Ronnie Sandahl har inga horn i pannan

Läs den länkade kolumnen av Ronnie längst ner innan ni läser min text.


Jag sitter på Orientexpressen hem.
Den kallas så i folkmun, den blå linjen i Stockholms tunnelbana som går mot de invandrartäta förorterna.
Det är en ljummen onsdagskväll, kanske vårens första, och jag har sett ett debattprogram på TV8.
Debatten handlar om åren efter att lilla Saltsjöavtalet slöts i ett skuldtyngt Sverige.
Debatten är usel.
Men det som är intressant är att medias bild av Sverigedemokrater som uteslutande blåögda sociopater med rakade skallar tycks försvinna mer och mer för varje dag som går.
Det var därför Jimmie Åkesson med sin Dressmankostym och vänliga framtoning för något tag sedan fick Sverigedemokraterna att hamna över fyraprocentsmarginalen.
Det är ingen stor prestation.
Han är vanlig.
Men på Aftonbladets redaktion står man häpen inför detta sanslösa porträtt av ”ondskan”.
Det är som när en homosexuell man halalslaktades i Malmö av två islamister och allt redaktionen tänker är ”detta ska vi inte publicera”.
Eller som när de väljer att vitpixla bilder på våldsförövare eftersom att det annars skulle få folk att märka att vissa invandrargrupper är grovt överrepresenterade när det gäller våldsbrott.
Eller som när svagsinta indiebrudar söker jobb på Aftonbladet i en naivistisk tro om att de ska få ta del av en större sanning av Ronnie och hans popfrillepolare om de bara viftar lite med pennan på redaktionsmötena.
Att dom ska få se gömda källor som visar på att hustrumisshandlare oftast heter Jocke eller Lasse.
Men så står de där framför Ronnie, nyper honom i kinden och inser att hans hud är ungefär som alla andra popkillars hud och hans huvud är funtat ungefär som alla andras huvuden.
Inget speciellt med honom.
Dom hittar inga monster i arkiven.
Dom släpper sina naiva drömmar om att skriva det dom ser och börjar istället skriva det som dom blir tillsagda att skriva.
På Aftonbladets redaktion glömmer man inte att det bor ett monster i varje svensk människa. Skulden är konstant.
Och det är den föreställningen om ondska, den förbannade blåögdheten, som Aftonbladet försöker locka läsare med.
Bilden av att det svenska är det farliga. Någon med svenskt pass. Någon som är din arbetskompis.
I Aftonbladets värld är hustrumisshandlare svenska män som slår sina fruar för att det tillhör deras bonniga, snusande, machokultur.
I den verklighet som grundar sig på statistik och kunnande handlar det däremot oftast om en Ismail eller en Ahmed, snubbar i rakt nedstigande led från Profeten, som slår sina fruar för att dom är fostrade i ett patriarkalt samhälle.
Men den världen är mycket krångligare för Aftonbladet, den där ondskan kan gestaltas av samma personer som man skriver snyftartiklar om.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/ronniesandahl/article4655775.ab