Osamanhängande ramblings om Kurt Cobain, Sabu och Adam McKay

Det har blivit populärt att bespotta Nirvana dom senaste åren. Folk skryter med att dom ogillar Nirvana på samma sätt som dom skryter med att dom inte tycker om Adam McKays filmer.
Jag är ledsen, men det är inte okej, inte på något sätt.
Per Bjurman gör någon slags konstig avbön i sin senaste krönika och säger att 80-talsrocken inte var så dålig trots allt…
-Ärligt talat den var skitkass!
När Kurt Cobain sparkade Krist Novoselic i arslet på Video music awards samtidigt som Dave Grohl stod bakom trummorna och skrek ”hi Axl! Hi Axl” så garvade jag.
När Kurt slog gitarren blodig mot anabolavaktens huvud i Dallas så njöt jag.
Musik ska vara fysiskt. Musik ska resultera i blodiga knäskålar annars är den inget värd. Musik ska byggas utav ångest, av ångest bygger man musik.
Och ironi förstås: ett 90-talsfenomen som få begriper sig på idag.
Kanske är det därför som Per och hans gelikar saknar humorn i det som Nirvana gjorde? Dom kan kanske inte se att Kurt hade massvis av humor, mer humor än vad något hårrockband på 80-talet någonsin hade.

Honkies kan ha sin amerikanska bajsrock. Dom kan ha sina Coors light och truckerkepsar. Dom kan ha sitt World Wrestling Entertainment.

Kurt hade gjort sig utmärkt som wrestlare i det lilla indieförbundet ECW på 90-talet.
Kurt hoppade in i trummorna mer death defying än Sabu.
ECW skapades med "grungen" som förebild, det var det förbundet som skapade föredettingar av sådana som Mickey Rourkes karraktär i filmen the wrestler.
Ingen ville längre se glammiga muskelberg. Alla längtade efter något som var äkta, något som kändes: något som skrapade knäskålarna blodiga.

Sabu:


Kurt:


http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/kronikorer/perbjurman/article4299970.ab