Mannen som gör vad som faller honom in II

Jag har börjat slänga mat. Jag vet, det är helt absurt. Det är ju aldrig så man lär sig!
Det finns en stark inneboende kraft hos mig som skriker att det är fel. Det är den där
U-landsskulden som ligger och gnager i bakhuvudet, ni vet ”tänk på barnen i Biafra”.
Tidigare har jag blivit förbannad när folk har lämnat kvar mat på tallriken.
Men jag har nått av insikten nu: jag behöver inte spara på allt. Jag kan faktiskt slänga saker.
Jag har råd med det. Folk i Afrika blir inte mättare av att jag svullar i mig det sista när hungern sedan länge har mättats.
Insikten har nåtts i samband med att jag ville göra något åt min övervikt. Jag vill gå ner i vikt och jag tror att metoden är oslagbar: jag äter bara tills mättnad har uppnåtts.
Jag får unna mig något gott i veckan, men försvinner sedan suget så kan jag slänga det jag har kvar. Som häromveckan: jag fick ett plötsligt sug efter pepparkakor och grönmögelost. När osten var uppäten kvaststod ett halvt paket pepparkakor.
Hade jag sparat på kakorna så hade jag ätit upp dom slentrianmässigt trots att jag inte längre hade suget. Nu valde jag att slänga dom istället. Det var svårt, men känslan efteråt var lättande (som när man betalat in en stor räknig).
Det kändes skönt, jag kommer fortsätta mitt värv.