även det att betrakta som en lögn. Du får EN chans till.”
Rosorna har rivits upp med rötterna. Potatisplantorna är uppgrävda med sparkar.
Det kommer att bli en trist midsommar…
Sören står sammanbiten bredvid Margareta. Han skäms över sin ynklighet men han vågar inte vara ärlig. Han känner att han fortsatt har för mycket att förlora på det.
Spelet måste fortsätta även om lögnen är så uppenbar att till och med ett barn kan genomskåda det.
Dom senaste dagarnas händelser har fått Sören att förvandlas. Rösten har blivit låg och skakig. Det kraftfulla handslaget är som bortblåst, förlamat av rädsla.
Han har blivit en grå och sliten gubbe.
Till och med hållningen har påverkats.
Sören bestämmer sig där och då att avsluta sin politiska bana.
Arbetet med koloniträdgården kommer också få ligga i träda en tid framöver.
Om han har lärt sig något av den här historien så är det att ärlighet kräver ett stort mod, större än han kan uppbringa. Det är bättre att hålla tyst än att säga en halv sanning.

Ebba Harman känner sig grisig idag men vaddå, alla människor behöver då och då slippa bry sig om alla dom krav som samhället (och hon själv) har varit med att skapa.
Hon halvligger på divanen iförd sina ”Sexy back-mjukisar” som på inget sätt framhäver någon ”sexy back”. Hon tittar på en hjärndöd komedi där Lindsey Loham ska visa sina nyopererade bröst enligt Mr Skin.
Det finns inte ord för hur äcklig hon känner sig när hon ligger där och slevar i sig Ben & Jeremys ”Passion delight ice cream” med skeden direkt från byttan.
Ebba kan inte bestämma sig för om hon ska kräkas upp innehållet efteråt.
Å ena sidan så vore det ju bra med tanke på vikten och så, men samtidigt så skadar magsyran emaljen på tänderna. Dessutom finns det få saker som äcklar henne mer än kräks.
Usch! Hon önskade verkligen att hon kunde slippa sådant… Och bajs, tala inte om det, hon önskar att hon kunde slippa allt sådant. ”Kräk-smiley”

Vandring genom natten hade varit lång. Peter hade undvikit människor i den mån som det varit möjligt. Det var visserligen en man som hade sett honom vid kolonistugorna, men det var nog också den enda. När bilar hade närmat sig i nattmörkret hade han lagt sig platt på mage i vägrenen och täck ögonen med jackärmarna. När han nådde staden hade solens strålar nätt och jämt orkat sig upp över dom lägsta hustaken. Dom flesta människor hade alltjämt legat och sovit när han gjorde sin entré.
Dom gånger han hade sett någon komma mot honom på trottoaren så hade han helt sonika gått över på andra sidan gatan, låtsats sysselsätta sig med skosnöresknytning eller någon annan handling som dolde hans leriga blodansikte.
Dom senaste timmarna hade han spenderat sovande i ett trapphus. Hans gamla portkodstrick fungerade fortfarande.

Nu på morgonen är hans vader helt stela. Två-tre timmar, längre än så kan han knappast ha sovit på den hårda betongen? Peter ställer sig upp med en grimas och försöker stampa bort rigiditeten. Han förväntar sig att han ska få kramp vilken sekund som helst.
Det nattliga besöket hos Otto Mittorin hade gått helt fel. Allt han hade velat var att ge honom en verbal örfil.
Nu vet han inte, vart tog den där kulan egentligen? Ottos hand hade känts lealös när pistolen gled ur greppet. Peter vill egentligen inte tänka på saken men han har svårt att låta bli… och samtidigt, hans uppdrag är inte slutfört än.
Peter gräver i jackfickan och får upp anteckningsblocket som han har burit med sig dom senaste dagarna. Namnen och adresserna har suddats ut av vattnet. Det går inte längre att urskilja något av det som han har skrivit.
Troligtvis kommer han hitta rätt i alla fall, han har varit noga i sina förberedelser, och har en ganska bra minnesbild av alla platser eftersom att han besökt dom i sina rekognoseringar.
Självklart har han inte tänkt låta slumpen spela in, men visst, det finns förstås anteckningar och utdrag från listan som lämnats kvar i lägenheten. Dessa papper finns hos polisen nu. Troligtvis så innebär detta att det kommer att finnas vakter och konstaplar på alla dessa adresser om/när han väljer att besöka dom? Efter incidenten hos Otto lär knappast pådraget minska. Kanske måste han tvingas ändra sina planer?
Peters önskan är förstås att han ska kunna fortgå med sitt uppdrag med så få förändringar som möjligt.
Han vill exempelvis hemskt gärna besöka barnläkaren Henry Usher och fråga honom hur han kan försvara en sådan ondskefull bluff som den som föräldrarna till dom apatiska flyktingbarnen har stått för?
Att Henry själv skulle kunna vara en av alla dom som lurats av media anser Peter vara en omöjlighet, en så pass dålig människokännedom torde vara reserverad till autister och imbeciller.
Han skulle även vilja träffa Jerzy Serneki och diskutera citat som ”brottsligheten har gått ner med 10 % dom senaste tjugo åren”. Peter skulle verkligen vilja veta hur Jerzy har kommit fram till en sådan absurd och idiotisk slutsats? Han misstänker att det finns någon långsökt teori om att anmälningsgraden är större nu än vad den var förr i tiden?
Att antalet akutfall som kommer in till sjukhusen har ökat något enormt skulle väl med Jerzys logik förklaras med att fler människor med allvarliga skador besöker sjukhus nu än vad som var fallet på 70-talet.
Peter skulle även vilja prata med Mona Sehlin, fråga henne hur man som socialist kan acceptera religiös och kulturell fundamentalism som innebär stora steg bakåt i utvecklingen när det gäller exempelvis kvinnor och barns rätt i samhället?
Han skulle även vilja fråga henne hur fiffel med tusentals kronor i media kunde förvandlas till att handla om en chokladkaka?
Var omskrivningen hennes förtjänst eller hade det något att göra med den ”påstådda” vänstervinklingen från media att göra?

Det finns så många frågor kvar att ställa.
Peter förväntar sig inte att han kommer få ett enda vettigt svar.
När han nu står i husets hiss kan han inte låta bli att titta sig själv i spegeln. Den svarta jackan och byxorna är ännu blöta och täckta av lera, sjögräs och näckrosblad. Hans ansikte har fastnat i en desperat min. Där leran inte täcker huden finns istället levrat blod. Han ser lite ut som Mickie Knuckles i Queen of the death match-turneringen, så som hon såg ut när hon gick in i matchen mot LuFisto. Peter försökte le i spegeln för att härma bilden i hjärnan men det är som förgjort, det finns ingen glädje att finna i detta.
Det har det egentligen aldrig funnits, men nu känns det verkligen som om allt lider mot sitt oundvikliga slut.
Hissen stannar vid tionde våningen, dörrarna öppnas och Peter klev ut. Han har tappat masken i det svarta vattnet, så nu går han mot dörren utan någon förklädnad. Nu kommer han som han är. Han önskar verkligen att hon kommer vilja att släppa in honom i lägenheten utan att han ska behöva bruka våld.