Den stora resan

Nu har sista avsnittet av ”Den stora resan” sänts i SVT. Debatten gick het redan innan första avsnittet hade visats. Den Namibiska stammen hade visst inte fått tillräckligt mycket betalt enligt någon organisation som arbetar med att hjälpa naturfolk.

För mig var den frågan alltid helt egal, men skit samma nu är den i alla fall löst till allas belåtenhet.

Om jag ska kritisera programmet för något så är det att mycket av det som visats har varit ren etnoporr. Det tycker jag verkligen.
Det är många delar av serien som känns sökta och regisserade.

Först av allt har vi den ”verklighet” som man valt att följa.
Visst, man kan göra en dokumentär i Sverige och bara filma samer som sysslar med renskötsel, men det vore inte ens en sann bild av samer som grupp eftersom att det inte visar att samer faktiskt tillhör det svenska samhället i en större kontext.
Samma sak är det med detta program. Det kan skönjas att kopplingen till civilisationen finns där någonstans i bakgrunden men den biten har klippts bort för att illusionen av äktheten inte ska brytas.

Man måste kunna dokusåpauppläggen för att märka dom små detaljerna.
Det är subtila saker som lyfts in från produktionsbolagets sida för att väcka känslor och reaktioner. Det kan vara allt från ett arrangerat bröllop till en skapad ångestfylld slakt.
Det är tårar och skratt som man är ute efter naturligtvis.
Misslyckad Honungsjakt, utflykt till bildskönt vattenfall, kanotbygge i djungeln.

Man ser att det finns en storyboard, en punktlista: uppdelad dag för dag, timme för timme.

Man måste bygga karaktärer också. Den där snubben med vassa tänder kan spela rollen som den roliga farbrorn. Han med näsan kan vara den pretentiöst nyfikne upptäcktsresande med tropikhatt i 2000-tals-tappning.

Killarna som spelar boll paras samman i ett skapat hyllningstal om varandras likheter och olikheter med ambitionen att skapa en ”soul brothers-scen”.
Tänka sig, två människor som skiljs av tusentals mil av hav och land kan sparka boll tillsammans? Fantastiskt!

Hade mötet skett på en skolgård i Sverige hade den varit glömd fem minuter efter rasten, nu är det ett minne att spara för livet: ett möte som gett djup insikt och förståelse.

Närbilder på gråtande ögon vid avskedet. Drottning Silvia-vinkning från en motorbåt med John Lennons ”Imagine” som inramning.
Reflektion vid hemkomsten ”Tänk så fantastiskt, vi har el och rinnande vatten, vi har alltid tagit det för givet förut!”

Men så finns det även andra delar där innerligheten lyser igenom.
Det finns många saker hos naturfolken som är eftersträvansvärda: Sammanhållning, enkelheten, den ärliga avsaknaden av sociala spel.

Jag kan önska, kanske inte på riktigt, men i fantasin, att jag själv hade kunnat göra den där resan. Slippa allt det här ett tag. Skita i bloggen. Skita i jobbet.
Slippa den självpåtagna pressen att hålla mig ajour twentyfourseven. Slippa känna kravet att vara kreativ varje jävla dag!

Det finns naturligtvis delar av den västerländska kulturen som är underläget den efterblivna.

Men samtidigt vet jag att bilden är väldigt förenklat.

Så roligt är det inte alltid.
Så roligt är det inte när västerlänningarna försvinner med sina scheman och kameror.
Så roligt är det inte när det skapade scenariot försvinner och byborna flyttar ut från sina bajshyddor, tillbaka till plåtskjulen i civilisationen. Så roligt är det inte när man förstår att kvinnornas flätkorgsförsäljning på marknaden kanske faktiskt gäller stammens överlevnad.

Vardagen kan nog vara ofantligt trist, arbetsam, torr/regning (beroende på miljö), hungrig.

Och sedan då det där andra.
Det visas då och då: kvinnans roll som underställd mannen går som en röd tråd genom serien. Inte bada tillsammans, inte sitta i varandras sällskap. Inte göra manliga sysslor som att skjuta med pilbåge. Veta sin plats vid grytan.

Vår västerländska verklighetsflykt med materiella ting är ett dåligt substitut för sammanhållning.
Men samtidigt som vårt individsamhälle på många sätt gått till överdrift så förekommer samma flykt till fantasins värld även bland naturfolken. Jag kan inte tänka mig något annat.

Även där måste man hysa en dröm att våga sig på att se världen. Att komma någonstans. Att bli något mer. Att sticka ut.

Jag antar att sökande är något som alla människor har gemensamt.