Friday, January 8, 2010

Filmer som bygger på ”verkliga” händelser

Häromdagen visade SVT filmen Svarta nejlikan med Michael Nyqvist i rollen som Sveriges Chile-ambassadör Harald Edelstam. Filmen handlar om dennes räddningsaktioner av politiska flyktingar under Augusto Pinochets militärkupp 1973.

I filmen får man bland annat se den stiliga kvinnotjusaren Harald gå runt bland tortyroffer i Nationalstadions katakomber. Han försöker tala vett i soldaterna med en pistol riktad mot sin panna.
Han lyfter ett flickebarn över en järngrind samtidigt som barnets mor dras in bakom en bil och skjuts till döds. Han tvingas bevittna en avrättning av en högt uppsatt militär etc.

Filmen visar helt enkelt en massa hemskheter som den verkliga Harald Edelstam aldrig var i närheten av att uppleva.

Jag älskar verklighetsbaserade filmer, men alltid när jag sett en sådan film så måste jag ta reda på hur det VERKLIGEN var.
Jag vet att filmer som utger sig för att vara verklighetsbaserade sällan är mer än BASERADE på sanningen.

Som filmmakare har man inte, och ska man inte ha kravet att vara sanningsenlig. Den konstnärliga friheten är värd att försvara. Däremot vore det nyttigt om tittarna var införstådda med vilka spelregler som gäller. -Jag tror inte att alla har det där riktigt klart för sig.

Det finns säkert människor som ser filmer som JFK eller Zodiak som absoluta faktafilmer. Men jag lovar er, gör ni det så är ni djupt lurad.
Filmmakare har sällan någon annan ambition än att roa. Dom kan helt sonika lägga in bärande karaktärer som inte existerar i verkligheten, överdriva händelser in absurdum för att skapa större dramaturgi, ändra den kronologiska ordningen för att få fram tydligare poänger etc.

Problemet är naturligtvis att människor generellt sätt är för lata för att ta reda på informationen själva. Dom låter sig matas av historier som ÄR för bra för att vara sanna.

Jag blir uppriktigt rädd när människor rakt av köper händelserna i en film som Valkyria. Dom ANTAR att Claus Schenk von Stauffenberg verkligen var sådär nära att lyckas störta Hitlers regim.
Dom ANTAR att Himmler verkligen stod där på sitt kontor med en cyanidampull under tungan, sekunder från att gripas.
…Och Varför skulle dom inte anta, det är ju så som verkligheten presenteras i filmen…

Denna naivism ser jag bevis på jämt och ständigt. Vänner, bekanta, arbetskamrater. Folk som sett något ”häpnadsväckande” på TV som dom vill förmedla: Folk som inte lärt sig att ifrågasätta saker som presenteras för dom helt enkelt.

Inte så konstigt kanske eftersom att sanning är så jävla ohipp i Sverige: Jag menar, det är ju jävligt mycket coolare att TRO att Bush raserade World trade center-tornen än att sådär lite torrt och tråkigt VETA att dom störtades av USA-hatande islamist-terrorister.

”Aftonbladet ljuger” är en fras som man kan lära en apa, men ”HUR och NÄR ljuger Aftonbladet?”, där blir det lite svårare för dom allra flesta.

När ljuger dom i filmer? När överdriver dom? -Ta reda på det själv nästa gång istället för att anta.

Det är tyvärr allt för lätt att förstå varför propagandan är ett sådant effektivt vapen…

2 comments:

  1. Försöker att först vad du skriver har jag summerat rätt? Det vi drabbas av och jag tror du försöker att säga, är att allt fler allt mer är åsiktsmaskiner oavsett media, fakta försummas mer och mer.

    ReplyDelete
  2. Det är möjligtvis så att fakta försummas mer och mer. Jag tror dock inte att så är fallet. Jag tror att den "verklighet" som presenterats genom årtusenden (muntligt, i skrift, genom medier etc) nästan alltid haft en tydlig avsändare och agenda. Sanningen har kanske aldrig varit speciellt populär, men i dessa tider då all info finns en knapptryckning bort så blir det ganska tydligt att man matas av tillrättalagda bilder och åsikter: och det borde verkligen vara uppenbart för alla, speciellt ungdomar.
    Ändå ser jag bevis på okritiskt tänkande varje dag. Folk köper storys rakt av: orkar inte ens ifrågasätta det som presenteras för dom.

    ReplyDelete