Musik och film påverkar oss

Det är inte speciellt hippt att påstå att musik, film och andra kulturyttringar påverkar oss människor. Eller rättade sagt, när det gäller den välgörande effekten så är alla rörande överens (man blir glad av musik), men påstår man att våldsam musik och misantropisk film skulle påverka oss negativt så är man en tråkig moralistisk gubbe. Låt mig då ta på mig rollen som gubbe. Jag gör det så gärna.
Lill Lindfors sjöng att musik ska byggas utav glädje. Det är ett ganska tråkigt och livlöst förhållningssätt till skapandet men samtidigt är det naturligtvis den friskaste approachen.
När jag lyssnar på mörk dronemusik i stil med Thrones och SunnO))) så är det ju knappast glädje jag känner, det är en vurm för det tungsinta. Om jag lyssnar på våldsironisk hiphop i stil med Ungdumshälsan eller De 6 apornas armé så pumpar adrenalinet. Om jag tittar på Container av Lukas Moodysson känner jag näppeligen samma sak som efter att jag sett Björn och Bennys Mamma Mia.
Varför är det så fruktansvärt tabu att påstå att TV-spel, filmer och musik verkligen påverkar oss? Vi kan ta skolskjutningen i Columbine som exempel. Där hade vi sju vänner som kallades sig Trench coat maffia (varav två begick dödandet i slutändan). Dom sju vännerna kom från den övre medelklassen och umgicks i stort sett dagligen.
Chris Rock tog i en av sina ståuppshower upp det faktum att dom var sju till antalet på följande sätt: ”There were seven of them. Seven!? I haven´t had seven friends in all my life!”.
Alltså, vi kan inte skylla på sociala faktorer som ensamhet eller fattigdom i det fallet.
I dag sitter säkerligen hundratusentals ungdomar med massor av vänner på MSN/IRL samtidigt som dom lyssnar på Morrissey och läser Kafka. Till och med i gemenskapen så vurmar man känslan av utanförskap. Det egensinniga och excentriska blir en mall, ett sätt att passa in. I fallet med Columbine var gissningsvis Marilyn Manson husguden. Man kan tänka sig att FPS-spel fanns på hårddiskarna.
Slumpade det sig bara så att sju personer från samma skola RÅKADE ha samma störning eller påverkades dom av varandra, av den musik dom lyssnade på, av dom böcker dom läste, av dom filmer dom tittade på?
Är det omöjligt att se framför sig hur nazister i SMR sitter och peppar sig själva genom att sjunga med till Pluton Svea?
Är det omöjligt att se förortsgangsters peppa sig själva med Kartellen innan dom går ut och begår brott?
Kulturens makt är enorm enligt mig, speciellt när den delas av en grupp människor.
Om man vurmar sin egen förträfflighet och hat mot poliser genom att lyssna på Kartellen, eller om man vurmar sin ensamhet och egensinnighet genom Marilyn Manson spelar egentligen ingen roll: det är två sidor av samma mynt.
Faktum är att det är precis på samma sätt som man skapar sekter.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1195846.ab