När verkligheten kommer ikapp

Jan Helin knäpper händerna bakom huvudet och firar av ett leende. Han känner sig nöjd med sitt dagsverke. Det är lite upphetsande kan man tänka sig? Min gissning är att han känner sig som en fjortis som nyss lagt upp bröstbilder på snyggast.nu.
Besökssiffrorna skjuter i höjden, alla blickar vänds mot honom och hans tidning.

Det där partiet med ett väljarstöd på 4-5 % har blivit en lyckosam följetong i Aftonbladet.
Sida upp och sida ner med hiss och diss. Bad cop, good cop med Ronnie Sandahl, Lena Sundström, Johanne Hildebrandt och Jan Guillou.

Projektet har blivit mångt mer ekonomiskt givande än vad den där uteblivna reklamkampanjen någonsin hade blivit (för båda parter).

Kanske har projektet gett mer bling bling i kassan än Anna Anka-artiklar och videoklipp från en Ding-ding värld tillsammans?
Det har kanske inte gett lika mycket Ka-ching som plustjänster och Kanal 5-producerade nyheter färdigpaketerade av Dan Panas, men ändå, närapå.

Men den politiska vinningen då? Jan vill ju knappast att Sverigedemokraterna ska gå framåt i valet 2010.
Hur går det med det projektet?

Det går rent åt helvete naturligtvis. Läsarna chockas inte av Jimmie Åkessons budskap: tvärtom, 90 % av kommentarerna stödjer Jimmies ”rasistiska” utspel.
Läsarna upplever det som befriande. Det är skönt att någon säger det som man själv blir offentligt hudflängd om man vågar uttrycka.

”Men ni kan väl se att dom är rasister!!!” Det är nästan så man hör orden uttalas när man tänker på dom. Med gråten i halsen liksom.

Nästan ingen reagerar på det desperata skriket.
Dom flesta känner sig bara jävligt trötta och blasé när dom tänker på hur mycket skit man ska behöva stå ut med innan tålamodet tryter.

Okej, vi kör på en dag till! Kom igen nu, arbeta upp lite humanism och förståelse i dag också!

Så man kör lite mantran för sig själv för att inte tappa hoppet: ”Det kan inte vara lätt att komma hit från krig och elände!” ”Var inte så jävla sentimental, det var inte bättre förr!” ”kriminaliteten har INTE gått upp” ”Det blir säkert bättre när sossarna kommer till makten igen…”

Och folk går igenom den där processen hela tiden. Varje dag!
Ambitionen är berömvärd, eftersträvansvärd till viss del. Och FRUKTANSVÄRT jävla naiv.

Men så spricker det tillslut. För det var väl aldrig så vi lärde oss? Det var väl inte meningen att vår solidaritet skulle få oss att springa med kutad rygg?

Det har ju börjat likna krigets vanvett nu.
I natt brann bilar i förorten som jag en gång i tiden kallade mitt hem.
Snart når verkligheten hela vägen in till innerstaden.

Eller faktiskt, till viss del har den redan nått dit.
Kolla bara på hur vissa journalister och kändisar ständigt balanserar på den där tunna gränsen av vad som är okej att säga i ett öppet och fritt samhälle som Sverige.

Snart slår det över. Snart säger någon något omlämpligt som ”vi borde kanske minska invandringen något”. Sedan slår det över totalt. Jag nämner inga, men ni vet säkert några av dom namn som jag tänker på.

Röster som försvarar SD i någon slags yttrandefrihetsprincip växer sig starkare hela tiden.
Det är ganska tydligt vilken lapp dom kommer att lägga i valurnan.
Officiellt socialdemokratiska och vänsterpartistiska då, men inofficiellt… Tja ni vet.

Det är som en jävla tryckkokare. Kan ni se hur locket dallrar av den pressande ångan?

Hur kunde allt gå så fel? Var tappade vi folket?
Frågorna plågar Jan, men glädjen över läsarantalet och reklamintäkterna gör att tanken snart slås bort.
Men ändå, hur gick det till?

Ett stockkonservativt parti. Ett parti som står för en gammalmodig, kristen värdegrund.
Ett parti som talar om HÅRDARE straff (som om dom mest kriminella länderna i världen inte redan har prövat det konceptet).
Ett parti som har Islam som förklaringsmodell trots att det bara är ETT uttryck bland TUSEN i efterblivna kulturer där synen på kvinnan, mannen, homosexuella etc. tillhör medeltiden.

Det är galet! Men vad väntade sig dom andra partierna egentligen? 4-5 % av Sveriges befolkning är till och med beredda att köpa löjliga Bullerbynparalleller för att rädda vårt land. Dom andra partierna har kategoriskt vägrat att lyfta upp den ENDA viktiga frågan trots att dom haft chansen i så många år.

Tänka sig, hela vägen fram till år 2010 fick det galna projektet pågå utan att någon vuxen kom och lade sig i!

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5978661.ab
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5978661.ab