Jätten Dumdum existerar inte i min begreppsvärld

Jag läste ”Mig äger ingen” när den kom ut för något år sedan. En väldans bra bok, en sann och ärlig bok. Åsa Linderborgs porträtt av sin far var förstående och förlåtande, även om han på alla sätt och vis var en looser. Jag tror många kunde känna igen sig i det porträttet: Alla människor lyckas inte med det dom tar sig till i livet helt enkelt.
En del super bort sin charm, andra stammar sig högröda så fort det blir på allvar.
Att man haft det tufft i livet betyder dock inte att man skulle ha sämre känsel eller luktsinne. Tvärtom, sensorerna är faktiskt oftast mer intakta hos folk som mött motgång i livet.

Jag kan själv känna igen mig i Åsas porträtt av sin far.
Jag har själv inte läst alla böcker som man ska ha läst. Jag har inte gått alla dom där högskoleutbildningarna, eller jobbat på den där hippa reklambyrån. Jag har slitit i låglöneyrken sedan jag gick ut gymnasiet. Men JA, om jag hade varit liberalvänster av klassiskt innerstädmått så hade jag säkerligen tagit mig epitetet ”intellektuell” utan att tveka.

Åsas pappa kände samma oro som jag. Han såg hur samhället blev sämre och sämre. Han vågade knappt ens säga det rakt ut. Jag tror till och med att han tvekade att säga vad han tyckte inför sin egen dotter (precis som jag själv tvekar inför min far och mor).

Förlåt, jag ska inte tillskriva en för mig okänd människa fler egenskaper nu.
Jag ska inte gå samma väg som Åsa gör i sin krönika.
Men det är faktiskt så jag känner när jag läser Åsas fantasier om Sverigedemokrater: det är på sätt och vis sin egen far som hon attackerar när hon blandar ihop oroliga människor med våldsälskande nazister på Info-14.

Skillnaden är inte ens hårfin för den som vågar ta av sig PK-glasögonen för ett ögonblick.
Men det är klart, på innerstadsredaktionen så ser man kanske inte skogen för alla fräcka Cafe latte-ställen. I innerstaden så behöver man kanske inte bry sig om gruppvåldtäkter på tolvåringar i Hovsjö?

Om jag har förstått det hela rätt så är Åsa rädd eftersom att hon har hängts ut på info14. Jag vet inte riktigt vilka Info14 är men det är någon slags Nazister med allehanda konspirationer och Judehat. Jag har varit inne på deras sida någon gång (know your enemy) och det är helt galet att Åsa i sin krönika försöker koppla samman sådana som sin far med dessa nazistgalningar.
- Men fine, Vi säger väl så.

Jag förstår samtidigt Åsa rädsla. Jag förstår att hon har svårt att se skillnaden mellan dom hårda mejl hon får från Sverigedemokrater, kontra det hot som Info-14 utsatt henne för. En räddhågsen kille som jag själv hade blivit minst lika rädd. Hade jag fått något som ens liknade ett hot mot så hade jag nog aldrig mer lämnat min lägenhet. Då hade även jag sett spöken bland Ungvänstrare och SSU:are…

Men att Åsa får motta argsinta mejl när hon påstår saker som att ”det går hundra högerdåd på ett som kan tillskrivas vänstern” är inte konstigt.
Tvärtom så är det ett sundhetstecken att folk reagerar på medialögner (enligt Säpo har var tredje Sverigedemokrat hotats, överlägset mest av alla partiers företrädare).
Att det fortsatt bara är män (eller i alla fall huvudsakligen män) som mejlar till Åsa när hon ljuger är förstås en indikation på att vi har lång väg att gå innan vi är fullständigt jämställda i det här landet. Det är fortfarande fult för kvinnor att sätta sig in i samhällsfrågor.
Jag vet dock inte om jag skulle tillskriva kvinnors tystnad till någon form av naiv humanism. Faktum är att jag dom senaste dagarna har hört tjejer på jobbet säga att man borde skära kuken av alla män som våldtar.

Vi lever alltså i ett samhälle där det är mer politiskt korrekt att säga att kukar ska avlägsnas med kniv från kroppen, än att säga att våldtäktsmän som inte är svenska medborgare borde utvisas…
Herre gud, ibland vill jag bara nypa mig själv i armen och vakna upp från den här surrealistiska mardrömmen.

http://www.aftonbladet.se/kultur/article4866058.ab