Nej, jag hade inte varit nazist i Tyskland under Hitlers styre

För flera år sedan gjorde jag ett test på Internet. Det var ett test där man undersökte huruvida man hade varit nazist i Hitler-Tyskland eller inte?

Det var ett banalt test, men resultat var entydigt: jag hade INTE varit nazist.

Det är förstås väldigt svårt att sätta sig in i hur det hade varit att leva i 40-talets Tyskland. Hur mottaglig hade man varit för propaganda? Hur hade man hanterat grupptryck och lögner i media?

Min initiala tanke när jag såg resultatet var ett ifrågasättande.
Jag gick länge med skuldkänslor för min ”islamofobi”, för att jag inte svalde allt snack om Bush som djävulen, och mångkulturen som Sveriges frälsning.
Jag brottas fortfarande med dom känslorna: plågar mig själv med ifrågasättanden: ”Mina tankar är fel, dom borde ersättas med ”finare”, ”renare” och ”vänare” diton”.
Självklart hade jag varit nazist!

Jag tillskrev förvisso detta scenario dom flesta från vänstern också.
Jag tänkte på hur mycket vi är barn av vår tid, hur mycket miljö och kultur verkligen påverkar. Det hade varit mer eller mindre omöjligt att behålla ett kritiskt tänkande i en tid utan det medieflöde som vi har i dag.
Hela världens nyheter finns bara ett knapptryck bort.
Riktigt så enkelt var det naturligtvis inte 1936.

Men sedan något år tillbaka har mina tankar svängt angående resultatet på det där testet. Jag har börjat förlika mig med att resultatet kanske var rättvisande? Jag hade nog inte varit nazist trots allt? Aldrig någonsin om jag tänker efter. Inte under några förutsättningar alls faktiskt.

Jag är för känslig för orättvisor, för blödig.
För mycket människokännare för att börja tro på troll och häxor när det finns så mycket verklig ondska i världen.
Jag går inte på medialögner.
Jag lyssnar inte blint på vad folk säger, varken till höger eller vänster.
Jag hade ALDRIG kunnat ha ras som förklaringsmodell.
Jag hade ALDRIG kunnat bli ett judehatande svin.

Det mest troliga scenariot är att jag hade ställt mig utanför galenskapen helt och hållet. Jag hade varit en icke-utagerande Travis Bickle om ni så vill.

Jag hade inte dött i ett läger för min övertygelse heller. Jag hade hållit mig anonym och inte ifrågasatt orättvisorna utåt sett. Troligtvis hade jag gråtit på nätterna och skrivit ner mina tankar i en dagbok väl gömd bakom bokhyllan.
Jag hade varit minst lika feg och konflikträdd som jag är idag. Anonym som en bloggare med en löjlig psedonym.

Sedan slog det mig! Det var naturligtvis så som verkligheten var för dom flesta i Hitler-Tyskland! Dom flesta ville naturligtvis bara vara i fred. Dom ville inte slåss.
Parallellen kan dras till dagens muslimer. Visst är Islam ett hot. Den politiska grenen är minst lika farlig som nazismen. Men Niqab är än så länge ett ovanligt plagg i Sverige. Dom flesta muslimer slarvar med sina fem dagliga böner, köper saker på krita. Dom flesta muslimer hyser inga planer på att döda sitt värdfolk. Majoriteten av Sveriges muslimer vill inte ha Sharia-lagar i Sverige (även om det är oroväckande många som önskar detta).
Dom flesta vill naturligtvis bara vara i fred.

Dom personer som hade legat i farozonen för att bli utagerande nazister i Tyskland under Hitlers styre är människor som blint låter sig styras och domderas.
Människor som följer starka ledare utan att ifrågasätta eller analysera.
Folk som INTE plågar sig själva med skuldkänslor och ifrågasättanden.

Jag snackar om människor som peppar sig själva med politiska brandtal och eggande sånger.
Folk som ingår i grupper där man ryggdunkas, och där alla delar samma övertygelse.
JA-sägare som umgås med andra JA-sägare.
Jag snackar karriäristpolitiker nu. MUF-are och SUS-are.
Dessa chinosbärande nickedockor hade gjort sig bra i rollen som Gauleiters.
Till sin hjälp, med det mer ”handgripliga” hade dom haft dagens våldsextremister: nazister, Islamofascister och AFA-iter.

Jag hade inte varit nazist i Hitler-Tyskland, mitt förakt för dessa grupper hade varit för starkt.