Dom feta åren är förbi, ni tjänar för mycket pengar!

Jag skriver sällan om orättvisor gällande löneskillnader i vårat samhälle. Till stor del så beror det på att jag känner ett visst mått av ”spoiled brats” när jag tänker på ”fattiga” arbetare som tror att en lön på 20 000 kr i månaden är samma sak som att leva på existensminimum.
Dom kan inte greppa vad det innebär att tvingas livnära sig som tidningsutdelare eller telefonförsäljare med jobb 20 timmar i veckan och en timlön på 80 spänn (ingen betald semester, ingen sjukersättning, ingen anställningstrygghet etc). Dom kan inte greppa hur det är att leva som fattigpensionär, arbetslös eller sjukskriven.
Jag har aldrig tjänat så bra som jag gör nu, och det är ändå långt under snittet.
Jag brukar få ut ungefär 15 000 kr efter skatt, och av dessa så sparar jag ca 5000 kr.
Jag spenderar helt enkelt inga pengar.
Jag vet att jag är extrem, det är inte rättvist att jämföra en kuf som mig med en normalt funtad människa, men pga min snålhet så har jag väldigt svårt att förstå alla dessa big spenders i företagsledningarna. Varför är det över huvud taget möjligt att ha en månadslön på över 50 000 kr i månaden?
Hur många bilar och resor ska man köpa egentligen?
Hur mycket kläder och mat ska egentligen handlas?
Kort sagt, allt det här pratet om miljonbonusar och höga löner är för mig helt perverst.
Argumentet att svenska chefslöner MÅSTE vara höga pga den internationella konkurrensen köper jag inte för fem öre. Om någon inte kan göra sitt jobb bra bara för att dom inte får mer än 50 000 kr i månaden så tycker jag att man kan leta efter en ny kandidat till jobbet.
Måhända är min önskan om lägre löner en naiv kommunistdröm: det må så vara, jag får väl fortsätta drömma då.

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/artikel_2601953.svd