Sunday, August 16, 2009

Bok: Det börjar inte här. Kapitel 2 –Sommar Nutid

Det börjar inte här, det börjar långt mycket tidigare, en sjukdom långt gången som snart ska få sin välbehövliga medicin. Peter står framför hallspegeln i sin lilla etta och snörar sin mask. Det är en svart mask, en ninjamask. Masken liknar den som hans favoritwrestlare Hayabusa brukade ha på sig under sin skadedrabbade karriär i Japan. Den här masken skiljer sig dock på några punkter: Den är svart istället för vit/röd och har två korslagda fasces-symboler över munnen samt ett upp och nervänt ”allseende öga” i pannan.
Peter står där och minns ett samtal från förr, ett samtal som etsats sig fast och vägrat lämna honom. Samtalet inträffade strax efter hans föräldrars skilsmässa. Peter bodde tillsammans med sin far Leif på den tiden.
Peter och Leif satt den dagen som så många gånger förr i köket och åt i tysthet. Det vill säga dom talade om allt det som inte kunde brännas. Ingenting fick kännas. Allt skulle hållas inne. Varken Peter eller hans far ville ha det på något annat sätt, det var en outtalad uppgörelse mellan dom bägge.
Men när diskussionen återigen kom att handla om en sportslig framgång för Sverige eller om hur tråkigt väder dom hade fått så sprack det för Peter.
Han hade länge velat berätta men aldrig haft modet. Nu var han tvungen att säga det.
– Pappa, jag trivs inte här
Leif frös till is när orden yttrades. För det första så var han ovan vid att bli tilltalad som ”pappa” även om det ju faktiskt var en korrekt benämning. För det andra så hade han velat att detta samtalsämne aldrig skulle dyka upp. Han ville såklart att Peter skulle få det bra i livet men han hade inte tillräckligt stort självförtroende för att ta på sig rollen som manlig förebild och ledsagare, Leif kunde knappt ens förmå sig själv att laga kvällsmat när han kom hem från jobbet på kvällarna. Leif tog dock mod till sig och ställde den nödvändiga motfrågan.
– Vad är det som du inte trivs med?
–Jag, jag gillar inte dom på andra sidan vägen
Alla som bodde på orten visste vad ”andra sidan av vägen” innebar. Det var där som alla invandrare bodde. Det var Jugoslaver, Turkar och Zigenare. Leif visste detta men höll ändå minen.
– Vad är det för fel på dom som bor på andra sidan vägen då?
– Dom hotas och slåss
– Jag är säker på att ungdomarna på vår sida av vägen också lever rövare ibland, sa Leif och försökte avdramatisera stämningen med ett leende.
– Nej, det är inte alls på samma sätt. Dom där invandrarna gillar att reta dom som är rädda. Jag vill inte gå genom korridorerna för jag vet att det kommer hända något varje gång som jag går förbi där dom sitter med fötterna på bänkarna och spottar pumpafrön över golvet
– Nu överdriver du
– Nej, det gör jag inte, dom är otrevliga, allihop
– Nej du har fel, nu slutar du upp med det där pratet!
Samtalet tvärdog och Peter kämpade för att hålla tillbaka tårarna. Han hade verkligen velat prata av sig och diskutera allt som hänt honom. Han ville berätta om hur dom brukade putta in honom i skåpen. Han ville berätta om killen som tog ut ”tullavgift” på honom när han inte hade visat tillräcklig ”respekt”. Peter hatade ordet ”respekt” så innerligt att han skakade i hela kroppen när han tänkte på det. Han skakade av ilska och han skakade av att rädsla över av att han skulle börja gråta inför sin far. Samtidigt som Peter kände en ilska över Leifs ovilja att diskutera frågan så fick tystnaden honom att känna sig ond, som en ond människa. Hans moral var lägre än Leifs och han insåg det med rodnande kinder.
Leif satt sammanbiten och försökte desperat slå bort tanken på att Peter ju någonstans hade rätt.
Leif hade varit socialdemokrat i hela sitt liv, hade engagerat sig i FNL-grupperna på 70-talet.
Leif hade lärt sig att livet inte var så enkelt som han en gång hade trott men han tänkte att det var något som Peter behövde komma underfund med själv. En bekräftelse från hans sida skulle leda till att Peter skulle se dom ”på andra sidan vägen” som ickemänniskor och den typen av inflytande ville Leif inte ha. Det var bättre att låta bli att tala om problemen och istället låta saken bero. Kanske skulle saker ändras till det bättre om några år även om Leif ärligt talat inte trodde det längre, han hade sett för många löften brytas, för många politiker svika.

Många år har passerat sedan samtalet vid köksbordet när Peter nu står framför spegeln och snörar sin mask. I den dåligt upplysta hallen målar han röda streck under ögonen, svart streck över ögonen. Han förstärker sina redan mörka ögonbryn med svart maskara. Masken sitter på plats nu. Han känner sig redo för strid.

SVT-reportern Bosse Wikdahl är tillsammans med sin fotograf på väg ut till Lidingö för att intervjua Sören von Trapp, en man som tagit strid mot planerna på en flyktingförläggning på orten.
I en av dom stora villorna på Åkervägen bor Sören tillsammans med sin fru Margareta. Dom har bott där i 40 år och har varit gifta under lika lång tid. Dom är pensionärer nu och Sören har all tid i världen till sitt stora intresse: kolonistugeföreningen där han är ordförande. Visserligen har Sören och Margareta en stor trädgård på hustomten, men kolonistugan innebär en härlig gemenskap som inte kan uppnås i hemmamiljön.
Där odlar Margareta sina rosor medan Sören har en liten odling med jordgubbar, potatis och dill. Skörden blir inte stor, men vid midsommarfirandet brukar Sören och Margareta njuta frukterna av sitt jobb och duka hela bordet fullt med Sörens grönsaksskörd och Margaretas rosor. Även om det bara är en dag per år så är det absolut värt besväret.
Tiden innan och efter går inte heller av för hackor, Sören och Margareta kan inte tänka sig något mer avslappnande än att sitta på sina fällstolar vid kolonistugan och dricka en kopp kaffe. Överlag så känner dom sig väldigt nöjda med sina liv, det är fruktansvärt att det nu ska dyka upp något som kan störa detta.
Att det ska byggas en flyktingförläggning i Lidingö är något som har varit på tapeten i mer än tio år nu. Kommunen har blivit lovad en stor summa i stöd av regeringen för uppoffringen och det finns ett skogsområde som skulle vara perfekt för ändamålet.
Sören, som även är ordförande i LP, Lidingös pensionärsparti, blev bestört när han först hörde talas om planerna. Som han sa i tidningen Lidingö-nytt:
”Placerandet av en flyktingförläggning i Lidingö vore väldigt olycklig då den plats som valts ut innefattar urskog med en unik fauna. Att bygga ett stort huskomplex på detta område skulle förstöra miljön och omintetgöra det arvet för kommande generationer.”

Bosse och hans fotograf, som Bosse pinsamt nog glömt namnet på och därför kallat ”du” under hela resan är nu framme vid Sören och Margaretas gigantiska lyxvilla. Huset är så stort att när Bosse tittar upp mot taket så får han samma svindlande känsla som man ibland får när man tittar upp mot ett kyrktorn. Det känns som om huset ska välta över honom.
Bosse tar ett grepp om järnmaskeronen på dörren och slår järnringen mot ekträet.
En halv minut passerar innan Margareta öppnar dörren med ett leende.
– Välkomna mina herrar. Stig på. Sören väntar er i salongen.
– Tackar!
I handskakningsprocessen och artighetsutväxlingarna får Bosse äntligen reda på att hans fotograf heter Paul.
Bosse och Paul visas in till salongen där Sören von Trapp sitter i en grön läderfåtölj som ger ifrån sig ett högt pruttaktigt ljud när han reser sig för att välkomna sina gäster.

Trots att det är sensommar så är värmen olidlig när Peter går genom staden. Blickar följer honom vart han går, en man med ninjamask är inte en vanlig syn i staden även om antalet galna människor på gator och torg närmast exploderat sedan sinnessjukhusen stängde i början på 90-talet. Peter har gett sig själv ett uppdrag idag. Han ska stå utanför McDonalds nedanför Klarabergsviadukten. Bara stå där, inte provocera någon, inte säga något om han inte först blir tillfrågad. Det är ett test och Peter vet redan vad utgången kommer bli.

Bosse Wikdahl tittar in i Pauls kamera och kör sin påa.
– Jag står här med Sören von Trapp, initiativtagare till protestlistan mot kommunens planer att bygga en flyktinganläggning här i Lidingö. Du motsätter dig alltså bygget?
– Ja, och det är inget fel på flyktingar, det är säkert trevligt folk, men detta är verkligen helt fel plats att bygga på. Det är urskog som dom vill in och hugga ner, och då måste jag som naturälskare opponera mig
– Så det är inte själva flyktingmottagandet som du motsätter dig?
– Nej, jag har många vänner från andra länder och på 70-talet så arbetade jag genom Lutherska världsförbundet med bistånd i Afrika. Så nej, flyktingarna skulle säkerligen inte vara några problem. Det är dom hiskeliga grävmaskinerna och bulldozrarna som skrämmer mig. Snart har vi ingen skog kvar alls i det här landet efter alla stormar och vägbyggen. Vi måste tänka på arvet till våra barn och barnbarn

Peter står helt stilla och inväntar saker att hända. Den första halvtimmen har varit lugn. Ingen har gjort mer än att blänga på honom. Runt hörnet från trappan ner från Systembolaget och Apoteket ser han en storväxt kille med ”World Class-linne” och kamphund komma gående. Peter förbereder sig på vad som kan komma att ske. Han spänner sig i hela kroppen och blundar. Brottarkillen går rakt emot honom och ser inte ut att vilja väja men i sista sekund så tar killen ändå ett steg åt sidan. Hunden gläfser men käftarna slår igen på behörigt avstånd från Peters lår.

I samma ögonblick bara något kvarter bort sitter Mikael Festivus, chefredaktör på tidningen ”Stan” och skriver morgondagens ledare. Han ska författa något om dödsmisshandeln i innerstan där en femtonårig kille dog. Mikael sätter fingrarna mot tangentbordet och börjar skriva.

Var är Sverige på väg egentligen när barn dödar barn? Det som hände på Kungsholmen med Francisco Numas död som utgång ska inte kunna ske, ändå ser vi det hända gång på gång.
Nu måste vi alla säga stopp och visa att vi inte tolererar detta längre! Med kampanjer på både Myspace och Facebook har frågorna tagits upp på allvar. Vi vågar diskutera ämnet nu, och vi vågar fråga ”varför sker det?”.
Svaret finns i skolan och hos föräldrarna. De killar som misshandlade Francisco kom alla från välbärgade hem, men något saknades dom –Kärlek!
När fick dessa barn en kram senast? Varför brydde sig inte deras föräldrar eller lärare om vad de gjorde på sin fritid?
Det handlar om respekten för andra människors liv. Varför lär inte skolorna ut att en spark mot huvudet faktiskt är dödlig? Är multiplikationstabellen och betyg verkligen viktigare än kärlek?
Varför tar föräldrar inte tid till att älska sina barn?
Varför tillåts inte barn vara barn?
När jag för ett halvår sedan skrev min krönika om dom sjuka normer och ideal som finns inom Stureplansvärlden så fick jag en del kritik för att jag lyfte upp ett problem som många ansåg vara oviktigt. Det verkar som om jag fick rätt även där, för igår dök ännu ett fall upp: en svensk rik kille som våldtog en tjej bara för att hon klädde sig på ”fel” sätt.
Han hade kallat henne ”Bang-gang-hora” i ett SMS som han skickade till sin vän efter våldtäkten.
Ungdomar idag lever i en värld där man rankas efter hur man ser ut och hur dyra kläder man har. Det är en hård och förkastlig värld där rikast vinner.
Nu måste vi alla se till att det som skedde på Kungsholmen och med Sturepansvåldtäkten inte sker igen. Tyvärr så motarbetas vi, folket, av ett ickefungerande domstolsväsende där de skyldiga går fria och där offren tvingas svara på förnedrande frågor om sexvanor och om hur ofta dom är ute och festar.
Nu är det dags att vi står upp som en man och med gemensam röst ropar ”STOPP det räcker nu!”


Mikael knäpper fingrarna bakom huvudet, blundar och ler. Han känner sig så jävliga nöjd när han lutar sig fram och trycker på ”send”. Ett gott dagsverke, en välförtjänt lön. Han kunde kanske fått med något om att straffen borde vara längre och hårdare för våldsbrottslingar men väljer att spara det till en framtida krönika.

Det är underligt hur lugnt det är, tänker Peter. Han kan inte riktigt greppa att han kunnat stå på samma ställe i 45 minuter nu utan att få stryk. Det är nästan så att han känner en viss besvikelse.
Hundkillen var förvisso otäck, men Peter hade räknat med något värre.
Men just när man börjat känna lugnet, det är då det sker, inte sant?
Ett gäng på fem personer kommer ut från McDonalds. Peter hade inte sett dom gå in vilket måste innebära att dom suttit inne på Mac-Dee i mer än 45 minuter.
Den ena killen, Mourat, som verkar vara gängets ledare ser först inte Peter, men efter att en av hans polare petat honom på axeln och gestikulerat bort mot Peter så får han plötsligt ett elakt leende på läpparna och går fram mot Peter med bestämda steg.
Peter känner igen denna situation från många gånger förr. I högstadiet och gymnasiet var det samma sak. Han hade ingen mask då, det är enda skillnaden.
Nu när han har masken på sig så känner han sig stark och modig. Blicken ut genom maskens hål får situationen att kännas surrealistisk. På något sätt känns det som om inget kan hända honom, som om detta inte är på riktigt. Peter sänker inte blicken när Mourat går fram till honom, det hade han alltid gjort förr om åren. Peter är någon annan nu, han är en fiktiv person i en fiktiv värld. Som sådan har han svårt att känna rädsla.
– Tjena!
– Hej, svarar Peter.
– Snygg mask!
I samma ögonblick som ordet ”mask” formas över Mourats läppar så tar han samtidigt ett grepp om Peters mask och försöker dra av den.
Peter tar ett grepp om Mourats handled och vrider runt armen tills Mourats ansikte formas till ett ljudlöst skrik. När armen inte längre är i närheten av masken så släpper Peter greppet.
– Du borde veta bättre än att försöka dra av wrestlaren hans mask
– Wrestlare… Hahahaha!
Mourat kan inte hålla tillbaka sitt garv och Peter är medveten om att formuleringen lät löjlig.
– Tror du att du är Hulk Hogan eller? Jag ska faan cutta dig!
Mourats vänner som fram till nu hållit sig i bakgrunden tar några steg framåt men det är fortfarande tydligt att Mourat är ledaren. Ingen kommer ingripa om inte Mourat uttryckligen begär det.
Mourats greppar efter något i jeansfickan. En stillett. Kniven hinner knappt upp ur fickan innan Peters armbåge slår mot Mourats näsben och stilletten faller till marken.
För en sekund står Peter chockad över vad han just tagit sig till innan ett slag i bakhuvudet får honom att vakna upp tillbaka till verkligheten igen. Mourats hejdukar står nu över honom och matar honom med hårda slag och sparkar. Trots att slagen och sparkarna gör ont så kan det inte mäta sig med den brinnande smärta som han plötsligt känner i armen. Stilletten! Någon måste ha plockat upp den från marken och använt den på honom! Peter hade verkligen kunnat ge upp där och då, men en inre kraft som inte kan förklaras i världsliga termer får honom att komma upp på fötter igen.
Peter tar ett språng mot McDonaldsskyltfönstret och hinner precis klämma sig mellan väggen och dom greppande händerna. Han fortsätter springa mot trappen ner mot tunnelbanan där han stannar för att pusta ut. Dom kommer mot honom nu med Mourat i spetsen. Peter upplever ögonblicket i slow-motion. När Mourat kommer tillräckligt nära så tar Peter ett steg åt sidan, trycker ut höften och med armen svingar han Mourat ner för trappan. En duns, sedan tystnad. Dom andra killarna stannar till i sina steg.
När Mourats kropp ramlar ner för trappan och slår huvudet i betongen längst ner, så hör Peter en välbekant röst i sitt huvud. Han har hört den där rösten säkert tusen gånger på youtube. Det är wrestlingkommentatorn Joey Styles röst, och orden som han hör är tagna från ECW-matchen mellan Sabu och Chris Benoit
– Oh my god! Did you see him land on his head!? I think he... I think he broke his neck!
Men till skillnad från Sabu så rör sig inte Mourat efter smällen, han ligger kvar och blod börjar sippra ut genom hans ena öra.
Joeys röst avbryts snart av ljudet från gängmedlemmarna som nu närmar sig Peter med stormsteg för att göra upp en gång för alla. Peter är snabbt på fötter och börjar springa över gatan mot T-centralen. Ett försprång på ett tiotal meter bildas tack vare en bil som kommer i vägen för dom jagandes framfart. Det är omöjligt att springa ifrån dom, det vet Peter, men han är expert på att gömma sig och försprånget som han fått är tillräckligt för att han ska kunna lura dom.
Direkt när han kommer in i stora hallen på T-centralen så svänger han åt vänster och går lugnt och stilla in i blomsterhandeln. Kassörskan tittar på honom med skräck. Han ställer sig bakom en pelare och från denna position kan han se hur det decimerade gänget fortsätter sitt jagande ner för trapporna mot Pendeltåget. Fullständigt utpumpad och blodig vänder han sig mot kassörskan
– Jag… Ber om ursäkt… Om jag skrämde dig
– Det… Det är lugnt
– Jag ska gå nu, förlåt
Peter går tillbaka mot utgången och fortsätter sin vandring i staden, en vandring som inte kommer att ta slut på flera timmar.

3 comments:

  1. Det var som fan! Jag tror vi har en riktig författare här som bloggare ;-) BRA!!

    ReplyDelete
  2. Härligt..Det här ser jag fram emot :)

    Och jag har precis slagit vad med mig själv om en SPA-weekend om jag har rätt i hur jag tror poängen kommer att visa sig vara.

    ReplyDelete
  3. Milla, tror du det? Hmm, ja du får väl se :)

    ReplyDelete